Mitt gröna balkonggolv och min grå längtan.

Jag vevar ut markisen över balkongen. Väntar på regn eller sol, men det enda som sker är att någon sorts klibbig värme vältrar sig in i lägenheten genom den öppna balkongdörren. En grå vår allt medan mänskligheten tycks mig bli allt mer svart/vit.  

På balkonggolvet så har det där märkliga gröna som varje år kastar sig över alla ytor på det här husets fasad återigen bitit sig fast i trägolvet. Jävla grön färg. Grönt som bara håller sig ifrån mig, vägrar lyssna på mina lockrop.,. Förutom den där fula gröna färgen på golvet. 

Jag vill ha vår, sommar. Juni. Grön juni. När man kan stå under en ek, i skydd av trädets löv, medan ett stilla varmt sommarregn prasslar i gräset omkring oss, trädet och mig. Men än så länge är det maj och det enda som är grönt är mitt balkonggolv. 

Men. Jag putsar bort vintern skräp och lort från balkongbordet och stolarna som bor med det. Inte så att jag skrubbar eller målar nytt. Bara petar loss det som är löst eller vill lossna utan att jag behöver anstränga mig, sedan lägger jag en ren duk över bordet och låtsas att stolarna är vita. Jag är bra på att låtsas. Jag har övat ett helt liv. 

Annars, i övrigt, får jag inget speciellt gjort. Tvättar en evig tvätt, städar upp evigt återkommande damm från golvet. Tömmer soporna och det tar aldrig slut. Allt damm och allt det som jag har så svårt att leva med. Gud vad jag hatar damm. 

Ibland får jag för mig att jag skulle fästa en trädgårdsslang vid duschslangen och spola rent hela lägenheten med hett vatten. Rakt in i dator och skärmar och sängen och över bordet och upp i taket och sedan sätta mig ner på en dyngsur parkett och bara veta att för några minuter är allt damm väck.

Man får för sig så mycket. Nä, det får bli samma metod som jag alltid har använt mig av. Damma damma, sopa sopa, dammsuga, tömma påsen och sedan börja om igen. Gud vad jag hatar damm. 

Om det åtminstone vore grönt damm.

Related Images:

Den sneda vägen mot armageddon. Och hans Bror.

Vet du hur ont det gör när hjärnan vägrar lugna sig. Kan du förstå hur varje tanke blir till ett enda vinande gnisslande skri, men nästa redan tagit över innan den första lagt sig. Hur smärtan kan fortplanta sig ända ner i helvetet och upp till himlen medan man själv står i mitten av allt kaos och försöker att få explosionerna att sluta så man får sova en stund. Bara en stund. Bara en sekund. 

Kan du ens tänka dig tanken att en sömnlöshet blir till en vana. Att tre vakna dygn blir normen, att 8 timmars följande sömn blir en välsignelse och hur man redan vid uppvaknandet fruktar de följande tre dygnen. Kan du förstå att tanken på evigt liv blir så skrämmande att blotta närmandet av den skänker fruktan så djup att livet blir till en enda lång plåga.  När andra drömmer om det.

Förstår du varför jag inte avslutar varje mening med ett frågetecken? 

För att jag vet att du inte ens tänkt de tankarna. 

Välkommen ambivalens, min käraste vän.

Jag har ingen som helst aning om vilket humör jag har i dessa dagar. Ena stunden finner jag mig sitta och tycka förfärligt synd om mig själv, en liten sjuksköterskepojke helt allena i världen, men sen gaskar jag upp mig och tycker att livet är underbart och fullt av möjligheter. Eter det blir jag irriterad på mig själv som inte ens kan styra hur jag mår, inte ens försöka gissa när brytet kommer.

Dessutom känner jag mig vilse i vem jag är. Känner mig mest som en elak jäkel som sviker allt och alla, till och med mig själv, gång på gång. Inte för att jag vill, men för att jag visst är skapad som en svikare och ett arsle. 

