Jan 09

Här finns inget att se. Endast ett stabilt geni i arbete före den stora smällen.

För varje tidig morgon finns det en sen kväll.

Tills alla morgnar och kvällar runnit ut, självklart. Hey, jag är ett mycket stabilt geni, så jag förstår mig på det där. Luta dig tillbaka och låt mig köra.

Åker man buss en tidig morgon är livet tillbaka på banan. Eller hur. 

Riskera livet på hala vintervägar, utan fruktan. Samma vägar varje dag. Åka så långt och så länge utan att komma någonstans. Så fånigt. Samma liv idag som igår. Utan slut finns det ingen början. 

Du ser, sådant svammel har bara ett stabilt, väldigt, liksom, smart, geni råd att skriva ska utan att skämmas över att det är klyschor. 

Du förstår va? Det är så vi stabila genier tänker. Inte så ofta, men väldigt hårt och snabbt. Svåra frågor som vi löser redan före de uppstått. Inte så illa gjort på en morgon på en buss inbäddad i mörker och kyla.

I en värld som bryts itu, trasas sönder,  låtsas generna veta allt det ingen annan gör. De kan spendera livet i sängen, framför tre skärmar med en hamburgare i handen, förtrollade av de levande färgerna på tv och de lockande röster som matar dem med egots alla gifter. De kan upprepa samma meningar och fraser tills de faller ner på sina knän och gråter. NO COLLUSION.

Jag är fri, jag har sonat, tro mig, tro mig.

Genier kan göra vad de vill. För att de kan, ingen annan anledning. Männen som kröner varandra gör som de vill medan människorna runt dem leker papegojor och tjattra så högt de kan. För att gömma det uppenbara. Kejsaren är inte bara naken, han är ihålig, tom som vakuum. 

När bussen närmar sig stationen stänger jag av MSNBC och CNN, Washington post. Glömmer nyheterna för ett tag. Ett stabilt geni som mig får annat att göra. Passa in nästa buss mot nästa station. Se upptagen och viktig ut.

För, jag har räknat ut att det som syns är det som räknas. 

Ett stabilt geni i arbete. 

Belive me.

Dec 17

Plast och tejp.

En trist dag i ett trist liv.  Utanför fönstren är snön fortfarande härskare. Man kan nästan känna kylan Bara  ogenom att titta ut. Jag vill bara vara ifred tillsammans med någon. Ensamma tillsammans. Veta att någon finns i närheten utan att vara för nära. 

Men man kan inte få allt man vill ha. Ibland får man nöja sig med att ha allt man aldrig önskat sig. 

Plastdiamanter och rökig luft. Förkylningshosta i juletider. 

Undrar om man får sova sig igenom julen utan att begå någon sorts dödssynd? Fast, jag tror inte på synder. Ondska, javisst. Ondskan är verklig. Men jag tror den sällan straffar sig. Människor kan vara fulla av ondska och likt förbannat leva sina liv ifred och sedan nå samma död som vi alla gör. Men det är bara vad jag tror. Faen vet.

Små vita piller lugnar mitt hjärta när jag tänker sådana tankar. Inga piller som lugnar själen, sådana skall man vara försiktig med.  Men betablockerare som lugnar ner mitt ivriga, lite sjuka, hjärta. 

Praktiskt. Jag har på egen hand förstört min kropp och nu lagar jag den med plastig padding och bruntejp. 

Smidigt.

Dec 14

Sagan om Bror Harald Carlzon. Min far.

1922 föddes en pojke i en borgerlig familj i Borås finare delar.  Han var yngst av 4 pojkar och blev bortskämd som få, på samma sätt som jag blev som liten gosse 50 år senare. Sin barndom spenderade han i Annelundsparken,  som ligger vid slutet av den gata familjen bodde på. Eller med sin katt och sina kaniner. Alltid skyddad av sina äldre bröder.

I skolan var betygen hyggliga, inte på geninivå   men heller inget att behöva  vara rädd för att ta hem till föräldrarna. Duktig på träslöjd, flitig, duktig på mattematik och Svenska. Artig och populär. 

Det blev de, på den tiden, vanliga 7 åren i skola och sedan började vuxenlivet. Han komformerades som brukligt var, började arbeta som springshas på strumpfabriken Merkur.

Jag undrar ofta varför han inte fortsatte studera. Men släkten verkade vara av uppfattningen att framtiden låg i eget företagande, hårt arbete och talang. Ut inledning var slöseri med tid och pengar. 

Snart nog avancerade han till direktören privata chaufför och trädgårdsmästare.  Dessutom med ansvar för firmans alla bilar. Han var chaufför åt kungaparet när de besökte Borås. Han sade alltid efteråt att Princessan Sibylla var en snobbig och elak.

