Lucifers försvarstal. Jag försvarar mig. För, jag kan bara vara mig.

Låt mig förstöra de som redan är trasiga. Som hammarslag på rost. Rött som faller. Blod eller gammalt järn, skit samma. Låt mig…

Här i texten finns ett medvetet stavfel, hittar du det är du värdig att läsa. Om du inte finner det så… Gå.

Upp i vikt, ner i vikt. Himmel eller helvete. Lucifer är min polare. Bor på Skomakargatan och bjuder alltid på en pilsner innan jag går hem. Jag säger nej nu för tiden. De enda pilsner jag låter mig bjudas på är mina egna. Men de är mina för helvete. Så fuck Lucke. Han är bara en ängel med svarta vingar. Likt förbannat en ängel och ärligt talat. Är inte det lite som en konditor som råkade bränna tårtan? Du vet, hells angels med en snubbe som är snäll i smyg.

Jag släktforskar och tänker allt mer. Hela tiden tänker jag. Att de som kom före mig ångrar att de fortplantade sig om de hade vetat att det blev jag som ramlade ur min moders sköte. Aldrig oäkta. För äkta möjligen. 

Men, de har fel. För måhända är jag fel och skev och elak och envis och ond och har tveksamt rykte. Men mina ättelägg, mina barn, är det världen längtat efter. Tusen sådana kommer gå över världen och predika mitt testamente. 

Älska varandra. Förutom de som hatar, dem skall ni hata sönder tills de är trasiga som ett svalbo efter en attack med en hammare. 

Jag söker. Söker och söker. Letar efter mening och just nu finner jag den inte. Ligger på min soffa och håller alla mina impulser i schack. Du når mig inte. Fan, inte ens jag själv når mig. Innanför ett skal, innanför en rustning. Ensam. Det är bäst så. Jag gör alla illa. På något sätt. Bränner sönder vattnet så det skriker av smärta. Min humor gör ont, mina tankar är onda. 

Men för fan. Rädda mig då. Vad väntar du på?

 

Musik Non Stop.

Ja jösses, den där skivan är en sådan som går rakt in i min själ, rakt in i ryggraden, sätter sig på plats, skapar nya minnen för varje gång jag lyssnar på den. Den kom under den perioden när allt, när jag, när alla runt mig, rasade ner i det där hålet som bara blev djupare och djupare med tiden.

Men just då. Jag minns att jag satt i ett badkar. Eller hos en vän i hans soffa. På en kyrkogård på vintern. På bussar, mitt hem, i öronen medan jag går. Så många minnen, de staplar sig på varandra och just nu skapar jag ett nytt som kommer lägga sig på de andra och ibland kika fram för att göra mig både stark som stål och mjuk som ett nytt grässtrå som kämpar sig upp i vårens solsken, omgiven av kvarliggande snöfläckar och alla andra små strån som jobbar för att överleva och få uppleva sommaren.


Tiden när allt står stilla och tystnad blir ljud.



Det fanns en tid för blodigt allvar
Det är dags nu, vi ska sluta leka
Vi kommer aldrig vara säkra på vår sak
Vi kommer alltid tveka
Du kommer alltid ha en plats
I mina drömmar, mina minnen som den rätta
Men i bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville

Vi kommer aldrig hitta vägen om vi inte tillåts misstag när vi letar
Det finns frågor ingen ställer, som har svar som ingen av oss vill veta
Jag kunde se i dina ögon att jag inte var ett svar på dina frågor
Men jag har alltid haft så lätt att bara surfa, glida, stjäla andras vågor

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat

Bortom snön som täcker landet
I skydd av mörkret över staden
Ligger våren tyst och väntar
Som en laserman på taken
På en tyrannisk barndomssommar
Som regerat våra minnen
Från en tid svältfödd på bilder
Låt nu revolutionen komma (komma, komma)

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

Allt jag vill göra är att låsa upp din dörr
Söka skydd i ditt mörker och spela dig som en sång på repeat
Det vi har är oändligt mycket större än vanlig jävla kärlek
Åh spela mig som en sång på repeat

Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville
Om du visste vad du ville

Läs mer: http://kent.nu/latar/om-du-visste-vad-du-ville/#ixzz4Kl3j7OSx


dsc_0055

“Autumn is a second spring when every leaf is a flower.” ― Albert Camus

En glimt av sagan om mitt liv.

De vita tangenterna på pianot var alltid lite svala. Inte kalla, absolut inte, men svala på det där sättet som kvinnor framstod i en del filmer från Hollywood förr i tiden. Kvinnor som bar en brinnande passion inom sig men var svala som vatten från ett vattenfall. Det där svala kan göra en människa, och en tangent med, väldigt spännande.

Men de svarta tangenterna. De var varmare. När fingrarna lades på de svarta så var det en varm, dov njutning i handen. De är så få, de måste jobba hårdare för att få uppmärksamhet. De fjäskar. Ger ifrån sig skalor som inte riktigt passar in i den musik som spelas i västvärlden. De känns asiatiska. Graciösa, varma, lockande, spännande.

livet 068

Att lära sig spela piano kan vara en mardröm. Det är två dagar kvar till nästa lektion och man har inte lagt ner tre sekunder på att ens plinka på pianot, fast det står längs med ena väggen i pojkrummet. Ett nytt, fint, trädoftande piano som föräldrarna köpt till pojken som var övertygad att han skulle kunna lära sig det där fort.

Han kan fortfarande inte spela piano och det värsta är, att under tre års lektioner lärde han sig inte ett skvatt om noter. Det var en rätt korkad pojke vi pratar om. En som levde i drömmarna och inte i den verkliga världen. De flöt ihop, fantasier och sagorna i kroppen kom ut som lögner, han var en lögnare av rang. Mytoman rent av.

Inte för att göra sig själv mer spännande, men för att berätta om vad som hänt, och bland det så var det ju alla verkliga drömmar. Åka helikopter till Hawaii, spela in film, spela in musik.

Det bubblade omkring i pojken, en massa ord. En så fasligt massa ord. Han kunde inte vara tyst, det har han inte lärt sig med åldern heller. Men han har färre drömmar och har ändå lovat sluta ljuga.

Men, just nu känner han tangenterna under fingrarna. De varma lockande svarta och de svala spännande vita.

En skön känsla, som en tröst. Även om känslan kommer sig från en dagdröm.

Det är ingen lögn.