Verkar det som. Livet är en enda stor gåta vissa perioder i livet. Jag försöker hitta mig själv och det tror jag många gör, rotar inuti sin själ för att hitta vem de är, hur de är, vad som är det rätta som man borde leva efter. 

Många säger att de vill leva efter sina egna regler. Sen går de lydigt till ett jobb som tar upp mer tid i livet än allt annat. Men det är ju så, man måste vika ner sina kanter på den låda man är, så man får plats i hyllan man ska stå i. Att leva efter sina egna regler är få förunnat och ofta är det väl trista figurer som mig, iglar som livnär sig på andra, som har möjlighet att leva sådär fritt och härligt. 

Nä, jag känner mig inte rätt i mitt livet, jag har all tid i världen men den mesta går åt att ha ont överallt och detta ständiga själsökande jag ägnar mig åt. Så hur ska alla som jobbar ihop sina löner och betalar skatt så att jag kan gå och skräpa kunna ens börja tänka på vem de är. 

Världen är full av vetabästare och folk som lovar att om man bara pröjsar dem så ska de berätta den stora hemligheten man vill få upp och titta på så att livet blir perfekt. Gurus i fula skor som sitter på en stol medan man själv sitter på en obekväm blå landstings-soffa eller i ett vitmålat rum hos någon person som gått en kurs i levnadskunskap och har ett påhittat diplom på väggen och som ger oss stora sanningar som ”sluta skada dig själv” och ”känn efter, du har en stor styrka i dig”, eller ”om du bara mediterar enligt mina anvisningar så finner du inre ro. 

Jag tror de flesta av dem är lika vilsna som vi andra är, de har bara kommit på hur man säljer falska sanningar. Kanske rent av i hopp om att själva hitta något de kan luta sig mot medan de sakta vandrar mot döden, samma väg vi alla går. 

Själv är jag väl för pragmatisk och narcissisk och rationell för att vara rädd för döden. Jag börjar mest bli lite nyfiken på den. För den lär ju dyka upp hur jag än gör, så det är bara att slösa med energi om man knatar omkring och är rädd för den.

Men jag blir irriterad i tanken på att jag kanske inte hinner med allt jag vill göra. Alla böcker jag vill läsa, alla bilar jag vill köra, alla soluppgångar jag vill uppleva, alla kvinnor jag vill bli älskad av. Jag märker verkligen hur fort livet går när jag börjar tänka på att det var 40 år sedan jag började i första klass. Hösten 1977, precis runt dagen när Elvis dog. 40 år liksom. Som jag kommer ihåg, 

Så jag har inte tid med att oroa mig för saker längre. Mata inte problemen, tänk inte på dem, de brukar lösa sig självt. Det var någon som sade det i någon film och det där kändes helt rätt för mig. Oro och rädsla är slöseri med tid. Det finna annat att göra. 

Men, trots att jag så gärna vill göra allt rätt så är jag lika falsk och lispande och bugande och har samma dubbelmoral som de flesta människor jag känner och ser och läser om och  ser på tv. Alla vill vara goda, vill älska invandrare, men… inte i den egna trappuppgången. Älska vindkraft, men inte i närheten av det egna hemmet, för det låter ju så om de där vingarna. Avsky vapen, men köper pepparspray för säkerhetsskull. 

Jag? Äh, jag är bara ett vanligt arsle, svårare än så är det nog inte.

Ser du mig? 

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om psykisk ohälsa, politik, religion, katter och hundar.

Närmare 50 än 40, lite närmare döden idag än igår. Hopplös på förhållanden. Bra på att börja på dem, ännu bättre på att ta slut på dem.

Leg, Sjuksköterska som tappade greppet om livet, själen och alkoholen och nu är sjuk på obestämd tid.

Vill förfärligt gärna vara klok, bildad och begåvad men har svårt att inte gå vilse på tlaletten än mindre komma ihåg vart mina nycklar är.

Skriver på en bok. Eller två. Som alla andra. Men något ska man ju sikta på.

Eller?