Varför jag är jag.

När vi var ute på promenaden så funderade jag på allt knasigt jag gjort genom åren. Ja, jag funderade även på allt farligt och allt elakt jag gjort med. Men mest på det märkliga. Som att skruva bort ett element för att jag fått för mig att jag skulle spola rören, eller skruva bort plåten där plattorna sitter på en spis för att städa under.

Alla projekt som jag börjat på men ledsnat på när jag kommit hälften. Eller på den otroliga förmågan att vara någon annanstans än där jag borde vara. Alla löften jag gett och sedan svikit. Alla möten jag glömt av. Alla tider jag inte kunnat passa. Den totala bristen på koncentration när ska göra något tråkigt som att sortera alla papper man har och får i livet. Alla pengar jag slösat bort, pengar som jag ofta inte haft. Alla nätter och dagar jag inte kunnat sova.

Alla gånger jag tappat humöret totalt och skällt ut både den ena och den andra. Den där tvn jag kastade en gång.

Allt det där har ju fått sin förklaring. Det är inte en ursäkt för att ha gjort det, men en förklaring till varför jag gjort det. I så många år har jag själv varit ett mysterium för mig själv. Någon jag inte känt igen, som att jag varit två personer. En som vill något och en annan som gjort något helt annat. Pratat om vikten av kärlek och sedan sparkat på hela världen.

Alla dessa förhållanden. Jösses säger jag bara. Förmågan att bli störtkär på tre sekunder och sedan ledsna lika fort. Förmågan att vara socialt glittrande och avståndstagande samtidigt. Jag har många bekanta men ingen vän.

När läkaren förklarade för mig varför jag är som jag är och hur det kommer sig var det som att en propp lossnade. Äntligen lossnade. Ju mer jag läser om just min diagnos, bipolär typ II med blandepisoder, ju mer grundad känner jag mig i mig själv. Lägger man dessutom till ADHD så har jag helt plötsligt en manual till mig själv.

All ilska, all otålighet, alla projekt som inte blivit färdiga beror på att jag har de där spökena levandes inuti mig. Den där känslan av att ha en liten motor inom mig som hela tiden surrar. De plötsliga utbrotten av våld och agression kan förklaras i det där tillägget, “blandepisoder”. Att vara maniskt deprimerad. Att mina problem förvärras av vanliga antidepressiva läkemedel, sådana jag ätit till och från sedan jag var 21 eftersom man bara koncentrerade sig på panikångesten utan att söka vad som fanns som grund till den.

Nu när jag vet kan jag hejda mig, förstå varför jag gör som jag gör. Nu när jag vet att mitt omdöme ofta är lite fördunklat så kan jag stanna upp och tänka ett varv till. Det känns som att bli frälst. Förlöst.

Allt detta betyder inte att allt är borta. Det finns kvar i mig. Men nu vet jag vad som finns i mig och kan kanske göra något åt det. Jag vet inte. Inte än.

Men jag kan sluta söka efter varför. Alltid detta varför som har legat som ett stort moln över hela min varelse.

Halleluja.

Nu vet jag varifrån min ström kommer.

Enhanced by Zemanta
Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. WoB skriver:

    Jag märker att jag har pippi på att ta kort på träd och gamla halvtrasig saker. Kanske säger något om mig själv?

  2. Cattis skriver:

    Underbart!

    Klockren bild…

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: