Brefkorrenspodens till Sven- Erik, Petter-Svin med resten av packet. Som gammal alkis kommer man aldrig undan. Men jag är starkare än så.

Jag är, som du kanske redan vet, alkoholmissbrukare. Alkis. En sådan där. En skräpbit som är i vägen och som för evigt blir förklarad som korkad och dum och borde ta sig i kragen. Det där är en bit av allt som bildar mig. 

Hur var det nu? Igel eller nått sådant.

Men långt ifrån hela det som är själva mig. Men, den där biten är den som jag blir dömd som, resten av livet. 

Som före detta missbrukade kan jag berätta att det är som en helt ny värld när man slutar missbruka.

Tänk er att ni hamnar, helt plötsligt, i en främmande stad med en familj som du knappt känner och som aldrig helt kommer lita på en. Allt är nytt, det gamla livet var tryggt och vanligt. Det nya är ett mysterium, helt utan karta.

Och efter några år kommer insikten att man ska leva i den där nya världen, skapa en karta själv och att inte längre har sitt skydd att använda.

Så, i den kampen ingår tvivel, rädsla, skam, oro, tankar om, att kommer jag klara av att leva så här? Mardrömmar. Rädslan för att kroppen tagit skada. Sorgen över att lämna sina gamla vänner och skaffa nya som inte triggar missbruket.

Då är det lätt att bli vilsen, deprimerad och att hålla den nya masken lika hårt som den förra.

Jag är trots allt en man som fick 1.5 på högskoleprovet, som har en kandidat examen med huvudämne omvårdande. Jag är Leg. sjuksköterska, jag har arbetat som sjuksköterska och enhetschef med ansvar för 7 avdelningar och med ca 35 personal att stötta och försöka ge scheman som är ok, det var jag som satte deras löner varje år. Jag hade en budget på ca 10 miljoner att hålla ordning på. 

Som sjuksköterska hade jag samma 7 avdelningar att sköta om, i samarbete med läkare och undersköterskorna. 

Så. Jag har talets gåva, är verbal, hymlar inte med mina åsikter, är rak i kommunikationen. Allmänbildad, rätt snygg.

Så, jag blir så trött på att en del människor tycker jag är dum i huvudet och allt skit jag får kastat på mig. För de, kanske är det precis du som läser just nu som är en av de som pratar bakom ryggen eller skickar hotbrev och skit på min mailbox.

Du, jag är inte dum, snarare tämligen smart och har en erfarenhet som inte alla har. Lever man sig igen ett barndomshem där kraftigt våld blandades med att få oerhört mycket kärlek växer man upp och jag lovar, redan från 6-årsåldern så hade jag medan varit med om såpas  mycket att jag inte var det allra minsta rädd när jag började skolan. De kunde inte nå mig, för deras små försök att skada mig märkte jag knappt av. Som sagt, min själ var redan immun mot attacker.

Dessutom var jag mest en nihilistisk unge, i skolan drabbades jag ofta av letargi och tror inte jag lärde mig något på det där stället. Men på biblioteket kunde jag sitta, läsa böcker som handlade om det vi skulle läsa i skolan, men böckerna på biblioteket var inga barnsagor, som de flesta i skolan var. Ö
*
Det var ju dessutom ingen ide´ att påpeka alla fel som våra skolböcker bjöd på, eller att protestera när lärarinnan lärde oss sagor och myter om Gustaf Vasa och Karl XI. De lärde ut fel fakta och vem fan behöver det. Så jag nöjde mig med mina egna böcker och biblioteket. 

Så du. Ja precis du, betänk ditt liv innan du dömer mig. Eller ännu bättre. Tig!

Eller, tig likt förbannat. Vikingarna dog ut och det gjorde de väl för att de var svaga och underlägsna resten av tidernas alla människor

Människan är det enda däggdjur som fått för sig att inavel är något bra.

 

Detta förfärliga år. Denna förfärliga tid. Truthiness. Avsky och grönt gräs.

Jag har varit tystare än ni ens kan tänka er mig någonsin vara. 

Förlamad.

Det har varit ett förfärligt år. 2016 är ett av de år jag kommer kasta bort från min egen minneshög, den stapel som ligger inom mig och ibland väcker andra minnen. 

En eld rasar innanför, inom, mitt skinn, förtär tankar och känslor.

Jag kommer ta minnet av året, krama sönder det i handen, kasta bort det, bit för bit, långt bort, ner i raviner och ner i vattenfall. Förstöra allt som jag ens kan snoka upp inom mig som har med året. 

Det enda det gett mig är sorg helt utan tröst. Det finns små guldkorn, det erkänner jag. Som i vilken hög med skit under ett utedass som helst. Men vem orkar leta efter så små fragment när resten av högen äcklar en. 

Den där känslan av pirrande oro i ryggen inför sanningsföraktet som sprider sig som en eld i ett torrt torp.

Krig med människor som vägrar förstå att för att kunna värdera världen och det som sker måste man jobba lite, söka fakta, veta vad som ligger bakom det man pratar om. Att få dem att sluta upp med att tro att det räcker med att de ”känner att det är så”, eller ”det räcker med vad jag ser”. 

Få med dem på tanken att om det skulle räcka med att kunna uttala sig och diskutera universum räcker det inte med att känna eller se och sedan bestämma sig för att det räcker.

Om man bara utgår från det man ser är jorden platt, för man kan inte se att den är rund med sina ögon om man bara tittar på skogen runt sig och horisonten vid havet. Så man ser att det som endast är framför ögonen är en platt yta som fortsätter så långt man kan se. Alltså måste väl då jorden vara platt?

Om det skulle räcka med att fastställa sakers ordning genom att man  bara känner på sig att något är på ett visst sätt skulle, genom att,  världen upplevas som fungerande totalt olika beroende på vilken person man frågar, även fungera på tusen och tusen igen olika sätt. En lång person är samtidigt kort, en snöstorm finns inte eller finns sannerligen, beroende på vem man frågar.

Om man inte söker fakta, värderar dem, inte nöjer sig med en källa utan många, inte klurar lite på hur de hänger ihop, utan bara går på magkänsla och vad ”alla andra säger” är Gud en man med skägg, eller många olika varelser med enskilda drag, eller inte ens något som finns. Ändå tror alla att de pratar om samma gud, eller att de som inte har samma syn på det som gömmer sig bakom ordet ”gud” har fel, har så fel att de borde utrotas.

För mig personligen, är det ett under att ett jävla ord kan skapa sådan förvirring. Ordet gud ställer sannerligen till det.

Carlin fackta

Om man frågar en färgblind människa, en blind person och en stum man vilken färg väggen framför dem har kommer de alla svara olika. Likt förbannat har väggen bara en enda färg. Så, vems känsla, upplevelse eller vittnesmål skall man tro på och sedan bestämma sig för är sanningen?

Räcker det med endast de tre personernas känslor och sagda ord eller måste man lägga till sin egen åsikt, många andra individers och dessutom på egen hand söka lite information kring vilka av ljusets alla våglängder som skapar upplevelsen av en viss färg. 

Jag lovar det är en hård kamp att prata med personer som bildar sin världsbild av det som deras vänner och familj och den allra första artikeln de hittar på FB säger.

Truthiness  i dess största triumfs tid. (Slå upp ordet härom du vill veta vad det betyder, annars kan du ju känna efter vad det skulle kunna betyda och nöja dig med det. Helt enligt dess betydelse)  

Det är en hård kamp att försöka få dem att tänka till, förstå att de sitter i en ekokammare där allt de hör och ser bara är den del av bilden som de redan bestämt sig för att tro på. 

Det är en hård kamp att bråka med sig själv och försöka hålla ordning på de gånger man själv hamnar i sin egen ekokammare och ta sig ut ur den och ta del av åsikter och tankar och bilder man inte tycker om.  Rent instinktivt är det jobbigt att ta del av sådant man inte tycker om. Det är ännu jobbigare att värdera det hela och komma på att man har haft fel om något. 

Men, bland det som känns som kladdigt och illaluktande finns en ren plats där jag kan stå och titta över den bruna vägg som högen skapar, se solen och gräset som lyser upp en vacker junidag. 

Ja, jag faller inför någon sorts makt och erkänner, kanske är mina minnen just nu för nära. För, helt plötsligt, när de gångna månaderna står framför mig så minns jag stunder av ro och glädje. 

Hur jag känt mig stolt. Eller utvald, Eller helt enkelt  bara lyckligt lottad. 

bakgrund-203
Hur det kändes den där varma sommardagen när hustrun, hunden och jag satt under en grön himmel och framför oss virvlade Viskans vatten. Vi satt gömda, i vår egen värld. Så nära alla andra men så långt bort. 

Eller den varma eftermiddagen när vi satt vid bara 200 meter längre bort från vårt gömsle, på en filt och pratade. Frun blev förvånansvärt full, som någon som druckit litervis med sprit, men hon blev det av två glas vin. Själv blev jag brusig i själen och fånigt lycklig. 

Vi dricker inte så ofta och aldrig speciellt mycket, blir berusade på ingenting. Jag har blivit världens sämsta alkoholist. Hon är gift med mig och när jag tittade på henne, där jag stod en bit ifrån och lekte med hunden, så blev jag alldeles varm inombords.

Inför synen av hur hon var som en bubbla av glädje och förvåning. Vi var båda två fnittriga och undrande över hur så lite kunde påverka oss så mycket. Var som pladdrade ungar medan vi sakta gick uppför backen som leder till vårt eget hem. 

Andra minnen tränger sig på. Stunden då Den Helande Maria, min äldsta son och hunden delade några vackra timmar med mig långt ovan världen, på ett berg nära hemmet. 

Nedanför oss låg området där min mor växte upp. Kvar finns bara gräs och träd och hemliga minnen under vegetationen. Stenar och rester av murar, en lyktstolpe mitt i det som håller på att förvandlas till en liten skog. En rostig hink bredvid en hallonbuske. 

Vi åt glass, pratade, slogs med knotten. Jag snattrade om vad som omgav oss, de andra flydde så gott det gick från mina ord eftersom sådant som sentimentalitet mest ligger mest för mig som människa medan de är sunda i skallen och lever i nuet. 

De där hågkomsterna lever kvar i mig. Året var förvisso förfärligt om man bara ser till helheten, men vissa saker vore dumt att slänga bort. Val måste göras, en del sorteras, en del ignoreras och en del sparas. 

Men, i övrigt?

Jävla skitår.

 

Musik Non Stop.

Ja jösses, den där skivan är en sådan som går rakt in i min själ, rakt in i ryggraden, sätter sig på plats, skapar nya minnen för varje gång jag lyssnar på den. Den kom under den perioden när allt, när jag, när alla runt mig, rasade ner i det där hålet som bara blev djupare och djupare med tiden.

Men just då. Jag minns att jag satt i ett badkar. Eller hos en vän i hans soffa. På en kyrkogård på vintern. På bussar, mitt hem, i öronen medan jag går. Så många minnen, de staplar sig på varandra och just nu skapar jag ett nytt som kommer lägga sig på de andra och ibland kika fram för att göra mig både stark som stål och mjuk som ett nytt grässtrå som kämpar sig upp i vårens solsken, omgiven av kvarliggande snöfläckar och alla andra små strån som jobbar för att överleva och få uppleva sommaren.


Att inte fånga lyckan är som en gåva till livet.

Vem hittade på myten om att det går att finna lycka som ett tillstånd som är kvarvarande resten av livet?

Som att man kunde byta sitt vanliga lite grå känsloliv mot sprudlande glädje hela tiden?

Själv är jag övertygad om att det vi kallar lycka är en omöjlighet att uppleva förutom korta korta sekunder eller minuter. Sen svalnar den igen och man står där lika mellan-vanlig. Som den mesta tiden av livet består av.

Är det inte egentligen så att det är jakten på lycka som gör oss olyckliga?

Lennon