   Under kriget tjänstgör han som tankförare och vann priser i pistolskytte.  Hans stora massiva sorg under de åren var när hans, nästan av honom själv avgudade, fader dog 1949, endast 60 år gammal. Min far orkade inte ens gå på begravningen.

En känslig själ med nakna nerver. Samma sorts nerver jag själv ärvt. De kan förgöra men även lyfta upp en människa. Men det är ett lotteri i sig.  

Han blev kär, som de flesta av oss plädar bliva, redo att bilda familj, så han styrde om sin karriär, vi kan sådant, vi med nerver som känner allt, till att bli säljare åt Ford. Åkte landet och Europa runt för att sälja verktyg och torkarblad 

 Efter ännu ett karriätbyte arbetade han sedan som kamrer   Under tiden hade han och hans kärlek gift sig och 1955  fick de en dotter, min halvsyster.  Men. Han var ju född med de där klena nerverna

Grät lätt ända sedan barndomen. Han lärde mig att det är ok om enklare gråter. 

Efter en olycka drabbades han av en katastrofal svindlande fallande förändring i själen. Låg på sjukhus och åkte sedan till en lugn plats, för de med klena nerver. Det var andra tider då.

Alltid beundrad och uppvaktad av kvinnor under hela sitt liv, en kusin till honom sade en gång till mig att : Bror såg inte bra ut, han var vacker.

Charmig med god hand med folk tog han ofta platsen som stjärnan i mitten av gruppen. Oavsett vilken grupp det än gällde.

Bland de med klena nerver fann han en vacker vild  kvinna som var 19 år yngre. De blev ett par, trots att mannen var gift. 

Men, viss kärlek går inte att hålla tillbaka   Efter hans ofrånkomliga skilsmässa gifte sig min mor och far sig 1968 och 1970 fick de en son. Det är jag det.

Min far berättade en gång hur de en nyårsnatten på vägen hem ringde i kyrkklockor som hänger i ett fristående torn vid kyrkan där de vigdes, jag själv både döpts och komfimerats och mina tre barn döpts. Ett upptåg i min egen smak. Äpplen faller alltid neråt. 

Mina första 6 år var det han som var hemma med mig. En modern man. Vi gick hem till hans bekanta eller hans bror. Herrarna drack snaps och jag lyssnade med stora öron på deras konversationer.

Eller så åkte vi i bilen runt stan i timtal medan han berättade historier om hur staden såg ut när han var i min ålder. Det väckte min hunger efter all sorts historia och kunskap.

Han var min hjälte, min guide till livet. 

Men sedan började jag i skolan, fick andra hjältar. Helt plötsligt var vi sällan överrens, bråkade om mycket, ja det mesta faktiskt. 2 bortskämda personer gör nog lätt det.

Han hade ett svart hål i själen som plågade honom i alla år. Honom och ofta de som älskade honom på köpet. Jag vet hur det känns, för jag har ett likadant i mig med . 

Men han svek mig egentligen aldrig. Uppmuntrade mig när jag misslyckades, berömde mig när jag segrade. Gav mig en solid självkänsla, en tro på att mycket, inte allt, men mycket, är möjligt

För exakt 20 år sedan, i natt, natten mot 15 december, dog han efter en mångårig kamp mot en cancer som sakta åt upp honom. Cancer gör så.

Det var plågsamt att se. Men, vi blev märkligt nog äntligen vänner. Slöt fred. Pratade igen.

Kanske för att han blivit gammal och skör, kanske för att jag  blivit 27 år och visste mer om livet, Slöt vill  fred en natt fylld av prat och tårar. 

Vi begravde honom 23 december 1997 och för mig dog julen då. 

Det viktigaste han lärde mig var att alltid tänka själv. Att inte bara svälja det andra säger åt mig. Så jag har alltid levt så. 

Farsan, jag, vi, saknar dig.

. 

Okt 20

Skräp.

Den här gången sitter jag verkligen fast.

Något som bor inuti mig bränner fast alla känslor. Inte sönder, nä, inte så enkelt. Mer som att det etsar sig fast, på själens väggar. 

Den här gången orkar jag inte slåss. Jag låter det vara. Sitter stilla i ensamhet och väntar ut sjukdomen. Det måste ju ta slut någon gång tycker jag. Om jag inte rör mig, inte ens en enda liten muskel får spelrum, så hörs ingenting i rummet. 

Kanske är det åldern, jag är gammal nog att veta när jag mår dåligt. Att det inte är farligt att gråta. För tiden kommer sudda ut nutiden och förvandla varje tår till både fallen och försvunnen. Så jag gråter väl då. Av allt och ingenting. 

Jag är inte säker på när jag pratade med någon senast. På allvar alltså, ord som betyder något. Det har bara blivit skräp av allt jag vill säga. Med tiden har jag tystnat totalt. Pratar inte ens med mig själv längre. Inte ens jag själv orkar höra på mig. Det är ju bara så dumt allt jag säger ändå. 

Solen går upp och solen går ner. Självklart. Ändå har jag tappat greppet på tiden. Den bara… går. Försvinner. Kanske kastar jag bort mitt liv. Jag är tämligen övertygad om att så är fallet. Ännu en anledning till att gråta, tycka synd om sig själv. För jag gör det. Med förbluffande styrka. 

Om nätterna drömmer jag om gamla tider. Det slutar alltid med samma skri, samma slag i tomma luften. Puls som skenar och en rädsla för vidare sömn som hindrar mig att sova vidare. En timma här och var räcker. 

Jag sover nästan aldrig nuförtiden. I aviserna kan jag läsa att det förkortar livet, sömnbristen. Så mitt liv blir nog väldigt kort. Egentligen kanske det redan är slut?

Alla runt mig har gått vidare, själv är jag på något sätt kvar i minnenas rike. Samlar ihop alla mina misstag i en enda stor säck och kryper sedan själv in i den, kallar den mitt hem. Bor där inne, i mörkret. 

Dålig luft och ljudet av nödvändiga andetag. Jag är så avundsjuk på alla andra. ALLA andra. Hela världen. I mitt huvud har alla det mycket bättre än mig. De har sina jobb, sina karriärer, de är bra föräldrar och goda partners. De har god inkomst och frihet att göra vad de vill med sin lediga tid. Snickrar på kåken och klipper gräset på fredagen. 

Jag fastnade medan de gick vidare. Mitt liv är bortslösad och i andras ögon är jag bara ett vrak, en spillra, en sorglig påminnelse om att en del människor är så svaga att de inte orkar med tempot. 

Ensamhet. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så här ensam, och aldrig kunde jag väl tro att jag skulle valt att bli så ensam. Alldeles på egen hand. Jag är en idiot. 

Självförnekelse, medömkan, tårar över mig själv. Avund. Ilska och ännu fler tårar. Ingen att älska, ingen som älskar mig. Och om någon försöker så slår jag bort dem, gömmer mig igen, inuti den där säcken, mitt hem. 

Det har tagit mig lång tid att komma hit. Så lång tid och så kort sträcka. Helt vilsen. Orkar ingenting. Funderar på att städa men struntar i det. Igen. Plockar hysteriskt en gång varannan dag och det blir ändå inget gjort. Hysterin får mig bara att flytta saker från ett ställe till ett annat. Ingen ordning, bara själva flyttandet. 

Alla dessa misstag. Alla dessa utbrott. Allt det tärande hat som bott i mig. Jag tror det mesta är borta nu. Kvar finns bara den där puttrande avunden som plågar mig. För vem vill vara missunnsam och avundsjuk? 

Men. Det är bara att sega ut. Den här gången är jag djupt deprimerad men försöker ta mig igenom det hela utan att snabblösa det hela med alkohol eller elakheter eller ansvarslöshet. För första gången i mitt liv lever jag i min depression. 

Det känns allt mer som en dum idé. Men aldrig att jag tänker ge mig på den punkten. Då dör jag hellre än faller ner i det hålet. Alkohol är skit och pannkaka för mig. För andra funkar det utmärkt, för mig är det lika smart att försöka lösa mina problem med att dricka som att lägga mig på tågspåret för att bota en huvudvärk. 

Helst vill jag väl bara vara. Ifred. Ensam. Konstig nog så är jag just det, ensam och ifred, ändå mår jag dåligt av det. Inget blir bra. Hur jag än slingrar mig så blir det fel. Jag är helt enkelt för dum för att handskas med mig själv. 

Så dumt.

Egentligen vill jag väl bara säga förlåt till hela världen.

 

Aug 21

It would be so easy with a hore.

Det är märkligt. Får mig att vakna efter mina få timmars sömn. Jag drömmer om en kvinna jag mötte en gång för många år sedan nu. En som avskyr mig och som inte gör det i hemlighet. Det är helt ok. Hon har rätt till det. 

Men, jag drömmer, om något som inte finns. En dåtid och blev en nutid för att jag kunde hålla mig ifrån att göra kärlek till surt vin.

Men, vinet blev inte bara surt, det ruttnade. Föll sönder till något som luktade avlopp. På grund av mig. 

hon är beundransvärd. Jag säger inte varför, men, tro mig. Likt som när jag säger att eld svider skinnet. 

Det väcker mig om natten även efter alla dessa år. Gör så ont. Men, det handlar inte om mig. Utan om det som gick sönder i henne. Som jag slog och dunkade och skrek sönder. Det som var vackert och oskyldigt och som sökte mitt beskydd. 

Jag är duktig på att göra sönder murar och trädgårdar och garage. 

Ibland vill jag gärna dö, för den där vetskapen gör ont. Tills jag kommer på att det finns en man som helade såren. 

Så min sömn finns knappt. Men andras är förhoppningsvis hel.

Load more

%d bloggare gillar detta: