Apr 07

Berg och dalbana i skallen på mig

Ok. Helt plötsligt, som från det blå så fick jag en dunderpanikattack. Så där bara. Marscherade raka vägen till sängen och lade mig medan jag hyperventlilerade och hade mig. Efter ett tag lyckades jag samla ihop mig så mycket att jag kunde knata upp och ta mina mediciner. Sen la jag mig platt igen och väntade på att det hela skulle lägga sig.

Efter en halvtimma ungefär så kunde jag sätta mig upp och orientera mig i världen igen. Väl så. Men sedan dess har jag varit precis hur ostabil som helst. Det vette tusan vad som farit i mig. Hörde Timbuktu spela ”lika barn avvika bäst” (har inte hittat texten på nätet så jag kan inte dela med mig) hos Stina på tv och började böla på ett sätt som skulle få Humphrey Bogart att vrida sig av obehag. Jag som knappt släppt till en enda tår i hela den här skillsmässohistorien. Fattar inte vart det kommer från.

Eller så är det någon som har tryckt på knappen. Känsloknappen. Kanske var det spänningen före och under fotbollen som satte igång nån kemisk process i skallen på mig. Fan vet. Men som det är nu så pendlar jag mellan att skratta gott åt humorkvällen på 4an och böla lite smått. Obehagligt är det i alla fall.

Jäkla berg och dalbana i sinnet på mig. Vad allt ska man inte råka ut för…

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: