Feb 12 2018

Jag sprider ljus som en sprucken prisma.

Tyvärr har jag en stor del arrogans i mig, som gör att jag inte har tid med dumma människor och närmast föraktar enkla människor. De är som birkenstock. Bekväma, fula men osynliga och förståndiga. Jag föredrar stilettklack (som en mental jämförelse alltså).

Man kan inte bära sin egen tyngd genom att mäta den mot andra människors burna tyngd. De går inte att jämföra, men nog har man i grunden tur som av ren slump föddes i den här lilla lilla skärv an av tid och i ett fritt land, med rätt färg och i mitt fall rätt kön. Rätt för att passa in i den mall som ger flest fördelar alltså.

Likt förbannat har jag svårt att sluta tänka på hur fort tiden går och hur lite jag fått gjort, som är gott alltså. En massa år bara rann iväg i någon sorts dimma där jag slösade bort både tid och liv.

Jag sitter totalt fast i sommaren 1995, när jag var älskad av världens vackraste kvinna och hela livet framför mig. Kan inte sluta tänka på hur många fel jag gjorde och hur katastrofalt resultatet blev.

Nu är jag fan bara ett misslyckat ensamt fiasko, en gubbe fast i sig själv.

Tiden rinner iväg och jag har inte gjort någonting av mitt liv. Ingenting.

Jag är tacksam för mina diagnoser. Och hatar dem. Samtidigt. Vilket bevisar att jag har minst en av dem.

Men det  gör mig uppriktigt ledsen över att jag inte fick de där diagnoserna, och därmed rätt medicin förrän jag var 40 år. Med rätt medicin förändrades mitt liv till det bättre och jag hade gärna sluppit en del år före det. Men men. De gör mig till en stålmannen utan försvar liksom. Gjort många misstag i dess skugga, sårat många, svikit fler.

Överhuvudtaget är jag just nu bitter och fast i tankarna på alla misstag jag gjort i livet. Jag har varit en idiot och nu betalar jag priset känns det som.

Ensamhet har blivit min melodi. Trivs med mig själv, trivs i en egen värld med egna regler.

Men, bara när det är en självvald sådan. Nu har jag drivit det hela för långt så den ofrivilliga ensamheten ramlat över mig och den gör väldigt ont.

En utåtriktad eremit ett charmigt svin, med ett sorgset gapskratt som gjort alla mina misstag på ett fulländat sätt.

 

Feb 08 2018

Inifrån Grottan, som den svarta hundens fånge.

Jag vill riva hela världen. Slita sönder den.  Men jag hittar inte mina händer. Lam i själen, impotent i tankarna

Arg på allt och alla, förutom mig själv. Åt mig reserverar jag hatet. Det är enklast så. Försöker förtvivlat fly mitt jag. Men jag vågar inte lyfta. Är flygrädd. Livrädd. Som lille Skutt upprepar jag “det är bara på film, det är bara på film”.

Men det är ju inte det, mitt liv är väl snarare en teater. Ett skådespel i oönskat antal akter. Inget inträde, likt förbannat spelar jag för tomma salonger. Sitter så långt inuti det där ensamma mörkret jag själv skapat att jag inte hittar ut till ljuset igen. Jag gick in i en spännande grotta som barn och märkte inte när ingången rasade och  nu är allt så mörkt.

Feb 08 2018

En tanke från den ensamma polen. Svarta hundens följare.

Måste säga att jag är helt fascinerad av att samma människa som kan vara totalt uppfylld av sig själv, arrogant, så narcissistisk att den njuter av lukten från sina egna fisar, plötsligt kan bli totalt övertygad om att den är ett totalt fiasko som människa, ond, ful och hatad av alla.

Än mindre kan jag fattar att den människan är jag själv.

Undrande

 

 

Jan 09 2018

Här finns inget att se. Endast ett stabilt geni i arbete före den stora smällen.

För varje tidig morgon finns det en sen kväll.

Tills alla morgnar och kvällar runnit ut, självklart. Hey, jag är ett mycket stabilt geni, så jag förstår mig på det där. Luta dig tillbaka och låt mig köra.

Åker man buss en tidig morgon är livet tillbaka på banan. Eller hur. 

Riskera livet på hala vintervägar, utan fruktan. Samma vägar varje dag. Åka så långt och så länge utan att komma någonstans. Så fånigt. Samma liv idag som igår. Utan slut finns det ingen början. 

Du ser, sådant svammel har bara ett stabilt, väldigt, liksom, smart, geni råd att skriva ska utan att skämmas över att det är klyschor. 

Du förstår va? Det är så vi stabila genier tänker. Inte så ofta, men väldigt hårt och snabbt. Svåra frågor som vi löser redan före de uppstått. Inte så illa gjort på en morgon på en buss inbäddad i mörker och kyla.

I en värld som bryts itu, trasas sönder,  låtsas generna veta allt det ingen annan gör. De kan spendera livet i sängen, framför tre skärmar med en hamburgare i handen, förtrollade av de levande färgerna på tv och de lockande röster som matar dem med egots alla gifter. De kan upprepa samma meningar och fraser tills de faller ner på sina knän och gråter. NO COLLUSION.

Jag är fri, jag har sonat, tro mig, tro mig.

Genier kan göra vad de vill. För att de kan, ingen annan anledning. Männen som kröner varandra gör som de vill medan människorna runt dem leker papegojor och tjattra så högt de kan. För att gömma det uppenbara. Kejsaren är inte bara naken, han är ihålig, tom som vakuum. 

När bussen närmar sig stationen stänger jag av MSNBC och CNN, Washington post. Glömmer nyheterna för ett tag. Ett stabilt geni som mig får annat att göra. Passa in nästa buss mot nästa station. Se upptagen och viktig ut.

För, jag har räknat ut att det som syns är det som räknas. 

Ett stabilt geni i arbete. 

Belive me.

Dec 17 2017

Plast och tejp.

Ensamhet tillsammans.

En trist dag i ett trist liv.  Utanför fönstren är snön fortfarande härskare. Man kan nästan känna kylan Bara  ogenom att titta ut. Jag vill bara vara ifred tillsammans med någon. Ensamma tillsammans. Veta att någon finns i närheten utan att vara för nära.

Men man kan inte få allt man vill ha. Ibland får man nöja sig med att ha allt man aldrig önskat sig.

Plastdiamanter och rökig luft. Förkylningshosta i juletider.

Undrar om man får sova sig igenom julen utan att begå någon sorts dödssynd? Fast, jag tror inte på synder. Ondska, javisst. Ondskan är verklig. Men jag tror den sällan straffar sig. Människor kan vara fulla av ondska och likt förbannat leva sina liv ifred och sedan nå samma död som vi alla gör. Men det är bara vad jag tror. Faen vet.

Små vita piller lugnar mitt hjärta när jag tänker sådana tankar. Inga piller som lugnar själen, sådana skall man vara försiktig med.  Men betablockerare som lugnar ner mitt ivriga, lite sjuka, hjärta.

Praktiskt. Jag har på egen hand förstört min kropp och nu lagar jag den med plastig padding och bruntejp.

Smidigt.