Varför är jag så transparent, varför blogga.

Det är en nödvändighet att blogga, det är en ventil där jag kan låta det inre trycket drivas ut med en gäll vissling. Som en ångmaskin.

Jag är fylld av ord att skriva och prata, alla dessa tankar jag har som måste ut. Det är ju inte så att det som du kan läsa här är hela och fulla sanningen. Det finns gradering och försiktighet, det är bara det att du inte kommer nå under det skalet som är bloggen. För där bor alla andra känslor, de som är allra närmast hjärtat, de som jag måste få behålla för mig själv.

Det är en tunn tråd mellan privat och personlig och jag håller mig lite utanför det som kan kallas privat. Du behöver inte veta allt. Men jag tror att jag genom att vara ärlig med mina problem som jag brottas med kan hjälpa någon, för det finns många vilsna figurer i världen.

Så, en ventil, en tanke på att göra gott, en verkstad för ord. Allt det där skapar bloggen. Nu fattas bara din insats. Kommentera, skriv gärna till mig.

Jag sitter och funderar på integritet.

Hur mycket är ok att avslöja? Hur mycket ska de omkring mig behöva löpa gatlopp för mitt projekt? Jag vet ärligt talat inte. Det gör mig förvirrad. Jag vill så mycket, vill berätta, skapa en röst, för oss som är sjuka i själen. Kanske har jag slutat vara privat och blivit en uppmärksamhetshora?

För visst är det en del i det hela. Jag är en sådan person som trivs i mitten. Vill vara blickpunkten. Det är så, det går inte att komma undan det. Men det finns så många andra sätt än det här med att fläka ut sig på det här smutsiga sättet för att få strålkastarljus. Jag lovar, det är inte lätt och det är inte därför jag gör det här.

Bloggen, den här parallella världen, skulle kunna vara endast lättsam. Små anekdoter, betraktelser över vind och vågor. Men här blåser allt som oftast en stormvind med kallt regn. Vågorna hotar ibland att slå över alla kanter och murar.

För jag vill. Vill verkligen vara en av de där rösterna jag själv hade varit så tacksam för att kunna lyssna till när jag själv var bara 21 år och precis fått min första panikattack. Då hade jag varit i behov av någon som berättade för mig att det är ok att må dåligt, att de flesta gör det någon gång i livet, att för vissa av oss är det värre än för andra, vissa av oss får en diagnos som betyder att vårt mående inte är riktigt frisk, men att det finns hopp för oss alla. De flesta av oss det vill säga.

Då, den där junidagen hade jag varit så tacksam för att någon gått före, visat någon sorts väg. Ritat upp en karta över det här med att vara sjuk i sitt mående. Att någon hade berättat att det finns mediciner, terapi, att man inte skulle bli inlåst för tid och evighet. För jag var rädd för det, att hamna i en madrasserad cell, för det var min bild av psykvården.

Det enda jag hade att jämföra med var Gökboet. Det var så jag trodde livet skulle bli. Så jag stretade emot, vägrade söka hjälp. Min dåvarande flickvän var den som till slut fick mig att söka hjälp. Innan dess led jag och ville inte vara utkastad åt vargarna.

Det fanns ingen sådan röst då, inte som jag fann i alla fall. Det gör mig sorgsen och lite bitter och förbannad. Det är precis det jag vill motverka, att sjuka människor skall vara en tyst röst och ett osynligt ansikte.

Missförstå mig gärna om du vill, jag kan inte bestämma det åt dig. Det enda jag kan är att berätta min historia, vara en röst för oss som är så många, mycket fler än vad som syns. För varje människa som går före kommer någon att finna kraft att själv ställa sig längst fram i ledet.


Så tror jag det funkar i alla fall. Jag har inget annat än det valet, att tro det är så.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.