Dec 14

Sagan om Bror Harald Carlzon. Min far.

1922 föddes en pojke i en borgerlig familj i Borås finare delar.  Han var yngst av 4 pojkar och blev bortskämd som få, på samma sätt som jag blev som liten gosse 50 år senare. Sin barndom spenderade han i Annelundsparken,  som ligger vid slutet av den gata familjen bodde på. Eller med sin katt och sina kaniner. Alltid skyddad av sina äldre bröder.

I skolan var betygen hyggliga, inte på geninivå   men heller inget att behöva  vara rädd för att ta hem till föräldrarna. Duktig på träslöjd, flitig, duktig på mattematik och Svenska. Artig och populär. 

Det blev de, på den tiden, vanliga 7 åren i skola och sedan började vuxenlivet. Han komformerades som brukligt var, började arbeta som springshas på strumpfabriken Merkur.

Jag undrar ofta varför han inte fortsatte studera. Men släkten verkade vara av uppfattningen att framtiden låg i eget företagande, hårt arbete och talang. Ut inledning var slöseri med tid och pengar. 

Snart nog avancerade han till direktören privata chaufför och trädgårdsmästare.  Dessutom med ansvar för firmans alla bilar. Han var chaufför åt kungaparet när de besökte Borås. Han sade alltid efteråt att Princessan Sibylla var en snobbig och elak.

   Under kriget tjänstgör han som tankförare och vann priser i pistolskytte.  Hans stora massiva sorg under de åren var när hans, nästan av honom själv avgudade, fader dog 1949, endast 60 år gammal. Min far orkade inte ens gå på begravningen.

En känslig själ med nakna nerver. Samma sorts nerver jag själv ärvt. De kan förgöra men även lyfta upp en människa. Men det är ett lotteri i sig.  

Han blev kär, som de flesta av oss plädar bliva, redo att bilda familj, så han styrde om sin karriär, vi kan sådant, vi med nerver som känner allt, till att bli säljare åt Ford. Åkte landet och Europa runt för att sälja verktyg och torkarblad 

 Efter ännu ett karriätbyte arbetade han sedan som kamrer   Under tiden hade han och hans kärlek gift sig och 1955  fick de en dotter, min halvsyster.  Men. Han var ju född med de där klena nerverna

Grät lätt ända sedan barndomen. Han lärde mig att det är ok om enklare gråter. 

Efter en olycka drabbades han av en katastrofal svindlande fallande förändring i själen. Låg på sjukhus och åkte sedan till en lugn plats, för de med klena nerver. Det var andra tider då.

Alltid beundrad och uppvaktad av kvinnor under hela sitt liv, en kusin till honom sade en gång till mig att : Bror såg inte bra ut, han var vacker.

Charmig med god hand med folk tog han ofta platsen som stjärnan i mitten av gruppen. Oavsett vilken grupp det än gällde.

Bland de med klena nerver fann han en vacker vild  kvinna som var 19 år yngre. De blev ett par, trots att mannen var gift. 

Men, viss kärlek går inte att hålla tillbaka   Efter hans ofrånkomliga skilsmässa gifte sig min mor och far sig 1968 och 1970 fick de en son. Det är jag det.

Min far berättade en gång hur de en nyårsnatten på vägen hem ringde i kyrkklockor som hänger i ett fristående torn vid kyrkan där de vigdes, jag själv både döpts och komfimerats och mina tre barn döpts. Ett upptåg i min egen smak. Äpplen faller alltid neråt. 

Mina första 6 år var det han som var hemma med mig. En modern man. Vi gick hem till hans bekanta eller hans bror. Herrarna drack snaps och jag lyssnade med stora öron på deras konversationer.

Eller så åkte vi i bilen runt stan i timtal medan han berättade historier om hur staden såg ut när han var i min ålder. Det väckte min hunger efter all sorts historia och kunskap.

Han var min hjälte, min guide till livet. 

Men sedan började jag i skolan, fick andra hjältar. Helt plötsligt var vi sällan överrens, bråkade om mycket, ja det mesta faktiskt. 2 bortskämda personer gör nog lätt det.

Han hade ett svart hål i själen som plågade honom i alla år. Honom och ofta de som älskade honom på köpet. Jag vet hur det känns, för jag har ett likadant i mig med . 

Men han svek mig egentligen aldrig. Uppmuntrade mig när jag misslyckades, berömde mig när jag segrade. Gav mig en solid självkänsla, en tro på att mycket, inte allt, men mycket, är möjligt

För exakt 20 år sedan, i natt, natten mot 15 december, dog han efter en mångårig kamp mot en cancer som sakta åt upp honom. Cancer gör så.

Det var plågsamt att se. Men, vi blev märkligt nog äntligen vänner. Slöt fred. Pratade igen.

Kanske för att han blivit gammal och skör, kanske för att jag  blivit 27 år och visste mer om livet, Slöt vill  fred en natt fylld av prat och tårar. 

Vi begravde honom 23 december 1997 och för mig dog julen då. 

Det viktigaste han lärde mig var att alltid tänka själv. Att inte bara svälja det andra säger åt mig. Så jag har alltid levt så. 

Farsan, jag, vi, saknar dig.

. 

Okt 20

Skräp.

Den här gången sitter jag verkligen fast.

Något som bor inuti mig bränner fast alla känslor. Inte sönder, nä, inte så enkelt. Mer som att det etsar sig fast, på själens väggar. 

Den här gången orkar jag inte slåss. Jag låter det vara. Sitter stilla i ensamhet och väntar ut sjukdomen. Det måste ju ta slut någon gång tycker jag. Om jag inte rör mig, inte ens en enda liten muskel får spelrum, så hörs ingenting i rummet. 

Kanske är det åldern, jag är gammal nog att veta när jag mår dåligt. Att det inte är farligt att gråta. För tiden kommer sudda ut nutiden och förvandla varje tår till både fallen och försvunnen. Så jag gråter väl då. Av allt och ingenting. 

Jag är inte säker på när jag pratade med någon senast. På allvar alltså, ord som betyder något. Det har bara blivit skräp av allt jag vill säga. Med tiden har jag tystnat totalt. Pratar inte ens med mig själv längre. Inte ens jag själv orkar höra på mig. Det är ju bara så dumt allt jag säger ändå. 

Solen går upp och solen går ner. Självklart. Ändå har jag tappat greppet på tiden. Den bara… går. Försvinner. Kanske kastar jag bort mitt liv. Jag är tämligen övertygad om att så är fallet. Ännu en anledning till att gråta, tycka synd om sig själv. För jag gör det. Med förbluffande styrka. 

Om nätterna drömmer jag om gamla tider. Det slutar alltid med samma skri, samma slag i tomma luften. Puls som skenar och en rädsla för vidare sömn som hindrar mig att sova vidare. En timma här och var räcker. 

Jag sover nästan aldrig nuförtiden. I aviserna kan jag läsa att det förkortar livet, sömnbristen. Så mitt liv blir nog väldigt kort. Egentligen kanske det redan är slut?

Alla runt mig har gått vidare, själv är jag på något sätt kvar i minnenas rike. Samlar ihop alla mina misstag i en enda stor säck och kryper sedan själv in i den, kallar den mitt hem. Bor där inne, i mörkret. 

Dålig luft och ljudet av nödvändiga andetag. Jag är så avundsjuk på alla andra. ALLA andra. Hela världen. I mitt huvud har alla det mycket bättre än mig. De har sina jobb, sina karriärer, de är bra föräldrar och goda partners. De har god inkomst och frihet att göra vad de vill med sin lediga tid. Snickrar på kåken och klipper gräset på fredagen. 

Jag fastnade medan de gick vidare. Mitt liv är bortslösad och i andras ögon är jag bara ett vrak, en spillra, en sorglig påminnelse om att en del människor är så svaga att de inte orkar med tempot. 

Ensamhet. Aldrig kunde jag väl tro att jag skulle bli så här ensam, och aldrig kunde jag väl tro att jag skulle valt att bli så ensam. Alldeles på egen hand. Jag är en idiot. 

Självförnekelse, medömkan, tårar över mig själv. Avund. Ilska och ännu fler tårar. Ingen att älska, ingen som älskar mig. Och om någon försöker så slår jag bort dem, gömmer mig igen, inuti den där säcken, mitt hem. 

Det har tagit mig lång tid att komma hit. Så lång tid och så kort sträcka. Helt vilsen. Orkar ingenting. Funderar på att städa men struntar i det. Igen. Plockar hysteriskt en gång varannan dag och det blir ändå inget gjort. Hysterin får mig bara att flytta saker från ett ställe till ett annat. Ingen ordning, bara själva flyttandet. 

Alla dessa misstag. Alla dessa utbrott. Allt det tärande hat som bott i mig. Jag tror det mesta är borta nu. Kvar finns bara den där puttrande avunden som plågar mig. För vem vill vara missunnsam och avundsjuk? 

Men. Det är bara att sega ut. Den här gången är jag djupt deprimerad men försöker ta mig igenom det hela utan att snabblösa det hela med alkohol eller elakheter eller ansvarslöshet. För första gången i mitt liv lever jag i min depression. 

Det känns allt mer som en dum idé. Men aldrig att jag tänker ge mig på den punkten. Då dör jag hellre än faller ner i det hålet. Alkohol är skit och pannkaka för mig. För andra funkar det utmärkt, för mig är det lika smart att försöka lösa mina problem med att dricka som att lägga mig på tågspåret för att bota en huvudvärk. 

Helst vill jag väl bara vara. Ifred. Ensam. Konstig nog så är jag just det, ensam och ifred, ändå mår jag dåligt av det. Inget blir bra. Hur jag än slingrar mig så blir det fel. Jag är helt enkelt för dum för att handskas med mig själv. 

Så dumt.

Egentligen vill jag väl bara säga förlåt till hela världen.

 

Aug 21

It would be so easy with a hore.

Det är märkligt. Får mig att vakna efter mina få timmars sömn. Jag drömmer om en kvinna jag mötte en gång för många år sedan nu. En som avskyr mig och som inte gör det i hemlighet. Det är helt ok. Hon har rätt till det. 

Men, jag drömmer, om något som inte finns. En dåtid och blev en nutid för att jag kunde hålla mig ifrån att göra kärlek till surt vin.

Men, vinet blev inte bara surt, det ruttnade. Föll sönder till något som luktade avlopp. På grund av mig. 

hon är beundransvärd. Jag säger inte varför, men, tro mig. Likt som när jag säger att eld svider skinnet. 

Det väcker mig om natten även efter alla dessa år. Gör så ont. Men, det handlar inte om mig. Utan om det som gick sönder i henne. Som jag slog och dunkade och skrek sönder. Det som var vackert och oskyldigt och som sökte mitt beskydd. 

Jag är duktig på att göra sönder murar och trädgårdar och garage. 

Ibland vill jag gärna dö, för den där vetskapen gör ont. Tills jag kommer på att det finns en man som helade såren. 

Så min sömn finns knappt. Men andras är förhoppningsvis hel.

Aug 21

Brefkorrenspodens till Sven- Erik, Petter-Svin med resten av packet. Som gammal alkis kommer man aldrig undan. Men jag är starkare än så.

Jag är, som du kanske redan vet, alkoholmissbrukare. Alkis. En sådan där. En skräpbit som är i vägen och som för evigt blir förklarad som korkad och dum och borde ta sig i kragen. Det där är en bit av allt som bildar mig. 

Hur var det nu? Igel eller nått sådant.

Men långt ifrån hela det som är själva mig. Men, den där biten är den som jag blir dömd som, resten av livet. 

Som före detta missbrukade kan jag berätta att det är som en helt ny värld när man slutar missbruka.

Tänk er att ni hamnar, helt plötsligt, i en främmande stad med en familj som du knappt känner och som aldrig helt kommer lita på en. Allt är nytt, det gamla livet var tryggt och vanligt. Det nya är ett mysterium, helt utan karta.

Och efter några år kommer insikten att man ska leva i den där nya världen, skapa en karta själv och att inte längre har sitt skydd att använda.

Så, i den kampen ingår tvivel, rädsla, skam, oro, tankar om, att kommer jag klara av att leva så här? Mardrömmar. Rädslan för att kroppen tagit skada. Sorgen över att lämna sina gamla vänner och skaffa nya som inte triggar missbruket.

Då är det lätt att bli vilsen, deprimerad och att hålla den nya masken lika hårt som den förra.

Jag är trots allt en man som fick 1.5 på högskoleprovet, som har en kandidat examen med huvudämne omvårdande. Jag är Leg. sjuksköterska, jag har arbetat som sjuksköterska och enhetschef med ansvar för 7 avdelningar och med ca 35 personal att stötta och försöka ge scheman som är ok, det var jag som satte deras löner varje år. Jag hade en budget på ca 10 miljoner att hålla ordning på. 

Som sjuksköterska hade jag samma 7 avdelningar att sköta om, i samarbete med läkare och undersköterskorna. 

Så. Jag har talets gåva, är verbal, hymlar inte med mina åsikter, är rak i kommunikationen. Allmänbildad, rätt snygg.

Så, jag blir så trött på att en del människor tycker jag är dum i huvudet och allt skit jag får kastat på mig. För de, kanske är det precis du som läser just nu som är en av de som pratar bakom ryggen eller skickar hotbrev och skit på min mailbox.

Du, jag är inte dum, snarare tämligen smart och har en erfarenhet som inte alla har. Lever man sig igen ett barndomshem där kraftigt våld blandades med att få oerhört mycket kärlek växer man upp och jag lovar, redan från 6-årsåldern så hade jag medan varit med om såpas  mycket att jag inte var det allra minsta rädd när jag började skolan. De kunde inte nå mig, för deras små försök att skada mig märkte jag knappt av. Som sagt, min själ var redan immun mot attacker.

Dessutom var jag mest en nihilistisk unge, i skolan drabbades jag ofta av letargi och tror inte jag lärde mig något på det där stället. Men på biblioteket kunde jag sitta, läsa böcker som handlade om det vi skulle läsa i skolan, men böckerna på biblioteket var inga barnsagor, som de flesta i skolan var. Ö
*
Det var ju dessutom ingen ide´ att påpeka alla fel som våra skolböcker bjöd på, eller att protestera när lärarinnan lärde oss sagor och myter om Gustaf Vasa och Karl XI. De lärde ut fel fakta och vem fan behöver det. Så jag nöjde mig med mina egna böcker och biblioteket. 

Så du. Ja precis du, betänk ditt liv innan du dömer mig. Eller ännu bättre. Tig!

Eller, tig likt förbannat. Vikingarna dog ut och det gjorde de väl för att de var svaga och underlägsna resten av tidernas alla människor

Människan är det enda däggdjur som fått för sig att inavel är något bra.

 

Aug 21

Lucifers försvarstal. Jag försvarar mig. För, jag kan bara vara mig.

Låt mig förstöra de som redan är trasiga. Som hammarslag på rost. Rött som faller. Blod eller gammalt järn, skit samma. Låt mig…

Här i texten finns ett medvetet stavfel, hittar du det är du värdig att läsa. Om du inte finner det så… Gå.

Upp i vikt, ner i vikt. Himmel eller helvete. Lucifer är min polare. Bor på Skomakargatan och bjuder alltid på en pilsner innan jag går hem. Jag säger nej nu för tiden. De enda pilsner jag låter mig bjudas på är mina egna. Men de är mina för helvete. Så fuck Lucke. Han är bara en ängel med svarta vingar. Likt förbannat en ängel och ärligt talat. Är inte det lite som en konditor som råkade bränna tårtan? Du vet, hells angels med en snubbe som är snäll i smyg.

Jag släktforskar och tänker allt mer. Hela tiden tänker jag. Att de som kom före mig ångrar att de fortplantade sig om de hade vetat att det blev jag som ramlade ur min moders sköte. Aldrig oäkta. För äkta möjligen. 

Men, de har fel. För måhända är jag fel och skev och elak och envis och ond och har tveksamt rykte. Men mina ättelägg, mina barn, är det världen längtat efter. Tusen sådana kommer gå över världen och predika mitt testamente. 

Älska varandra. Förutom de som hatar, dem skall ni hata sönder tills de är trasiga som ett svalbo efter en attack med en hammare. 

Jag söker. Söker och söker. Letar efter mening och just nu finner jag den inte. Ligger på min soffa och håller alla mina impulser i schack. Du når mig inte. Fan, inte ens jag själv når mig. Innanför ett skal, innanför en rustning. Ensam. Det är bäst så. Jag gör alla illa. På något sätt. Bränner sönder vattnet så det skriker av smärta. Min humor gör ont, mina tankar är onda. 

Men för fan. Rädda mig då. Vad väntar du på?

 

Load more

%d bloggare gillar detta: