Brev från mina fiender. Sponsorerna talar.

Hej.

VI är de som tillsammans kallas Jonas blanddiagnos. Den som bränt så många broar, satt andra i skiten och den som han så förtvivlat sliter för att döda. Vi är två som gör vårt bästa för att föda den andre. Den ena delen får honom att göra saker som är fel och skeva och pinsamma. Den andra delen försöker få honom att glömma det som skett, berusa sig in i dimmor och golv. Det som är det allra roligaste är att det hela går runt i en evig loop. I dimman gör han ännu mer vettlösa saker, han skäms återigen och så börjar hjulet snurra på. Vi passar så bra ihop att vi fått ett gemensamt namn. Blanddiagnos.

Vi lever ett rätt gott liv. Han sprattlar inte emot så ofta och när han gör det så räcker det med att vi säger bu till honom för att han ska släppa greppet. För varje gång så växer vi oss lite starkare, lite bestämdare. Han är väl en rätt slätstruken figur tycker vi.

Den ena av oss går under benämningen bipolär, den andra alkohol. Tillsammans är vi ett oslagbart team. Vi har vunnit alla matcher så länge att vi nästan glömt hur man förlorar. Att man överhuvudtaget kan förlora.

Men den sista tiden, de senaste åren, har han börjat streta emot, allt mer. Den av oss som är en sjukdomsdiagnos har fått hinder och väggar på sin väg framåt. Vårt värd-djur har börjat ta mediciner som gör sjukdomen svagare. Lite transparent  Den andra delen av oss, alkoholen, har fått en vägg i sin väg, en vägg som kallas livsvilja. Den gör det svårt för missbruket att rulla på obehindrat.

Vi hör honom mannen vi bor i säga att han inte vill dö, att han vill leva. Det är ord som förskräcker oss en smula. För om han nu vill leva, hur ska vi då lyckas övertyga honom att döden är det bästa av två dåliga val?

Men, vi ger inte upp. Inte än, kanske aldrig. Vi är rätt duktiga på vårt jobb, brukar många gånger få skövla helt obehindrat. Men en del verkar överleva våra svärd. De är inte många, men de finns. Så vårt motdrag är som alltid att öka volymen på våra röster. Skrika i våra hemdjurs öron, både natt och dag. Lockar med oss så många andra vi bara kan skrapa ihop. Före detta vänner och människor han möter enas med oss i skriken. Vårt motto är “en gång slagen, alltid förgjord”. En missbrukare lär sig aldrig, ropar vi. En missbrukare är för alltid missbrukare.

Genom hans ögon kan vi beskåda världen. Vart han än ser så ser vi först det som står framför honom. Varje hinder, varje motgång blåser vi upp till enorma proportioner framför honom. Vi målar upp livet som hopplöst. Som grått och låter hans livsleda ta över.

Vi kämpar på, vi är ju ändå två mot en. Men nog undrar vi nog om det vissa stunder inte känns som att livet rinner ur även oss. Det blir en spännande framtid.

Framtiden är här.

Med vänlig och djupt erkänd hälsning.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Junie skriver:

    Jag fick gåshud av det här. Så obehagligt, men så otroligt bra skrivet och beskrivet att jag nästan inte vill trycka bort inlägget utan bara sitta och stirra på det hela kvällen av någon anledning.

    • jonascarlzon skriver:

      Jag vet inte om det är bra eller dåligt att du tycker så. I bland så känns det som att vissa texter bara flöt ut genom mina fingrar, att jag liksom inte har något med saken att göra. Är väl även det ett fel i skallen kan jag tro. Men tack, jag blev faktiskt lite stolt över den nu när jag läste den. Jag brukar aldrig se bakåt, är det publicerat så är det klart liksom, ingen idé för mig att läsa det. Så tack för tipset :)

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: