När rösten ersätter bokstäverna.

Ibland är det lättare att använda rösten. Förvrida den, låta den leka med orden och hur den låter.

Jag ägnar mig ofta åt det när jag är ute och går med hunden. Spelar in små snuttar på mobilen och gör det på samma sätt som jag skriver, direkt, med en gång, utan att tänka, bara låta orden flöda.

Så. Jag gör det lätt för mig och lägger ut en av de där små snuttarna.


cropped-cropped-11845082_434939436677582_2927116813156058403_o.jpg

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

I’m just as clown who’s feelin’ down.

Jag dricker mitt kaffe ur hennes mugg.

Det gör jag alltid när den är övergiven. Som att trösta både den och mig. Inte för att det egentligen spelar någon roll, varken för den eller mig. Men kaffet känns mer som om det vore utan skuld när jag låter det driva på mitt blod och min ångesträdda hjärtas slag.

15

En enorm vrede blandas med ofantlig ångest och en känsla av att jag skiter i allt det här. Hur länge orkar man?

Nyss lade jag ut en status på FB, en förbannad samling bokstäver, en näve full med eld som jag kastat rakt ut i luften. För … vad ska jag göra?

“Ärligt talat. Kalla mig självisk eller vad fan du vill. Men vem i hela jävla världen tänker på mig? Jag lever med en människa, Maria, som jag älska,r som ständigt, gång p gång på gång säger att hon ska ta sitt liv.Dag ut och dag in. varje dag. Hur fan ska jag hantera det?

Det kan jag inte. Jag orkar inte oroa mig, leva med ångesten över vad som hon lovar kommer hända. Men ingen har sagt ett enda, inte ett enda, ord om oss runt, anhöriga, mig.

Jag har sovit 5 jävla timmar sedan i fredags. 5 timmar. Försök förstå om någon ens orkar bry sig. 5 timmar sedan i fredags..

Ärligt talat, jag pallar inte det här längre. Jag går sönder, trasas sönder, faller och hela livet är en enda mardröm.

Så tack för era meddelanden, telefonsamtal, frågor, tröstande ord. Ni är allt för givmilda. Tack för alla noll av allt det där. Tack för ingenting.

Men, vem fan bryr sig om det?

Ni kan fan dra åt helvete!”

Sedan lade jag till, som en kommentar:

Förresten, om någon tar illa upp av den här statusen, tja, då kan du dra åt helvete lite mer än de andra. Ta bort mig från din lista och bara dra åt helvete!

Så. Just nu kan den där muggen dra åt helvete den med. Mitt kaffe blir surt i den.


Som vanligt finns det personer som har begåvning och talang för att göra det jag själv så desperat skulle vilja kunna. En del kan säga det jag själv vill men inte kan.

Så, om jag kunde skulle jag skriva just såhär, men jag överlämnar ordet till J.Berg och resten av populärorkestern kent.


Skyll inte ifrån dig

Det finns resor du gör bara en gång
På en väg som du vet går åt fel håll
Ögonblicket när en öppen dörr stängs
När du inte längre skiljer mellan fiende & vän
Det kommer dagar du ber om att glömma
Saker händer som aldrig får hända
Men du reser oss upp
Du måste resa oss upp igen min vän

Jag ville ge dig en perfekt värld
Men det var bortom min makt mitt förstånd
Och är det en sak jag har lärt mig av mina misstag
Skyll inte ifrån dig
Det förtjänar att sägas en gång till
Skyll inte ifrån dig
Det förtjänar att höras en gång till
Skyll inte ifrån dig
Det förtjänar att sägas en gång till
Skyll inte ifrån dig
Jag skyller alltid ifrån mig

Det är sånt här som är farligt med minnen
Plötsligt ser du hur åren bara rinner iväg
Och ingen vet varför det blev som det blev
Du kan inte blunda för allt du inte vill se
Det finns en tid när allt hopp kommer hänga
På den svagaste länken i kedjan
Men du ska resa dig upp
Du måste resa dig upp igen min vän

Jag ville ge dig en perfekt värld
Men det var bortom min makt mitt förstånd
Och är det en sak jag har lärt mig av mina misstag
Skyll inte ifrån dig

Det räcker nu
Det räcker nu
För det finns ingen nåd, empati
eller förlåtelse i verkligheten

Skyll inte ifrån dig
Det förtjänar att sägas en gång till
Skyll inte ifrån dig
Det förtjänar att höras en gång till
Skyll inte ifrån dig
Det förtjänar att sägas en gång till
Skyll inte ifrån dig
Jag skyller alltid ifrån mig

Music & Lyrics: Joakim Berg
Produced by: kent
P&C 2016 Sony Music Entertainment AB

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Vad är meningen med att visa andra sidor av sig själv? Dom?

En monolog i en akt.

Bara tryck på play och hata mig en stund. Visst blir du galen av att jag säger ordet “dom”?


Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Detta är en skräckfilm som är sann.

Snö i alla kulörer. En gång var jag ung.

Det gick över.

När det känns som du har väntat sen du var barn
På att någonting ska hända, på närkontakt av något slag
När det känns som om du gjort allt sagt allt men inte får några svar
När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod
När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod
Dom säger: Allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
Det är politisk propaganda från järnridån
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam

Och det här är ingen mardröm, det är ingen fas
Det här är nåt som händer varenda dag
Det känns som om vi vaknat plötsligt i någon sorts skymningsland
Vi är levande döda, stapplar fram hand i hand
Och alla här vill leda
Men vi följer ändå blint
I ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in
Över gatorna och torgen när butikerna har stängt
Upp för väggar genom fönster och ner i vår säng
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du och jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag…

Dom säger kärlek är en drog, jag tar vilken skit som helst
Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig
Du vet hur jag känner, ja, jag känner ju som dig
Jag älskar dina pengar dina pengar älskar mig
Jag älskar dina pengar vem vill inte vara rik
Jag vill resa och se världen vem vill ha ett vanligt liv
Men jag älskar bara pengarna för pengar gör mig fri
Ta mig till refrängen nu
Åh känner du igen dig?

Det är fler än du & jag
Som förlorat nån vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam.

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

12647489_915068328612609_6283888952716851864_n

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

En hustru från himlen åt en make från helvetet.

Kärlek är vackert.

 

Min vackra hustru har det största hjärta jag vet. Hon förlåter mina misstag, stödjer mig när jag vacklar, föder mig när…

Publicerat av Bror Carlzon den 4 februari 2016

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Att förvandla det omöjliga till en möjlighet.

Kris.

En märkligt känsla av förlamning, själslig död, ensamhet, längtan efter choklad, glass och ålderdom. Ont. Smärta in i skelettet. Kroppen förfaller. Livet har kommit i kapp. Inget mer att hoppas på. Ensamhet igen.

Ett äktenskap som faller i bitar. En kärlek som lagt sig ner. Min kärlek som står lika rak som förut. Jag har återigen visat mig vara meningslös, utan värde och förlorat. Kanske.

Sorg. Längtan efter en famn.

KRIS!

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Gamla ruckel i mitt hjärta.

Plektrum.

No One Knows Lyrics

by Queens of The Stone Age

We get some rules to follow
That and this, these and those
No one knows
We get these pills to swallow
How they stick in your throat
Tastes like gold
Oh, what you do to me
No one knows

And I realize you’re mine
Indeed a fool of mine
And I realize you’re mine
Indeed a fool of mine
Ahh

I journey through the desert
Of the mind with no hope
I found low
I drift along the ocean
Dead lifeboats in the sun
And come undone
Pleasently caving in
I come undone

And I realize that you’re mine
Indeed a fool of mine
And I realize that you’re mine
Indeed a fool and mine
Ahhh

Heaven smiles above me
What a gift can be love
But no one knows
A gift that you give to me
No one knows.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Vintern är ingen årstid. Den är en känsla. Osynliga ljud del 1.

Alla mål faller som träd i en storm.


osynliga ljud

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Jag vägrar ta ansvar för dina tankar.

Är allt jag skriver ren sanning?

Svaret är att det är en blandning mellan den rena sanningen, berättelsen om mitt liv, och konst, en skapad värld.

När jag började blogga, för 2005, alltså för 10 år sedan, så var det mest i form av små kåserier, lättmsält, sådant som hände och som jag kunde se från den komiska sidan.

Efter ett tag gled det hela över till det som var och varit en så stor del av mitt liv, mina sjukdomar och mitt lidande. Berättelsen om hur en människa som hamnat bredvid samhället levde från dag till dag.

Det var naket, rått. Smutsigt och grått. Precis som mitt liv var, hemlös och djupt nergången i ett alkoholmissbruk.

Men den tiden är över. Visst är mitt liv präglat av mina diagnoser. Men det finns såpass mycket solsken att jag kan leva med de dåliga tiderna eftersom jag nu vet att de kommer gå över. Jag vill berätta något viktigt. Vara en röst för oss somkämpar med krånglande psyken och för oss som kämpar med missbruk.

För kanske, kanske kan jag vara till tröst för någon som lider i det tysta. Kanske kan jag hjälpa den personen att kasta masken, söka den hjälp som behövs och sluta skämmas över det som man inte har någon anledning att skämmas över.

Eller så kan jag få någon frisk eller en anhörig, vän, arbetskamrat, hur det fungerar att ha en psykiatrisk diagnos, eller att det inte är så lätt som att en missbrukare får ta sig i kragen. Det finns millioner saker att tänka på för att bli och hålla sig nykter.

Jag hoppas, att jag som är stark nog, genom att berätta om de sakerna kan hjälpa människor. Det är ett av mina mål.

Däremot har jag allt mer sett på mitt skrivande som konst. Skapad av mig, från min själ genom mina fingrar. Jag har även börjat leka med fotografier. Både tagit helt vanliga kort på helt vanliga saker. Men även redigerade bilder. Förändrade genom antingen helt vanliga filter i mobilen, eller genom att jag lekt mig fram i olika fotoprogram.

Jag har även arrangerat en del bilder. Försökt prata genom korten. Säga något, berätta något. Nu i julas tog jag ett kort på tomma ölburkar, en kaffesölig mugg, ett paket cigg, som stod på bordet. En fryst inblick i det att många är ensamma kring jul. De sitter med sina olika försök till nöjen, men en ölburk och en sölig kaffekopp är inte samvaro, god mat, firande, glädje och gåvor. Det är bara smuts och ensamhet.

Till exempel. Så, när ni läser och ser bilderna på bloggen. Var inte säker på att allt är sanningen längre. Men jag kommer tagga sådant med “konst”.

Bara så du vet.

11838574_434937260011133_4914449440798931347_o

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

I’ve got another confession to make I’m your fool.

Säljer aldrig min själ.

 

Keep you in the dark
You know they all pretend
Keep you in the dark
And so it all began

Send in your skeletons
Sing as their bones go marching in, again
The need you buried deep
The secrets that you keep are ever ready
Are you ready?
I’m finished making sense
Done pleading ignorance
That whole defense

Spinning infinity, boy
The wheel is spinning me
It’s never-ending, never-ending
Same old story

What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say I will never surrender?
What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say that I’ll never surrender?

In time our soul untold
I’m just another soul for sale, oh well
The page is out of print
We are not permanent
We’re temporary, temporary
Same old story

What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say that I’ll never surrender?
What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say that I’ll never surrender?

I’m the voice inside your head
You refuse to hear
I’m the face that you have to face
Mirrored in your stare
I’m what’s left, I’m what’s right
I’m the enemy
I’m the hand that will take you down
Bring you to your knees

So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?

Keep you in the dark
You know they all pretend

What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say I will never surrender?
What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say that I’ll never surrender?

What if I say I’m not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I’m not just another one of your plays?
(You know they all pretend)
You’re the pretender
(Who dares)
What if I say I will never surrender?

What if I say I’m not like the others?
(Keep you in the dark)
What if I say I’m not just another one of your plays?
(You know they all pretend)
You’re the pretender
(Who dares)
What if I say I will never surrender?

So who are you?
Yeah, who are you?
Yeah, who are you?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Vinyl.

Inuti en hörlur.

 

“I Stay Away”

Yeah, I want to travel south this year
Aaah, Woah, Woah
Won’t prevent safe passage here

Why you act crazy
Not an act maybe
So close a lady
Shifty eyes shady

Yeah, hey Yeah, tears that soak
A callous heart

Why you act frightened
I am enlightened
Your weakness builds me
So someday you’ll see

I stay away

Why you act crazy
Not an act maybe
So close a lady
Shifty eyes shady

I stay away [4x]

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

I stay away.

Jag orkar fan inte längre.

Försöker hålla ihop, vara den starke. Men det blir bara en enda tystnad inuti mig. Inga ord som staplar sig, som det brukar vara.

Eller, nu ljuger jag. Orden ramlar runt, jag vet inte i vilken ordning jag ska placera dem. Jag kan inte sova. Inte vila hjärnan. Kroppen är stilla, så stilla att den nästan är död. Jag vågar inte röra mig, ligger på soffan och är livrädd för att resa mig, för att starta motorn.

Det känns som att jag inte kan tro på något. Ingenting. Försöker intala mig själv att det är ok att känna så. Livet är en enda resa helt utan tro eller hopp. Det slutar på samma sätt för oss alla, med ett nesligt nederlag.

Djupet, hålet, stupet är så otäckt att se, så jag blundar, låtsas att jag står på fast mark. Men mina fötter sjunker, ner i ett träsk av oro och rädsla och tankar och känslor som jag inte vill kännas vid. Varför har jag en känsla av att jag håller på att förlora allt?

En grav väntar på mig. Undrar vart den ligger. Har jag gått över den? Det kommer jag aldrig få veta. Konstigt egentligen att man inte har en aning om vart man ska spendera evigheten. Så orättvist.

Stilla. Inga ord. Låtsas att jag är lugn och vet vad som ska göras. Om det bara vore sant. Men jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra eller hur jag ska uppträda eller hur jag ska gå. Vart.

Märkligt nog så har jag ingen som helst längtan efter min kära alkohol. Kanske jag kan hitta något annat som dövar. Det är ingen idé att leta, sådant brukar komma utan att man förstår det. Så jag väntar. Ivrigt. Ge mig något som stillar tankar och känslor. Något som bäddar in mig i bomull.

Allt är löst och osäkert. Jag litar inte längre på något. Allt jag trodde var säkert flyter omkring och jag kan inte få tag i det. Bara titta på och hoppas att jag kan hitta hopp igen.

Därför tiger jag. Blir tyst. Låtsas vara borta. Väggarna är fulla av hål och golvet repigt. Det går inte att fly härifrån. Hemmet är som ett fängelse men jag vågar inte ens sova. Sömnbristen håller på att ta död på mig. Händerna är svettiga, alla nerver går på övervarv.

Om jag bara kunde säga allt jag tänker, men kanske gör jag sönder något totalt då.

Eller så är det redan ohjälpligt trasigt. Jag vet inte. För … jag vet precis ingenting längre. Litar inte ens på att solen ska stiga upp på himlen på morgonen. Vet inte ens om det finns någon sol.

Den kanske har dött.

IMG_1707 Bitar av mitt liv, det ni alla se alla ser 029

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Jag skriver för att jag vill skrika högt på hjälp, men strupen snörper ihop sig.

Det här skulle kunna vara ett brev från vem som helt till vem som helst. Du väljer att tro på vilka personerna är.

När man trampat vatten väldigt länge, så tar kraften slut. Det spelar då ingen som helst roll hur mycket man fruktar döden eller hur mycket man älskar livet. Orkar man inte trampa sjunker man. Ingen människa har oändliga resurser av kraft.

Gamla Borås 10

Just nu är det november. Min hatmånad. Jag har sedan så länge jag kan minnas levt på vatten under ytan i november. Allt mörker, allt det kall, våta. Jag blir mer och mer dyster för varje minut och tillslut tar min kraft slut och jag blir totalt passiv. Vill bara sova bort mitt liv, så att det kan bli december och det ljusa i form av alla lampor och glitter och hopp som julen omges av gör att jag kan andas igen.

Det är så mycket som sker nu och jag har ingen kraft att medverka i livet. SÅ, jag skrev ett litet brev. Av ren frustration och rädsla.


livet 023

 


tisdag den 3 november 2015

 

Älskade, älskade kvinna. Jag är rädd. Livrädd, varje sekund. “Vart är hon, har hon inte varit inne på toan ovanligt länge nu?” “Nu har hon varit ute länge med Dipp, har inte med sig mobilen heller så jag kan inte kontakta henne eller se vart hon är genom familjeappen. Varför tog hon inte med mobilen?” “Vågar jag gå ut själv? Åka in till stan? Sova på natten? Sova på dagen?” “Nu skriver hon gång på gång i bloggen och på FB om att hon tagit ett beslut, att hon kommer göra det (Vad är osäkert, självmord, lämna mig, vet inte och är så osäker och rädd). “Varför drar hon sig hela tiden undan?”. ”

Jag har en stark känsla av att något snart kommer hända och jag vill inte vara med om det. Jag vill inte förlora dig när jag äntligen har hittat en människa som förstår mig, som är på min nivå, som inte dömer mig. En människa jag kan kalla bästa vän, roligaste sällskap, bästa älskarinna och klokaste människa jag vet, den vackra, vackra kvinnan som är så oändligt mycket starkare än hon ens vågar känna efter i sig själv om att vara.

Varje sekund kan jag förlora allt det där. Bli ensam igen. Full av sorg. Full av bitterhet och livsleda.

 

Jag vågar inte längre ha mitt hjärta på vid gavel. Det går inte, om jag lämnar det totalt vidöppet inför dig skulle jag lätt kunna hamna i helvetet om du bestämmer dig för att lämna mig på ett eller annat sätt.

 

Det tar slut på all min energi. Jag tänker inte på annat. Men jag vill inte att du ska känna dig övervakad och styrd över. Speciellt inte med tanke på de erfarenheter du har med dig sen förr. Så, jag försöker ställa mig bredvid, inte ens berätta för dig hur det här påverkar mig, för då känns det som att jag sviker dig och tynger ner dig med mina egna problem och du behöver inte mer än dina egna.

 

Allt vi har nu är tid. Allt är i kaos, allt tumlar runt som i en storm. Inget fast att hålla sig tag i.

 

Jag märker att jag inte kan göra ett skit för dig. Jag räcker inte till. Den du borde få mest stöd av ger dig minst. Det är inte så det ska vara och jag har dåligt samvete för det, men jag vet varken på vilket sätt jag ska kunna hjälpa eller på vilken nivå.

 

Just nu känns det som att vi lever två parallella liv. Du gör ditt, jag gör mitt, ibland möts vi i mitten men allt mer sällan. Vårt kärleksförhållande, den starka kärlek jag känner för dig och som jag hoppas du känner för mig, är på paus. VI är två vänner som delar en lägenhet och två djur. Inte mycket mer.

 

Går i ringar runt varandra. De få gånger vi möts så släpper vi kontakten båda två med en gång, som om vi bränner oss på varandras händer.

 

Jag vill inte förlora dig, men ju mer det här går framåt så känns det som att det är bäst att jag håller ett avstånd, för jag vågar inte närma mig, för att kunna hålla sig stående när du lämnar mig, hur du nu än gång gör det.

 

Just nu. Precis nu. Är vi inte ett par som delar kärlek och passion. VI delar sinnessjukor och rädslor och lever som två skilda sfärer i vårt hem. Du pratar allt mer om andra platser, andra människor. Jag känner så väl igen processen. Den brukar börja så här och helt plötsligt är förhållandet över. Sakta har man glidit ifrån varandra och det känns som att du är på väg bort, härifrån, till någonstans där du inte har ångest, till andra människor, andra städer och andra kuster.

 

Min egen erfarenhet efter 45 år är att människor som börjar prata mer och mer om en längtan bort slutligen faktiskt gör det, lämnar en kvar och ensam. Och att de som ofta, som i ditt fall varje dag, om att ta livet av sig nästan i varje fall gör det en dag. Jag har sett det i jobbet, bland bekanta och min egen bästa vän. Ingen rök utan eld.

Jag vill inte förlora dig.

 

Så. Kan du nu förstå varför jag väljer att redan nu börja smaka på känslan av att vara ensam och sakta stänger av mig själv, inte bara inför dig utan för hela livet.

 

Jag gör det för att överleva.

 

Din, ALLTID din, make och mannen som vill leva ett långt liv tillsammans med dig. Jag älskar dig totalt och oförbehållningsvist.

Bror

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Det är inte jag som skapar min egen lycka. Det är min familj som gör det.

Ett plötsligt anfall av lugn och lycka. Men det ska nog gå över med lite tur.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

När folk hotar krossa min skalle blir jag lätt sur.

 Kanske kan någon peka ut den mannen som hotade krossa min skalle häromkrävllen eftersom han i sin fylla trodde att en liten hund som följt med honomn var mig.

Han var korkad, Obildad. Otrevlig. Luktade inte såpa precis. Han hade en kvinna med sig som såg ut att skämmas. Det var i söndags kväll.

Här i #Viskafors På #Källebergsområdet precis vid #svängen från #postgatan till #Källebergsgatan på söndagskvällen, trä…

Posted by Bror Carlzon on den 7 oktober 2015

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Jag letar, söker, efter meningen med svarta tankar med nyfikenhet oh lärdon och sedan … efter döden ingenting.

Galleri 318Vissa dagar börjar de på ett väldig bra sätt.

Det är väl mycket vädret som påverkar mig i det där, det och att Den Helande Maria återigen är inlagd på Psyk och först brukar det vara någon dag åt återherhämtning sen sover jag som en stock i en 18 timmar.  Sen har jag fått koll på sömen och ska efter det bara skrika omkring och hoppas hitta någon av mina världar.

Kanske orkar någon eller några trassla sig ut hit även om mer än väl föstår om deras kalendrar är fyllda för länge sedan.

Men det är så ensamt här och jag som alltid älskar lugn och ro och aldrig blir dämpad när jag är ensam, snarare så flyter tankarna i en vid ström. Det är något gott för mig. Ensamhet och fria tankar.

Men just i dag och troligen i morgon med så är jag ofattbart ensam och livrädd för att telefonen skal ringa och någn okänd röst berättar att min mor eller Den Helande Maria har tagit det där valet, det som man aldrig någonsin kan ändra eller välja bort.

Det är väl helt enkelt väldigt svårt at stå ut med ensamhet när man är rädd om all den kärlek som bor  i en.

TEMPLES LYRICS

“A Question Isn’t Answered”

Ah, ah, ah, ah…

A question isn’t answered
If an answer isn’t questioned
An answer has a meaning
When new meaning has a truth

Past life brings a future
When the future disappears
Conscience of the kingdom
Left the king to reappear

Truth is but a burden
Laying burden by the few
Left unto the story
Tells a story unto you

City of the scripture
Single words on city walls
Run there, that’s a freedom
Dropping sequence of our falls

A question isn’t answered
If an answer isn’t questioned
An answer has a meaning
When new meaning has a truth

Past life brings a future
When the future disappears

Ah, ah, ah, ah…

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Vem är jag egentligen? Jag fick bara halva manualen.

Jag står oftast naken.

45 år. Sjuksköterska. Totalt söndertrasad sedan 2004 livet 191efter många års kamp för att hålla ihop. Alkoholist. Bipolär. ADHD. Hund och två katter. En underbar hustru. Tre vuxna barn. Har författardrömmar. Morgontrött, eller är vaken i flera dygn. 

Jag kanske kan ge dig en ledtråd till varför en sådan som mig inte är farlig. Jag kanske kan förklara hur det är att vara psykiskt sjuk. Du kanske känner igen dig och får ytterligare ett bevis på att du inte är ensam. Har du frågar, fråga, vill du be mig dra åt helvete, gör det, jag bryr mig inte speciellt. 

Kort och gott. Välkommen till WoBWorld.

Akt

iviteter:Så lite som möjligt. Skriva, skriva, skrivaIntressen:Konst, litteratur, kvinnor, vin, musik och allt som får dig att känna dig som en kung och får dig att bete dig som hans narr.

Datorer, historia, läsa böcker, titta på film, blogga, skriva poesi och noveller även ett antal romaner som ligger och bubblar. ELFSBORG ELFSBORG ELFSBORG

Kärlekens spel

Favoritmusik:MorrisseyRobbie Williams, Elvis, Sinatra, Lennon, Kent, Depeche mode, Ac/dc, MetallicaStefan Sundström, Sugabebes, Povel Ramel,Korn, Eminem, Snoop dog, Vivaldi, Beethoven, Motzart, Kraftwerk,Rolling stones fram till 1974 och allt som låter utom dansbandsmusik som är djävulens musik.

Favoritprogram på TV:Mythbusters, två och en halv män, Morden i Midsomer, dokumentärer,nyheterna, musikbyrån, Vita huset, Numbers, Jordan rättsläkare, Allå allå, Family guy.

Favoritfilmer:Bourne-serien, Den långa milen, Nyckeln till frihet, gamla svartvita Hollywoodproduktioner av klass, Allt med James Stewart, det mesta med Tom Hanks och Nicolas Cage, Sagan om ringen triologin,komedier.

Favoritböcker:Tre män i en båt, allt av Woodehouse, Bukowski, deckare. Biografier,historia. Knepiga saker som jag inte själv förstår men som jag kittlas av.

Favoritcitat:”Våga vara rädd”. J. Berg
”De enkla svaren får de enkla människorna ta hand om” B. Carlzon

”I’m not going to change the way I look or the way I feel to conform to anything. I’ve always been a freak. So I’ve been a freak all my life and I haveto live with that, you know. I’m one of those people.” J. Lennon

Om mig: Glad skit som går hemma eftersom jag gått in i den där väggen som alla pratar om. Kan ingen jäkel flytta väggfan? Utbildad sjuksköterska och trebarnsfader. Mer pratglad än jag kanske borde vara. Men jag är tyst när jag dyker under vatten. Endast då.

Sjuk sjuksköterska, mörkhårig, ljushårig, gråhårig, 40+, skör som pergament stark som stål, flamsig, allvarlig, pretentiös, care free, pengalös hagalning, klok, korkad, bipolär, konstnärlig, vet väldigt lite om väldigt lite, hund och kattägare, skrivande, läsande, bloggande, tv-tittande, kort, tjock, polisongförsedd, klockfreak, skoälskare, Älskar och är älskad av min hustru Den Helande Henrietta, långsam, rör mig med blixtens hastighet, en enda rörig motsättning, sammansatt.

Tusen andra ting, såsom människor plägar vara.

Enhanced by Zemanta
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Vem är jag egentligen som bloggar och varför?

Svaret?

Jag vet inte.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

GÖr något gott på bara tre minuter.

Mad i think.DU kan göra en stor insats i en oerhört viktig fråga på ett oerhört lätt sätt.


 

Skriv under för bättre psykiatrisk vård i Skåne https://www.facebook.com/events/433995436793471/

Posted by Bror Carlzon on den 3 oktober 2015

http://www.skrivunder.com/upproppsykiatrin

psykiatrins stigma

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

En av få vägar till blixtrande tusendels sekundrar av lugn.

En bra dag, trygga timmar.

En stund vid den nybyggda dammen precis här utanför, jag satt och dinglade med fötterna strax ovan vattenytan, hunden satt och tittade på allt som rörde sig, vattnet flöt, snabbt. Solen värmde, även om höstkylan var närvarande vid varje andetag.

Har man inte fått till skänks sådana där stunder i livet blir man ju galen på riktigt.


 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Good morning mr Hitler.

Jag vet inte alls vad som skapar en människas värderingar.

Jag hoppas och tror ingen tvekar om vad jag anser om vissa saker. Invandring och politik och hur man ser på andra människor. Visst, jag erkänner villigt och fullt, jag har själv ingen fläckfri historia att presentera. Jag har utnyttjat och sårat människor, det kommer liksom med paketet när man är missbrukare och som ungdom och barn rastlös och rörig i själen.

Men jag hoppas jag lärt mig, utvecklats som människa och framför allt, jag vet, inte tror, jag vet, att jag försökt och försöker gottgöra vad jag gjort och att jag är ångerfull och skäms för väldigt mycket jag gjort i mitt liv.

Men det har inte riktigt med saken jag funderar på. Mina värderingar har alltid varit likadana, egentligen, jag har bara våldfört mig på dem. Men de har suttit djupt i mig. ALLA människor, fel, de flesta, är goda och värda att få chansen att leva i fred och frihet och med känslan av att vara trygg och mätt.

livet 189

Jag blir heligt förbannad över hur vår värld ser ut. Försöker göra vad jag kan, höja rösten för vad jag tycker är rätt och vad jag tycker är fel. Inte vara feg, titta ner i marken medan andra omkring mig tanklöst och historielöst likt pappegojor upprepar samma fraser.

“Vi har inte råd, tänk på våra gamla och barnen och våra hemlösa, tänk på våra värderingar, tänk på vår religion, de kommer ta över, de är kriminella, de våldtar, de är konstiga, de tar våra jobb, de lever på bidrag, bla, bla, bla”.

För, vad är VÅRA gamla och barn och hemlösa och sjuka? Vad jag vet så äger jag ingen alls sådan människa. Vad jag vet så lämnar vi villigt över ansvaret för de gamla och barnen och de sjuka till andra, till ålderdomshemmet, till skola och dagis och de sjuka låter vi andra, någon annan, vem som helst, ta hand om och de hemlösa. Tja, ärligt talat, när tänkte du senast på en sådan?

Jag har själv hört och upplevt (upplever) hur det är att vara en av de sjuka. En som, håll i dig nu, någon som lever på bidrag. Någon som bara man vrider om tummarna på kommer sluta lata mig och börjar jobba.

Ändå är jag en av de “VÅRA”. Men, det är som att när man hittar någon som är ännu längre ifrån den egna villan och semestern i Turkiet och som inte är hel och ren och gratis utbildad så börjar man helt plötsligt tänka på de där andra, de som man tidigare, för bara någon minut sedan, raljerat och förminskat och trampat på. Då helt plötsligt blir de lite mer värda, bara för att någon annan blir mindre värd.

Jag fattar inte. Jag kan inte förstå. Jag har hört, redan för 20-25 år sedan hur man kallar människor blattar. Hur man kallar människor negertroll, hur man på lunchen sitter och pratar om invandrare som lata och hur de (på den tiden, jag lovar, så trodde man verkligen det) odlade potatis i vardagsrummet.

Jag tänkte att de var så få att det inte spelar så stor roll, de där som fnös åt människor som inte växt upp i samma trappuppgång som de själva. Jag tänkte att människor måste vara oerhört korkade som trodde man kunde odla potatis inomhus. Jag tänkte att ondskan var minimal i den värld jag levde i.

Jag hade fel. För, det har visat sig att de där som pratade så föraktfullt om sina medmänniskor är så många fler än jag trodde. Då viskade några fåtal om det, nu är det så många att man blir matt.

Matt, slut, trött, arg, ledsen, rädd. För vi lever i tider när det är helt ok att säga saker som man inte behöver tänka på förringar andra människor, kulturer, länder. Barn, gamla, unga, män, kvinnor.

Mina värderingar, mina känslor är sådana att jag kommer göra allt jag kan för att gå emot mina egna tankar om att jag inte orkar kämpa för vad jag tror på, att jag inte orkar ta diskussionen.

Men, varifrån de där värderingarna och känslorna kommer ifrån. Det kan jag inte förklara.

Jag är bara glad över att de finns där.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Hur kan så många glömma så mycket?

Eller förtränger de bara historien?


För hur skulle de annars vilja vara en del av allt det här?

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

“Autumn is a second spring when every leaf is a flower.” ― Albert Camus

En glimt av sagan om mitt liv.

De vita tangenterna på pianot var alltid lite svala. Inte kalla, absolut inte, men svala på det där sättet som kvinnor framstod i en del filmer från Hollywood förr i tiden. Kvinnor som bar en brinnande passion inom sig men var svala som vatten från ett vattenfall. Det där svala kan göra en människa, och en tangent med, väldigt spännande.

Men de svarta tangenterna. De var varmare. När fingrarna lades på de svarta så var det en varm, dov njutning i handen. De är så få, de måste jobba hårdare för att få uppmärksamhet. De fjäskar. Ger ifrån sig skalor som inte riktigt passar in i den musik som spelas i västvärlden. De känns asiatiska. Graciösa, varma, lockande, spännande.

livet 068

Att lära sig spela piano kan vara en mardröm. Det är två dagar kvar till nästa lektion och man har inte lagt ner tre sekunder på att ens plinka på pianot, fast det står längs med ena väggen i pojkrummet. Ett nytt, fint, trädoftande piano som föräldrarna köpt till pojken som var övertygad att han skulle kunna lära sig det där fort.

Han kan fortfarande inte spela piano och det värsta är, att under tre års lektioner lärde han sig inte ett skvatt om noter. Det var en rätt korkad pojke vi pratar om. En som levde i drömmarna och inte i den verkliga världen. De flöt ihop, fantasier och sagorna i kroppen kom ut som lögner, han var en lögnare av rang. Mytoman rent av.

Inte för att göra sig själv mer spännande, men för att berätta om vad som hänt, och bland det så var det ju alla verkliga drömmar. Åka helikopter till Hawaii, spela in film, spela in musik.

Det bubblade omkring i pojken, en massa ord. En så fasligt massa ord. Han kunde inte vara tyst, det har han inte lärt sig med åldern heller. Men han har färre drömmar och har ändå lovat sluta ljuga.

Men, just nu känner han tangenterna under fingrarna. De varma lockande svarta och de svala spännande vita.

En skön känsla, som en tröst. Även om känslan kommer sig från en dagdröm.

Det är ingen lögn.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on TumblrEmail this to someonePrint this page

Tabula rasa. Världen som jag ser den. Allt du läser är sanningen. Eller är det bara mina drömmar? WoBWorld v.3.0 Våga vara rädd.

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com