Lucifers försvarstal. Jag försvarar mig. För, jag kan bara vara mig.

Låt mig förstöra de som redan är trasiga. Som hammarslag på rost. Rött som faller. Blod eller gammalt järn, skit samma. Låt mig…

Här i texten finns ett medvetet stavfel, hittar du det är du värdig att läsa. Om du inte finner det så… Gå.

Upp i vikt, ner i vikt. Himmel eller helvete. Lucifer är min polare. Bor på Skomakargatan och bjuder alltid på en pilsner innan jag går hem. Jag säger nej nu för tiden. De enda pilsner jag låter mig bjudas på är mina egna. Men de är mina för helvete. Så fuck Lucke. Han är bara en ängel med svarta vingar. Likt förbannat en ängel och ärligt talat. Är inte det lite som en konditor som råkade bränna tårtan? Du vet, hells angels med en snubbe som är snäll i smyg.

Jag släktforskar och tänker allt mer. Hela tiden tänker jag. Att de som kom före mig ångrar att de fortplantade sig om de hade vetat att det blev jag som ramlade ur min moders sköte. Aldrig oäkta. För äkta möjligen. 

Men, de har fel. För måhända är jag fel och skev och elak och envis och ond och har tveksamt rykte. Men mina ättelägg, mina barn, är det världen längtat efter. Tusen sådana kommer gå över världen och predika mitt testamente. 

Älska varandra. Förutom de som hatar, dem skall ni hata sönder tills de är trasiga som ett svalbo efter en attack med en hammare. 

Jag söker. Söker och söker. Letar efter mening och just nu finner jag den inte. Ligger på min soffa och håller alla mina impulser i schack. Du når mig inte. Fan, inte ens jag själv når mig. Innanför ett skal, innanför en rustning. Ensam. Det är bäst så. Jag gör alla illa. På något sätt. Bränner sönder vattnet så det skriker av smärta. Min humor gör ont, mina tankar är onda. 

Men för fan. Rädda mig då. Vad väntar du på?

 

Therefore born.

Min hund älskar mig, pinnar, att sova länge på morgonen och återigen mig. Det är helt ok både för henne och för mig.

För, vad är problemet egentligen? Med den där lilla grejen med att var och en får älska någon, eller något, eller vad de vill, väljer eller helt enkelt råkar vara födda förprogrammerade till att göra? Utan att bli, inte bara dömda för att göra, utan även fördömda och hatade och dödade för det? 

Dödade liksom. Hatade liksom. Avskydde liksom. Ofta av människor som säger sig vara fyllda av godhet och kärlek. Liksom. 

Du ser aldrig, jag lovar, se andra däggdjur hata andra däggdjur, eller växter eller stenar på grund av att de andra älskar någon. Eller? 

Tänk själv, en jycke som hatar en annan jycke för att den andra hunden är täckt av päls i en annan färg än den egna, eller för att den andra hunden älskar en, eller 12 andra,  vovvar, för att den inte först blivit godkänd av en tribunal bestående av hundar som är sönderavlade tills de ser märkliga ut och som är så inavlade att de tänker baklänges.

Känns inte det en smula märkligt? 

Om tribunalen dessutom fängslar den där första jycken för något av det där som är något de själva inte är, blir det väl ändå skummare? Dödar, skadar, bränner och stänger ute, blir det ju så märkligt att jag inte längre hänger med.

Om sedan resten av världens alla hundar som har en färg och älskar det samma som de höga vise längst upp i kedjan själva, som säger sig själva följa de där reglerna stenhårt men sen böjer på dem lika stenhårt och kanske rent av inte ens håller med om att reglerna är rätta, men som dyker upp vid sina valpars dop och deras bröllop, anses vara på rätt sida av allt och därmed ok i den egna flocken och kan leva sina liv  helt utan att behöva tänka mer än en sekund? Blir inte det märkligt?

Läs i en bok och fastställ sedan att den är den enda sanningen? Va fan? Vem har bestämt att den är den rätta vägen? Inte är det någon annan än en människa som gjort det och inte är det någon annan än en eller flera människor som säger sig veta något vi andra inte vet, som säger sig vara i kontakt med någon gud och sedan ska vi lita på att den människan har rätt. 

Är inte den människan, eller människorna, som säger sig vara lite mer heliga än oss andra tämligen full av sin egna storhet och sitt ego och tar inte ändå sådana människor upp platser de borde skämmas över att vara på och i. Är de inte en smula upptagna med att själva spela gudar?

Religioner är sällan enkla. I vårt land är vi kristna säger man. Tja, vilken sorts kristen då? Protestant? Katolik? Ortodox? Frikyrklig, av en av alla de sorter som det finns av, bara en sådan sak? Samma bok, helt olika sätt att använda sig av den på. Skall den tolkas eller läsas bokstavligt? Vem bestämmer hur man skall tolka den om det är att tolka den som är dagens smak?  Vilken översättning skall vi använda och från vilken tidsålder och av vem?

Katoliker och protestanter har krigat sedan reformationen och inte kommit så speciellt långt på den vägen men är alla kristna. Här är vi protestanter sedan födseln och det är normen. Men, inte för att det är det sanna och rätta, utan för att Gustav Vasa ville ha guld. 

Hur kommer det sig att den rätta och sanna religionen oftast råkar vara den som har sin kåk närmast det egna hemmet?


Vem av de här 5 männen har rätt, i allt, hela tiden, som det räcker med att vi ska tro att det är så, för att jag säger att det är så, för att det räcker att du tror. Inte svårare än så. Jag har inte bestämt mig än. Men jag säger till när jag bestämt mig, så du kan börja tro.


Det finns många som röstade på Trump för att de anser att han är bäst för alla. Se nu på vilken röra vi sitter i. Men likt förbannat så var det människor som röstade fram honom.

Vi skall tro, det är vår tro som är det viktiga. Men, det är ju ändå andra människor som bestämt vad vi ska tro. För att vi skall lita på dem, för att de har berättat eller skrivit ner vad vi ska tro. Rätt lätt att vara säker på något när det räcker med att tro utan att veta. 

Borde inte allt det där med färger på pälsen och den kärlek man har till andra vara rätt oväsentligt så länge ingen far illa av det? Vad gör det, om vi nu lämnar hundallegorin därhän, mig illa när två snubbar i Säffle vill leva ihop och gifta sig och de knullar bäst de vill med varandra?

Jag behöver ju inte sitta i deras sovrum och titta på varje gång de spänner på varandra. För det vore väl lite over the top kan även jag tycka. 

Bara som ett litet inpass förresten, varför är det oftare helt ok om damer pippar? Vad är det som gör att män rent av ofta vill titta på då? Om nu homosexualitet eller någon annan *ualitet är så farlig? Märkligt.

 

Själv försöker jag att inte döma, oftast. Ibland lyckas jag med det, ibland så fastnar jag i ett spår som jag inte skulle kunna överse hos någon annan än mig själv. Tro inte annat. Att hyckla är svårt att undvika. Men jag försöker i alla fall. Många gör inte ens det. 

Det är ju inte bara religion som styrs av märkliga tankar, även politik, synen på andra människors färg, oavsett vilken den egna färgen tycks alla andra vara fel. Folk verkar ha slutat tänka.

Dömer jag dem? Jovars. Men återigen, om deras åsikter, känslor, tankar, värderingar inte skadar någon, så vem är jag att säga att de har fel?

Vem är de att säga att jag har fel?

För om jag inte håller med så reserverar jag mig rätten att säga emot, att protestera. Om de dessutom skadar andra människor, djur, växter, stenar, eller ens solen så kan de ge sig fan på att jag kommer stå där lika ettrig som vanligt. 

Förövrigt kan jag berätta för dig att Elvis är gud, Lennons hans enfödde son och Sinatra den heliga ande. Du behöver inte göra annat än att tro på det. Jag lovar, för jag vet. Tro på det så blir du lycklig.

Och om du inte håller med så fuck dig. Liksom. ( Det var ett skämt, fan, kan du inte ta ett skämt ens?)

 

 

 

Detta förfärliga år. Denna förfärliga tid. Truthiness. Avsky och grönt gräs.

Jag har varit tystare än ni ens kan tänka er mig någonsin vara. 

Förlamad.

Det har varit ett förfärligt år. 2016 är ett av de år jag kommer kasta bort från min egen minneshög, den stapel som ligger inom mig och ibland väcker andra minnen. 

En eld rasar innanför, inom, mitt skinn, förtär tankar och känslor.

Jag kommer ta minnet av året, krama sönder det i handen, kasta bort det, bit för bit, långt bort, ner i raviner och ner i vattenfall. Förstöra allt som jag ens kan snoka upp inom mig som har med året. 

Det enda det gett mig är sorg helt utan tröst. Det finns små guldkorn, det erkänner jag. Som i vilken hög med skit under ett utedass som helst. Men vem orkar leta efter så små fragment när resten av högen äcklar en. 

Den där känslan av pirrande oro i ryggen inför sanningsföraktet som sprider sig som en eld i ett torrt torp.

Krig med människor som vägrar förstå att för att kunna värdera världen och det som sker måste man jobba lite, söka fakta, veta vad som ligger bakom det man pratar om. Att få dem att sluta upp med att tro att det räcker med att de ”känner att det är så”, eller ”det räcker med vad jag ser”. 

Få med dem på tanken att om det skulle räcka med att kunna uttala sig och diskutera universum räcker det inte med att känna eller se och sedan bestämma sig för att det räcker.

Om man bara utgår från det man ser är jorden platt, för man kan inte se att den är rund med sina ögon om man bara tittar på skogen runt sig och horisonten vid havet. Så man ser att det som endast är framför ögonen är en platt yta som fortsätter så långt man kan se. Alltså måste väl då jorden vara platt?

Om det skulle räcka med att fastställa sakers ordning genom att man  bara känner på sig att något är på ett visst sätt skulle, genom att,  världen upplevas som fungerande totalt olika beroende på vilken person man frågar, även fungera på tusen och tusen igen olika sätt. En lång person är samtidigt kort, en snöstorm finns inte eller finns sannerligen, beroende på vem man frågar.

Om man inte söker fakta, värderar dem, inte nöjer sig med en källa utan många, inte klurar lite på hur de hänger ihop, utan bara går på magkänsla och vad ”alla andra säger” är Gud en man med skägg, eller många olika varelser med enskilda drag, eller inte ens något som finns. Ändå tror alla att de pratar om samma gud, eller att de som inte har samma syn på det som gömmer sig bakom ordet ”gud” har fel, har så fel att de borde utrotas.

För mig personligen, är det ett under att ett jävla ord kan skapa sådan förvirring. Ordet gud ställer sannerligen till det.

Carlin fackta

Om man frågar en färgblind människa, en blind person och en stum man vilken färg väggen framför dem har kommer de alla svara olika. Likt förbannat har väggen bara en enda färg. Så, vems känsla, upplevelse eller vittnesmål skall man tro på och sedan bestämma sig för är sanningen?

Räcker det med endast de tre personernas känslor och sagda ord eller måste man lägga till sin egen åsikt, många andra individers och dessutom på egen hand söka lite information kring vilka av ljusets alla våglängder som skapar upplevelsen av en viss färg. 

Jag lovar det är en hård kamp att prata med personer som bildar sin världsbild av det som deras vänner och familj och den allra första artikeln de hittar på FB säger.

Truthiness  i dess största triumfs tid. (Slå upp ordet härom du vill veta vad det betyder, annars kan du ju känna efter vad det skulle kunna betyda och nöja dig med det. Helt enligt dess betydelse)  

Det är en hård kamp att försöka få dem att tänka till, förstå att de sitter i en ekokammare där allt de hör och ser bara är den del av bilden som de redan bestämt sig för att tro på. 

Det är en hård kamp att bråka med sig själv och försöka hålla ordning på de gånger man själv hamnar i sin egen ekokammare och ta sig ut ur den och ta del av åsikter och tankar och bilder man inte tycker om.  Rent instinktivt är det jobbigt att ta del av sådant man inte tycker om. Det är ännu jobbigare att värdera det hela och komma på att man har haft fel om något. 

Men, bland det som känns som kladdigt och illaluktande finns en ren plats där jag kan stå och titta över den bruna vägg som högen skapar, se solen och gräset som lyser upp en vacker junidag. 

Ja, jag faller inför någon sorts makt och erkänner, kanske är mina minnen just nu för nära. För, helt plötsligt, när de gångna månaderna står framför mig så minns jag stunder av ro och glädje. 

Hur jag känt mig stolt. Eller utvald, Eller helt enkelt  bara lyckligt lottad. 

bakgrund-203
Hur det kändes den där varma sommardagen när hustrun, hunden och jag satt under en grön himmel och framför oss virvlade Viskans vatten. Vi satt gömda, i vår egen värld. Så nära alla andra men så långt bort. 

Eller den varma eftermiddagen när vi satt vid bara 200 meter längre bort från vårt gömsle, på en filt och pratade. Frun blev förvånansvärt full, som någon som druckit litervis med sprit, men hon blev det av två glas vin. Själv blev jag brusig i själen och fånigt lycklig. 

Vi dricker inte så ofta och aldrig speciellt mycket, blir berusade på ingenting. Jag har blivit världens sämsta alkoholist. Hon är gift med mig och när jag tittade på henne, där jag stod en bit ifrån och lekte med hunden, så blev jag alldeles varm inombords.

Inför synen av hur hon var som en bubbla av glädje och förvåning. Vi var båda två fnittriga och undrande över hur så lite kunde påverka oss så mycket. Var som pladdrade ungar medan vi sakta gick uppför backen som leder till vårt eget hem. 

Andra minnen tränger sig på. Stunden då Den Helande Maria, min äldsta son och hunden delade några vackra timmar med mig långt ovan världen, på ett berg nära hemmet. 

Nedanför oss låg området där min mor växte upp. Kvar finns bara gräs och träd och hemliga minnen under vegetationen. Stenar och rester av murar, en lyktstolpe mitt i det som håller på att förvandlas till en liten skog. En rostig hink bredvid en hallonbuske. 

Vi åt glass, pratade, slogs med knotten. Jag snattrade om vad som omgav oss, de andra flydde så gott det gick från mina ord eftersom sådant som sentimentalitet mest ligger mest för mig som människa medan de är sunda i skallen och lever i nuet. 

De där hågkomsterna lever kvar i mig. Året var förvisso förfärligt om man bara ser till helheten, men vissa saker vore dumt att slänga bort. Val måste göras, en del sorteras, en del ignoreras och en del sparas. 

Men, i övrigt?

Jävla skitår.

 

Om att få en chans efter att man varit ett svin som missbrukat.

Med risk för att reta upp många människor så måste jag säga att jag tycker att det är dags att låta Mel Gibson träda fram igen. Han har slutat dricka säger han och det brukar göra under med en människas personlighet.

Jag vet, eftersom jag själv kunde vara ett svin när jag drack, kunde kalla människor allt som jag hade att kasta på dem för att såra och för att de skulle må dåligt.

Jag kunde uttrycka åsikter jag inte hade bara för att vara elak, för att spotta på världen, trycka på punkter som jag visste skulle göra människor upprörda.

För att det gör ont att vara missbrukare och för att man som berusad ofta blir ett svin. Även om man har en bra personlighet som nykter. Återigen, jag vet och många runt mig vet hur jag kunde trycka ner dem då.

Så, ge karln en chans att visa vad han kan, göra det han kan bäst, nämligen att skapa filmer som gör att man drar efter andan, skrattar, går ifrån biografen eller soffan med en känsla av att livet är ett äventyr, eller grubblande på svåra frågor som man annars inte skulle ens tänka på.Fan, som sagt, ge karln en chans.

Så jag delade precis den här statusen på FB. Vi får se om det blir någon reaktion. För, det är ett känsligt ämne har jag lärt mig.

Smuts.

Kanske kan detta bli en början på en bok?    

 21:28:43  2016-09-22   Viskafors


Början. Men på vad?


Han fick en droppe i ansiktet. En som hoppat upp från vasken där en flod av spya forsade ur hans mun. Ner i diskbänkens djup. Vattentunn spya som luktade sur mage och öl. Händerna darrade, allt susade, vitt brus över allt som ögonen såg.

Det var ännu en sådan dag. Eller snarare morgon, det kunde vara natt med, han visste inte än, men vem bryr sig egentligen om sådant när man ägnar de första minuterna av sitt uppvaknande med att kräkas och försöka dricka öl samtidigt.

Han sparade alltid en öl till dagen efter, en 10,nått. En stark, som smakade sprit och som egentligen nog bara dög som bordsvax. Men den var en livräddare, en trygghet. Den trollade bort allt brus och skakningar. Dämpade den skrikande ångesten.

Försöka dricka, droppe för droppe, det var alltid lite som stannade kvar i magen. Som nådde blodet. Trots rinnande ögon, snorig näsa, spya i ansiktet så fanns det något av ölens magi som stannade kvar. Räddande, magisk, helig, hans bästa vän.

När den dagliga proceduren var klar och huvudet blev användbart började små minnesfragment av gårdagen ramla tillbaka. Bipolär, tänkte han.

Jag är bipolär.

Maniskt deprimerad. Knas. Sjuk på riktigt. Men, äntligen, en förklaring, en karta över livet. En förklaring till varför livet blivit, nej, förresten, alltid varit, så jäkla krångligt. Från början var allt lite skevt. Annorlunda.

Läkaren hade sagt det som om det vore en självklarhet. Som om det var ett under att ingen sett det tidigare. Kanske var det så. Ett under att han gått ensam hela livet. En ensling som var mer social än vad som behövdes ibland. Skrattat lite högre än de andra, sovit längre än någon annan eller inte sovit alls.

Bipolär typ II med blandepisoder, hade läkaren kallat det. Vad det nu egentligen betydde. Han visste inte riktigt, skulle väl ta reda på det, någon gång. Var nog bäst att göra det. Men inte nu. Inte än. Först var det mer öl, en smula kaffe och morgondosen av alla tabletter, en massa cigaretter att ägna sig åt.

Spola bort resterna av maginnehållet från vasken, brygga kaffe, leta efter en tändare. Det var mycket som skulle göras. Kanske var det en flykt, ett undvikande från det som var han själv. Kanske var det bara en av alla de där små tvångstankarna som gjorde att saker och ting måste göras i rätt ordning tills de var avklarade. Men det spelar ju ingen roll. Vad det än var som gjorde att han inte började rota i alla svar och frågor kring den där diagnosen så glömde han faktiskt av allt i några timmar.


Disk och annat
Disk och annat

Vad tror ni?

Kan det bli något!

Related Images: