Mar 17

Att gå från sängen till soffan.

Som ett rum utan tak.

Det regnar på mig, hur jag än försöker skydda mig, mot blåst och kyla och väta. Det är bara en känsla, bara något imaginärt. Men det finns där likt förbannat. Som en förbannelse. 

Fast, mitt liv kan vara så annorlunda med. Blå himmel, gröna blad. En helt perfekt värme, du vet sådan där som smeker kroppen utan att hetta upp den för mycket. Ingen svettig krage, inga tårar.

Nu är det inte så, för tillfället är livet bara grått. Jag försöker verkligen lyfta på själen, men det är tung som betong och stark som urberget. Det är bara att hänga med, försöka att inte snubbla, försöka att inte låta människor se på mig hur det är fatt.

På den här madrassen levde jag mitt liv i tre år, helt utan livsgnista. Men det var då det. Jag lever i helt annorlunda och bättre tider nu.

På den här madrassen levde jag mitt liv i tre år, helt utan livsgnista. Men det var då det. Jag lever i helt annorlunda och bättre tider nu.

Varför skriver jag då här dag ut och dag in hur dåligt jag kan må? Jo, det är enkelt, jag vill visa för andra att det inte är något fel på dem som sörjer fast inget är förlorat. Det är ok att känna sig svag och grå och ful. Det är likt glädje och skratt helt naturligt. För en del är det bara små pucklar på livet. En taskig måndag eller som man kan känna när en fest är över. En liten tomhet som överfaller en ett kort tag.

För oss andra, vi som inte har de där naturliga spärrarna i oss, vi som har lite vajsing på nervkopplingar och kemin i skallen, för oss är vissa dagar, månader, olidliga. En del tar livet av sig, för så är det ju. En del bara lever sina liv utanför resten av samhället. Vissa börjar missbruka, en del blir friska och en del kan hålla det hela i schack genom mediciner.

 

Någonstans på den nedre delen av skalan befinner jag mig just nu. Det har varit värre, gud ska veta att det varit värre. Jag kunde ha legat kvar på den där madrassen i min kala lägenhet och bara önskat att livet skulle ta slut. Det var så under så lång tid. Ett liv utanför samhället, utan kärlek eller vänskap. Allt det där förlorade jag när jag blev sjuk, fel, när jag slutade försöka vara frisk.

Men jag behövde de där åren, för att lindra känslan av att ha en ständigt brinnande eldstad i skallen. För att vända och vrida på mitt liv för att försöka finna någon mening med just mitt liv. Det tog sin tid, men jag är framme när det gäller sådana grubblerier. Nu är det bara en massa skräp jag måste sortera och slänga ut från själen. Skräpet åt ett håll och guldet åt ett annat.

Det får ta sin tid. Men för varje dag blir jag lite starkare. Inte nödvändigt lyckligare, men jag har mer styrka att kunna använda i kampen mot mig själv.

Men det gör lika ont varje gång jag blir fast inuti depressionens gastkramande grepp.

3 kommentarer

    • Maria on 17 mars, 2014 at 10:28
    • Svara

    Du behöver inte säga något, inte alls – oftast, inte alltid så ser man på dina ögon. Och inget anklagande nu, men varför är det så viktigt att Jag berättar när jag mår dåligt när du inte gör det för mig?
    Det är något jag ofta grubblar på..

    1. Svaret är enkelt, jag är helt enkelt starkare än dig än så länge. Jag har lättare att bära på skiten än vad du har. Men en dag blir du lika stark du med.

        • Maria on 17 mars, 2014 at 10:42
        • Svara

        Men det får fel konsekvens. Jag går ner mig när jag ser hur pissigt du mår, men du inte släpper in mig.
        Nå väl – en dag kanske jag förstår, men nu gör jag inte det.
        Jag förstår din förklaring, men det blir ändå så fel. Att jag ska prata men motsatsen inte gäller

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: