Kategoriarkiv: rökande

Jag visar dig det som är så nära sanningen i mitt liv.

Ni vet, jag har mycket att berätta.

Klart jag har privata saker som ajg aldrig kommer skriva något om. Det finns en gräns även för mig, även om jag ofta karvar ett sår med en rostig matkniv och låter blodet i min själ forsa för er. Ni är värdiga att se mig naken. Eller vara synbart naken.


Jag har sedan mars (jag brukar ju inte hymla med saker så jag gör väl inte det med det här heller) haft kateter på grund av att min rygg gått tras efter alla år i vården och då jag jobbade med att lasta däck på VIskafors gummifabrik som 16-åring. Så, när ryggen krånglar som mest, och nu är det mellan varven överjävligt, så går signalerna inte till min urinblåsa att den är full, så jag har haft ca en liter varje gång de gjort en så kallas bladderscan.

Jag kan mellan varven inte gå rakt utan lutar åt sidan som en stormfälld gran, jag kan inte sova i sängen men inte heller på golvet för då krampar hela ryggen vad jag än försöker. Livet just nu är fyllt med kroppsligt förfall och skam och tårar och rädsla.

Eftersom blåsan anses vara full till brädden vid en halv liter så kan den gå sönder vid en liter. När det är en liter i den har jag dessutom pinkat före undersökningen så fan vet hur mycket den kan innehålla från början.

illu_ny31


Nå. Att bära kateter är det mest förnedrande jag gjort i mitt liv. Den skaver, det gör ont, det blir stopp i den, påsarna lossnar, de har lossnat tre gånger på natten så att sängen blivit blöt. En gång lossnade den utanför akuten dit jag skulle för att träffa en ortoped och jag fick gå in till väntrummet med nedpissade dyngsura byxor.

Jag har dessutom en kraftig fobi, snarast en tvångstanke, om att inte lukta illa. Jag ägnar timmar varje dag åt min hygien och utseende och har tusen olika regler som jag måste följa för att känna mig bekväm när jag går utanför lägenheten. Men nu tycker jag det luktar från mig och jag har knappt varit utanför dörren sedan i april.

Hade jag vetat när jag jobbade som sjuksköterska hur vidrigt jobbigt det är att ha en kateter hade jag bemött mina patienter annorlunda.

Så. Nu vet ni varför jag knappast går ut genom dörren. Men i morgon kanske jag blir av med fanskapet. Jag hoppas vid gud jag får det så jag kan känna mig ren igen.

.Kan komma på tusen mer grejer som jag förstått först nu. Även att det är oerhört viktigt att verkligen sköta om en kateter, allt från att sköta hygienen av den i alla fall två gånger om dagen, och då menar jag verkligen tvätta både den och könet. Det är som en jävla mardröm helt enkelt.

Så, nu hade jag sagt det  viktigt att sprida den kunskapen som en patient har kring det där så att personalen verkligen förstår hur det kan vara. Även anhöriga kan ha nytta av att läsa detta. Det är en pina att ha en slang upp i urinröret och in i urinblåsan och ha den där i månader eller rent av hela sitt liv.


Därför har jag varit tyst. Men nu börjar lusten att skriva komma tillbaka. Det känns. Sakta men säkert börjar orden bli fria i min själv igen.

 

När narcissisten upptäcker sig själv.

Ibland får man bara tugga i sig saker.

Jag letar, som nog många gör, efter vem jag verkligen är. Vad det är som är kärnan i den motor som driver mig. En sorts manual. Under många år så gjorde jag allt för att blunda inför vem jag tror jag är. Dövade tankarna på min egen person för att överleva. Det var inte smart gjort.

Men efter många år så har jag börjat närma mig någon sorts ”sanning” kring vem jag är. Jag har diagnoser, men jag är inte mina diagnoser. De förklarar ofta varför jag gör saker men de ursäktar inte att jag sårar människor. Det finns en koppling mellan diagnoser, resten av själva mig och det jag gör. Tanke, känsla, handling, som jag lärt mig genom åren i terapi enligt KBT-metoden.

Så. Jag är Bipolär, jag har vuxen-ADHD. Jag har paniksyndrom, panikångest, social fobi, är misantrop men samtidigt väldigt extrovert, har väldigt mycket humor men varit livrädd för att visa min allvarliga sida.

Jag har misshandlat min kropp, på alla sätt som finns, för att jag väl drivits av en blandning av tanken på att saker alltid löser sig, ett totalt förakt för mig själv, en dödslängtan och ren jävla dumhet.

Jag har även misshandlat andra personer.

Förutom att jag är 45 år i nästa månad och märker att kroppen börjar protestera allt mer och att alla år av att totalt struntat i min egen hälsa börjar komma ikapp så är jag ju helt uppfuckad i skallen.

Sen, jag vet inte, jag har inte fått diagnosen och min terapeut (flera av dem faktiskt) har sagt att jag absolut inte är det jag själv börjar misstänka jag är.

En person brukar kalla mig för psykopat och det vet jag med största möjliga säkerhet att jag inte är. Men, jag är nog narcisst. Det mesta stämmer, förutom att jag har empati. Jag var en bra person i min yrkesroll inom vården i alla år. Så det vet jag att jag har, empati. Det känner jag ju själv. Dessutom brinner jag för frågor som gäller rasism, främlingsfientlighet, alla människors lika värde, feminism och politik och nyheter och samhällsutveckling.

lennon

Jag har ljugit förr, men lovat mig själv att aldrig mer ljuga förutom en vit lögn då och då.

Men. Narcissist. Fan, det är i alla fall väldigt nära.

Den här texten fann jag på http://hsperson.org

Vad utmärker manipulatörer?
DSM V ger följande beskrivning:

Manipulatörer:

  1. har en storslagen bild av sin egen betydelse
  2. är upptagna av tankar kring obegränsade framgångar, makt, storslagenhet, skönhet eller idealisk kärlek
  3. tror att de är ”speciella” och unika, och att de endast kan bli accepterade eller göra sig förstådda bland människor som är speciella eller befinner sig på hög nivå
  4. har ett överdrivet behov av att bli beundrade
  5. tror att de är berättigade till allt, förväntar sig att de utan anledning har rätt att få någon särskild förmånlig behandling och att deras önskemål automatiskt ska uppfyllas
  6. utnyttjar andra i ömsesidiga relationer, använder sig av andra för att uppnå sina egna mål
  7. saknar empati, är inte benägen att erkänna eller dela någon annans känslor eller behov
  8. är ofta avundsjuk på andra och tror att andra är avundsjuka på dem
  9. använder sig av arroganta och högdragna attityder och beteenden

I sin bok Les manipulateurs sont parmi nous räknar den franska experten och psykoterapeuten Isabelle Nazare-Aga upp 30 drag typiska för en manipulatör (listan skulle kunna göras längre). Om personen i fråga (man, kvinna eller barn) passar in på minst 14 av dessa beskrivningar rör det sig helt säkert om en manipulatör.

Manipulatörer:

  1. skuldbelägger andra genom att åberopa familjeband, vänskap, kärlek, etc. (Gå ut om du vill, men då ska du veta att jag (din mamma) inte kommer att få en blund på hela natten)
  2. lämnar över sitt ansvar på andra eller frånträder sitt eget ansvar
  3. uttrycker inte tydligt sin vilja, sina behov, sina känslor eller åsikter
  4. ger ofta flummiga svar
  5. ändrar åsikt, beteende och känslor alltefter person och situation
  6. döljer sina krav bakom logiska resonemang
  7. låter andra tro att de måste vara perfekta, att de aldrig får ändra sig, att de måste veta allt och omedelbart besvara önskemål och frågor
  8. tvivlar på andras kvaliteter, förmågor och personligheter samt kritiserar, nedvärderar och bedömer utan att det framstår så
  9. använder sig av andra för att framföra sina egna budskap
  10. skapar osämja och väcker misstankar (exempelvis inom äktenskapet) för att sedan kunna härska
  11. intar offerrollen för att få medlidande (överdrivet sjuk, svår ”omgivning”, stor arbetsbörda, etc.)
  12. struntar i att göra det som de har lovat att göra
  13. använder sig av andra människors moraliska och etiska principer för att stilla sina egna behov (hedra/respektera far och mor, humanitära, rasistiska idéer, etc.)
  14. tar till dolt hot eller utpressning
  15. byter plötsligt ämne under en diskussion
  16. undviker eller flyr ifrån dialoger och möten (familj)
  17. satsar på andras okunnighet och tror på sin egen överlägsenhet
  18. ljuger
  19. tar till lögner för att få fram sanningen (i stället för att fråga rent ut), förvränger och tolkar
  20. är egocentrisk
  21. kan vara avundsjuk, också på en förälder, sin äkta hälft eller sitt barn
  22. tål inte kritik och förnekar det uppenbara
  23. tar ingen hänsyn till andras rättigheter, behov eller önskningar
  24. kommer ofta med frågor eller befallningar i sista stund eller får någon annan att agera
  25. säger saker som framstår som logiska och sammanhängande medan deras attityder, beteenden och livsstil säger det motsatta
  26. använder sig av smicker för att göra oss glada, ger presenter eller börjar plötsligt pjoska med oss
  27. sprider en känsla av obehag eller ofrihet (fälla)
  28. är skickliga på att nå sina egna mål men på bekostnad av andra
  29. får andra att göra saker som dessa personer förmodligen inte skulle ha gjort av egen vilja
  30. utgör ett ständigt samtalsämne bland sina bekanta, också när de inte är närvarande
Så. Fan, det är mycket som stämmer och jag vill inte vara sådan. Att vara en sådan person är ju att vara en vidrig människa och vem vill vara det?
Ännu ett problem att lösa. Börjar bli väl många nu.

AKA… What A life.

Satt i köket och rökte och åt choklad och tankarna vandrade och jag kom ihåg en av de allra största kickarna jag fått i livet.

Det var min äldsta son och lillgrabben och jag. Jag stod nonchalant lutad mot ytterdörren på huset vi bodde i, det med elaffären i. Sen såg jag att äldsta sonen noga ställde sig på samma sätt, under tiden tittade lillgrabben vad vi gjorde, provade olika sätt att stå på och kom fram till rätt sätt. Så där stod vi, lutade på samma sätt mot en dörr, medan jag tänkte mig att jag såg ut som John Lennon gör på ”Rock’n’roll”-skivan ungefär.

rock and roll

Men, jag kan fortfarande känna den där känslan, av berusande livsfarlig makt och jag insåg att vad jag än gjorde i livet skulle de se och lära och kanske göra med och med tanke på att jag känner mig själv blev jag både smickrad och livrädd samtidigt.

Jag lovar, när man kommer fram till den punkten i livet när man inser att man, om man har maximal tur, redan har levt halva eller mer än halva livet. Det är ändligt och döden blir inte bara längre ett ord. Svårt som fan att förklara.

Fan, jag måste sluta röka så jag slipper tänka så mycket

De enda två personer jag verkligen släppt in på djupet av mig själv.

Så sjukt mycket har hänt senaste tiden.

Som en del (tyvärr) vet så hände något väldigt jobbigt i veckan. Något som jag tyvärr i min idioti lade ut här på bloggen innan jag vaknade till ur dårskapen och tog bort igen. Allt hör inte hemma på bloggen och framför allt inte personangrepp på unga människor som knappt nått en ålder där de balanserar mellan barndom och vuxen ålder. Så, jag ångrar det djupt och hoppas inte allt för många hann läsa det.

Men som sagt, det var en otroligt jobbig historia som fortfarande får mig att ätas upp av alla tankar på den. Men jag hoppas det slutar väl, jag får bara lära mig det jag är allra sämst på, nämligen tålamod.

När något sker vill jag det ska ordnas upp eller att saker och ting ska ske NU och inte sen. Jag försöker verkligen, jag lovar, att jobba med den delen men det är lögn i helvete att få ordning på och det gör mig och andra människor väldigt illa ibland. Jag kan bli otrevlig och trycka ner folk i min iver att få fart på saker och ting. Men blir jag inte bättre på det där kommer jag bara fortsätta med ett beteende som jag har haft sedan jag var barn och det är väl dags att växa upp kan jag tro.

Jag ser mig inte som en elak person. Inte längre och jag tror, hoppas i alla fall, att de som är nära mig nu för tiden inte ser mig som en sådan heller. Men ibland gör det jag säger och gör andra människor illa likt förbannat. Hur jag ska komma runt det där vet jag inte riktigt. Hade jag vetat det så hade jag gjort något åt det för länge sedan.

Men jag ber alla om ursäkt, er som tyvärr hann läsa det hela och bli illa till mods och dessutom tycka att jag är en jävla idiot. Matti, du hade helt rätt i det du sade vill jag bara säga och jag ber även dig om ursäkt som behövde läsa skiten jag skrev. Mest av allt vill jag be personen jag skrev om om ett ärligt och djupt och ödmjukt förlåt. Jag inser att det kommer ta tid, en jävla massa tid kan jag tro, innan personen överhuvudtaget tar kontakt med mig, men jag får låta tiden gå och försöka vara beredd när så sker.

Igår hade jag ett längt samtal med en person jag som jag älskar, som jag djupt respekterar och som jag anser vara långt klokare än jag är själv. Hen påpekade att jag är väldigt egocentrerad. Jo, jag vet, det är det enda jag kan svara egentligen. Det var en rad andra saker där hen ställde mig mot väggen och en del ser jag som helt korrekt, helt sant på alla sätt och det är saker jag måste jobba hårt med för att arbeta bort, för att utvecklas bort ifrån. En del saker upplevde jag som orättvisa, vi har pratat om de där sakerna tusen gånger nu känns det som och jag försöker förklara varför jag fungerar på det sättet jag gör men det går inte fram. Jag försöker förtvivlat förklara men jag får inte till rätt ord. Det är svårt att förklara en del saker, de är komplexa och innefattar så många delar var för sig att helheten bildar något men det är svårt att dela upp de där delarna och beskriva dem.

10433205_10152877621115890_8280350378466326008_n

Jag vet om att jag är väldigt självisk, även om jag tycker jag blivit bättre och bättre på det där genom åren. Jag försöker visa så mycket omtanke och kärlek som jag kan, samtidigt måste jag få leva mitt liv utefter mina egna drömar och tankar och åsikter och färdigheter. Det är inte mycket jag kan, det mesta jag provat på har jag misslyckats med, allt från arbete, vänskap, kärlek och föräldraskap och att utvecklas. Jag har misslyckats och kan väl säkert beskrivas som en loser.

Jag ser mina vänner eller före detta vänner och bekanta och andra i samma ålder som mig och kan bli otroligt avundsjuk., För medan jag sitter med skulder jag aldrig kommer kunna betala tillbaka, utan möjlighet att arbeta, för det är ju verkligen så, jag går inte ha på en arbetsplats eftersom mitt mående kan gå från högmod till djupaste missmod på bara några timmar och ångesten gripa tag i mig tills jag nästan vill dö.

Jag ser de där människorna sitta i sina hus med egensnickrad soldäck, de har sommarhus och de åker på semester på sommaren och en sväng till Sälen på vintern. De kan köpa julklappar och födelsedagspresenter till sina barn och de kan köpa kläder varje månad, de har sparskonton och ingen föraktar dem. De byter bil vartannat eller vart tredje år och för varje år så ökar deras lön medan min står stilla och har gjort så i 10 år i år och kommer dessutom sänkas ännu mer här framåt i tiden.

Jag ser allt det där och grips av avundsjuka så svår att jag ibland drömmer mardrömar och vaknar kallsvettig. Jag vill i alla  fall ha så mycket pengar på kontot att jag har råd att köpa en bukett blommor till min hustru då och då. Gå ut och äta på restaurang, och gå på bio efter det. Men det går inte.

Jag vet, jag röker, det gör vi båda två och en sak vi börjat göra sedan min hustru fick sin sjukersättning beviljad är att köpa en ”lyxlimpa” cigg varje månad, vi brukar köpa Johns Silver som är min favoritcigarett och ja, du behöver inte förklara det. Det är ren idioti, vi betalar mycket pengar för att förkorta våra liv. Men det är som att man måste ha en tröst i livet, något att hålla tag i, något som lindrar ångest och depression och som gör att man på något sätt, känner sig en smula fri.

Jag har (nästan) slutat dricka, försöker jobba med mitt sockerberoende (som förövrigt är fan så mycket svårare att bryta än det var att sluta supa) och gör mitt bästa för att rensa upp det träsket som mina sista 15 år tillbringats i, ett träsk med allt som finns som gör att man skadar kroppen så mycket man bara kan.

Jag rensar och rensar och än så länge är jag inte beredd att sluta röka. Jag kommer göra det, för jag vill leva och jag vill inte dö en sådan död som de gjorde som jag såg när jag gick min långa sjuksköterskepraktik på lungavdelnigen under ett år. Efter ett tag där, samtidigt som min far hade munbottencancer som fick hans tunga att svälla upp och se ut som en kotlett i munnen, som gjorde att han fick välling genom en sond in direkt i magen och som skapade enorm ångest och smårta, så var det inte svårt att sluta röka. Det gick av sig självt från ena dagen till den andra. Jag bara upptäckte efter en vecka ungeför att ”fan, jag har inte rökt på minst en vecka och jag saknar det inte för ett enda sätt”.

Sen var jag rökfri i 10 år innan jag köpte ett paket bara för att ha under några dagar under en minisemester i Göteborg där vi skulle se kent under deras tältturné. Jo det gick ju bra, jävligt smart tänkt där Bror.

Men åter till själva saken. Jag försöker verkligen utvecklas och tycker faktiskt jag gjort det genom mitt vuxna liv och speciellt de senaste 5-6 åren när jag fick den perfekta terapeuten för just mig. En stenhård kvinna som kunde berätta för mig att ”nu pratar du bara skit” eller att ”du måste lära dig att prata om känslor och inte bara intellektualisera allt. Jag kan inte på något sätt säga att jag är framme vid målet med det där, men jag har kommit en bra bit på vägen.

Det är sådant som jag har så svårt att förklara när någon ställer mig mot väggen och laddar för fullt och ger mig en salva sanning eller två. För jag vet efter 20 års terapi vem jag är, jag vet varför jag fungerar som jag gör, jag vet vad som skapat mina sätt att handskas med livet, men jag har en bra bit kvar. Precis som vi alla har tror jag, man är aldrig framme vid målet i kampen att behärska sina svagheter.

Jag vet allt det där, men det är så svårt att förmedla. Speciellt inför personer som känner mig väldigt väl men som jag kan känna har fastnat lika mycket som jag gjort i försöken att nå fram till varandra. Men vi kommer dit, det är jag säker på, för hen är en av de två jag verkligen respekterar och beundrar för sin klokhet, känslighet, förmåga att analysera livet. Personen i fråga är på inga vägar själv framme vid någon sorts färdighete i att känna sig själv och veta vad som behöver förändras och hur det skall ske. Men jag är säker, oerhört säker, på att hen kommer längre än jag är nu långt tidigare än jag själv gjort det. För som sagt, det är en oerhört klok person och det säger även den helande Maria, min älskade hustru, som är väldigt känslig inför hur folk fungerar och på vilket sätt och om de är snälla, elaka, korkade eller smarta. Och även om jag nu inte själv redan kommit fram till att hen är allt det där jag redan nämnt så hade jag litat fullt ut på min hustru, för även hon är en av de där två person jag litar fullt och helt på och faktiskt släppt in på livet på riktigt, på djupet. Inför dem är jag naken och det gör mig livrädd och kan skapa en sådan enorm ångest när jag tänker på att något vet många av mina mörkaste hemligheter..

Så egentligen finns det faktiskt bara två personer på hela jorden som jag verkligen respekterar när de säger något till mig. Det är Den Helande Maria och den andra personen. För jag släpper inte gärna in någon in på livet. Det gör mig illa till mods, jag vill inte att någon skall kännas och beröra mitt hjärta för jag litar inte på mänskligheten. Vi människor sviker varandra varje dag och varje sekund i våra liv och då vill inte jag lägga mitt förtroende i någon annans händer.

Men just de två personerna når mitt hjärta, får mig att tänka efter och kontemplera över vem jag är och om jag verkligen reagerar vettigt, om jag verkligen gör rätt i vissa situationer och om jag borde ändra på något. Det kan bli hörda förhandlingar, ibland hårda ord, men det slutar alltid på samma sätt, jag tar till mig det som sägs, även om det kanske inte alltid märks, och om även jag själv anser att jag borde ändra på något i min personlighet så försöker jag göra det i alla fall.

Hen, personen jag pratar om, kanske inte alltid är så diplomatisk som kan behövas om man verkligen vill nå fram med sitt budskap, för allt för många hårda ord och sanningar som man kastar på någon annan person förvandlar lätt den personen till en igelkott med alla taggar utåt i rent försvar och då når man inte hela vägen fram heller. Men hen är fortfarande ung och kommer lära sig det där. För jag är säker på att hen är klok nog att lära sig av livet, något jag själv har varit fruktansvärt dålig på.

Men nu har jag skrivit så mycket i ett inlägg att jag tror att det blir för svårt att hänga med i texten. Det är svårt att hänga med i en lång text när man läser den på en skärm, det har jag själv märkt, så jag avslutar det här inlägget och fortsätter med ett nytt så att ni inte tröttnar (mer) på mig.

En visa om Antabus och alkohol och dess gemensamma dans.

Jag har visst några saker jag måste reda ut med er.

Det framkommer genom kommentarer till min hustru (varför man nu ska gå vägen genom henne, det övergår mitt förstånd) och genom anonyma kommentarer här på bloggen, dessa brukar vara rätt ”salta” i tonen så jag brukar allt som oftast bara skita i att publicera dem, köra ner dem i papperskorgen direkt. Vem orkar med att grannen ringer på natt som dag iklädd en björndräkt och svär och gormar åt en och förolämpar en liksom.

Någon har bland annat reagerat på att jag är helt öppen med att jag inte är totalvit och att jag dessutom äter antabus. Som om jag vore så förbannat korkad att jag dricker alkohol i samband med att jag tar medicinen, dricker igenom som det visst kallas. Men det skulle aldrig förefalla mig. Jag är inte dum, jag är sjuksköterska och dessutom rätt garvad i gamet vid det här laget. 

Jag tar helt enkelt inte antabus en av de tre dagarna jag ska ta den och det gör jag bara då och då, för att kunna koppla av lite med en cider eller två en kväll. Men jag tänker aldrig sluta med Antabus helt, jag planerar att äta den resten av livet. För jag är alkoholist och som sådan kan jag aldrig mer lita på att jag själv har vett att sluta när jag väl börjar. Då är det perfekt att ta antabus dagen efter eller dagen efter den och därigenom genom att ta beslutet att dricka sörjan (den smakar verkligen illa) så slipper jag ta tusen små beslut varje dag. Ett beslut, tre sekunders sväljande och sen har jag omöjliggjort för mig själv att dricka mer på några dagar/en vecka.

IMAG0886

Jag har tagit blodprover en gång i månaden i flera år och de har alltid visat att jag inte dricker mer eller mindre alls. Men, eftersom jag lovat mig själv att aldrig mer hamna i lögnträsket så vill jag vara öppen med den (än så länge fungerade) lösningen jag har.

Jag har dessutom ett antal kriterier som måste uppfyllas för att jag ska tillåta mig själv att nån gång dricka alkohol. ALDRIG för att döva ångest. Det var så skiten började. ALDRIG dricka dagen efter. Det var även så skiten började. ALDRIG dricka mer än en gång i veckan! Väldigt viktig regel! ALDRIG för att jag känner mig nere. Aldrig för att jag är rastlös. ALDRIG för att jag har tråkigt. ALDRIG sprit, men den regeln har ett undantag. Jag kan dricka ett glas Laproigh eller en god cognac. Men ett glas, sen räcker det. Annars är det som att öppa locket till Pandoras ask.

Det skall vara för att njuta en stund. Bara känna det där lugnet som väl är anledningen för att människan dricker alkohol överhuvudtaget.

Jag vet om att jag balanserar på en skör kant (skriver man så, känns knepigt?) och jag vaktar noga på mig själv. Alkoholen får aldrig mer vara anledningen till att jag lever. Den enda familj jag har och den enda vän jag umgås med. Aldrig mer det livet, jag har för mycket att förlora.

Så, genom att jag äntligen blivit rätt medicinerad så försvann den största anledningen till att jag drack som jag gjorde. Ångesten och ledan. Det har varit de största fienden jag haft och de har jag kämpat mot i hela livet.

Dessutom, jag är 44 år nu. Jag har helt enkelt lessnat på att leva på det där sättet. Jag har hittat andra strategier. Jag har redan provat på att släppa taget och vet att det gick åt helvete. Dessutom, jag är alldeles förbannat glad över att min kropp klarat sig så bra som den gjort trots alla år av misshandel av den. Jag vet att om jag inte noga vaktar på mig själv kommer jag dö och göra det rätt fort. Det vill jag helt enkelt inte. Jag vill bli gammal. Nu för tiden alltså.

Sen, som jag nu förklarat, jag tar gladeligen min antabus, för den är min livlina och utan den, DÅ vet jag inte hur det skulle sluta.

Men att tro att jag tar dem i kombination när jag fortfarande har alkohol i blodet eller tvärtom med för den delen är ju bara befängt.

Men röka gör jag fortfarande alldeles åt helvete för mycket!
Men röka gör jag fortfarande alldeles åt helvete för mycket!

Jag hoppas att det här inlägget kanske kan förklara varför jag inte jobbar.

Jag jobbade nästan ihjäl mig.

*OBS, långt inlägg*

Det var på den tiden jag fortfarande var duglig till något. För den som kanske tror att jag aldrig gjort ett handtag i mitt liv kan jag bara säga: du har fel. Jag har jobbat, gud var jag jobbade.

Först 3 år på en svart, smutsig gummifabrik.Först på en här i Viskafors där jag jobbade på lagret och lastade lastbilar, sedan en på den stadsdel där jag bodde.  Där stod jag och slet med gummit, försökte komma överens med maskinerna och slitet och den onda ryggen och truckarna. Rätt ofta fick jag jobba på labbet, för jag hade ju gått processteknisk linje på gymnasiet. Det var lika skönt varje gång att få stänga dörren till labbet. Där inne gjorde jag provtagningar på gummit. Styrka, slittålighet, densitet. Det var helt ok där inne.

En radio eller ett kassettband. Jag styrde själv vad jag gjorde och när jag gjorde det. Men den största delen var jag ute på tillverkningen. Lastade och slet. Det var hjärndödande och jag visste inte hur jag skulle orka ett helt arbetsliv där inne. Utan att få några som helst intryck, utan att få använda skallen. Bara lyda maskinerna. Jag dog lite för varje dag.

Som tur var, fast det tyckte jag väl inte då kan jag tänka, jag minns inte, så lade fabriken ner och jag stod utan jobb. Återigen, som tur är, så ramlade jag in i vården. Jag som lovat mig själv att aldrig gå i min mors fotspår och arbeta i vården. Jag fann mig vara timanställd på ett äldreboende och älskade det. Att få hjälpa människor, att få lära känna dem, deras historia och trösta, få skratta, tänka. Lära mig att odla min empatiska sida.

Jag var bra på det jag gjorde, det måste jag säga. Jag arbetade så mycket jag bara kunde. Jag och min chef satt varje månad och flyttade på mina tider, så att verkligheten inte kom ner på papper, för så mycket som jag arbetade fick man inte göra. Så dagar flyttades över till nästa månad, och nästa månad igen.

Men jag förlorade en sida som är så viktig. Jag var aldrig hemma, var aldrig där för mina barn. Medan jag lärde mig hur man umgås med människor så lärde jag inte känna mina barn. Jag var bara en skuggfigur i hemmet.

Jag älskade mitt jobb. Arbetade som bara en hypoman människa kan göra. Första gången jag var ledig mer än tre sammanhängande dagar var när jag var 26. På fabriken hade jag ingen semester, jag tyckte inte behövde det. I äldreomsorgen ville jag inte vara ledig. Jag kunde gå till jobbet fast jag inte skulle jobba, bara för att få vara där, insupa atmosfären. Jag var arbetssjuk helt enkelt.

Man ska aldrig göra så, inte jobba så. Det finns andra värden i livet. Visst ska man göra nytta, visst bör man arbeta. Men inte alltid. Inte hela tiden. Jag är säker på att jag förvärrade min bipolära sjukdom då. för jag var ju hypoman som sagt, det var bara det att jag var det i flera år, utan att bli riktigt deprimerade mellan varven.

Däremot var jag frånvarande, arg, lättirriterad, snabb till att bli blixtrande arg när jag var hemma. Slutkörd utan att veta om det själv. Jag är nästan säker på att min familj var tacksamma för att jag gick till jobbet, för då fick de vara ifred från mig.

Förhållandet gick åt helvete, jag blev fri, som jag tyckte det. Fri att arbeta mer. Men allt mer fladdrade lågan Jag gled ner i någon sorts utmattning. Det blev en ny familj, där någonstans fick jag min första vila. Det var jag som var hemma med den lilla parvlen en lång tid. varvade ner. Njöt av att lära känna honom. Kanske räddade det mitt liv. Jag vet inte, men jag tror det.

Vid det laget hade jag redan försökt ta livet av mig själv en gång. Satt i garaget med bilen på, med musik i högtalarna. Men jag ångrade mig, en liten röst i skallen sade åt mig att jag var en idiot. Att varje dag betyder en ny möjlighet.

Men jag berättade inget. Inte för någon. Det blev min egen hemlighet som jag slöt in i den kärna varje människa har där ingen får komma in. Det var bara jag och livet självt som visste något.

Sen började jag studera. Lika manisk som i allt annat. Läste och läste, försökte tränga in i utbildningen till sjuksköterska. Jag ville nå all kunskap jag bara kunde få.

Min fars begravning 1997-12-23
Min fars begravning 1997-12-23

Min far dog. Min mor ringde på natten, jag sprang hem till henne och där fann jag min far död. Natten var ett kaos i mig. Men jag höll mig lugn, tröstade min mor, efter att läkaren varit där så rakade jag min far, kammade honom, tvättade hans ansikte med en sval kompress. Pratade med honom. grät. Men det var tysta tårar som bara han och jag visste om.

Dagen därpå gick jag till skolan. Utan att ha sovit gick jag dit, programmerad att läsa, att lära mig. Mina studiekamrater skickade hem mig när jag berättade vad som hänt. De såg vad jag inte såg. Hypoman, jag vet ju det nu. Då trodde jag att det var normalt, det där sättet en låga brann i mig.

Arbetet var som en haj. Jag såg aldrig faran innan det var försent.
Arbetet var som en haj. Jag såg aldrig faran innan det var försent.

Det är många år sedan nu. 16 långa år. Ändå är allt det där som igår. Jag sparade rakapparaten jag rakat min far med, den där natten. Jag sparade den utan att rengöra den. Den låg i en låda och under skärbladen fanns min fars skäggstrån. Jag kunde öppna locket och titta på dem ibland. Så jävla snett och skevt.

Dagar blev nätter, nätter blev ,månader som blev år. Jag slutförde min utbildning, fick ett papper där det stod att jag var, är, leg. sjuksköterska. Arbetsdagar följde på varandra. Samma takt, jag blev chef, skruvade upp takten lite till.

Det var någonstans där allt trasades sönder. Hemma blev jag ett monster. En som kunde explodera för inget, för allt. En förlamande trötthet fyllde mig. Kunde inte sova, kunde inte sova, kunde inte sova. Sedan hade jag perioder när jag sov dygnet runt. Ingen vila, bara tom sömn som inte vek en millimeter.

Jag var ett monster. jag lovar, ett äkta monster. Ond. Fylld med ilska och någonstans ville jag bara dö. Ingen kunde längre lita på mig. Dessutom, ju mer jag arbetade ju mindre fick jag gjort. Allt gled mig ur händerna. Jag yrade omkring. Kunde inte vara still ens en sekund. Slet som ett djur men allt blev fel.

Någonstans där tog sagan slut. Jag gick sönder totalt. Krachade. Alkohol. Depressioner. Hypomana perioder. Rent maniska perioder där verkligheten bara var en skugga på väggen.

Jag var slut som människa
Jag var slut som människa

Vi är snart framme till nutid. Men mellan de åren finns bara tom tid. Vredesutbrott. Alkohol. Söndriga relationer. Mer alkohol och cigaretter. Hemlös. Övergångslägenhet. Mer alkohol. Inte mat, aldrig mat. Bara folköl och cigaretter. Fet som en gris, jag vägde säkerligen mer än 120 kilo till mina 173 cm. Svettvåta lakan. Synvillor. Alkohol, tabletter, cigaretter.

Jag drack alltid, nästan alltid i alla fall, ensam. Ville inte ha andra människor nära mig. De störde mina tankar. jag förstod mig inte längre på världen.

Vin, öl, fett, socker, nikotin, venlafaxin, zyprexa, propavan, lergigan, therlen, lyrica. Mer alkohol, mer nikotin. Kaffe. Tabletter. Aldrig mat. Ett nytt förhållande och ett nytt efter det. Ensamhet.

Nu är jag inte där längre. Jag har rätt medicin, klarare tankar, en älskande fru som jag älskar tillbaka lika hett. Hund och katt. Skulder till kronofogden. Ett vackert hem jag älskar. En relation med min äldsta son som fungerar. Vi pratar nästan varje dag. De andra barnen får jag jobba för att få tillbaka i mitt liv,. Jag har gjort dem mycket illa. Sån är det krassa verkligheten. Men jag jobbar på det.

Jag är hel och ren Alkoholen är nästan borta i mitt liv. Häromdagen drack jag några whisky, lite vin och två glas Dooleys. Men jag drack som folk och nu blir det ett långt uppehåll igen. För jag tänker aldrig mer falla.  Aldrig mer göra mig omöjlig. Aldrig mer göra mig så omöjlig.

Humörsvängningarna och vredesutbrotten försvann med rätt medicin. Jag kan bli arg, vem fan kan inte bli det liksom, men då går jag iväg och vreden viker efter ett tag. Jag exploderar inte längre.

Jag är fri, jag vill leva. Jag älskar mitt liv och alla de som jag omges av. Människors godhet slår mig med häpnad. Tänk att livet kan vara så vackert, det är så skört, men så vackert.

Men jag kommer nog aldrig mer kunna arbeta. Det är bara så sanningen ser ut. Mina svängningar är för stora. Ena dagen fylld av energi, andra dagen helt utan någon låga i mig. Jag vet aldrig när det sker. Det kan ske på en sekund. Helt plötsligt är jag helt slut och fylld med ångest. Utan att kunna fungera. Utan att ens orka lyfta på mina armar. Utan att kunna tala. Utan att kunde tänka klart.

ADHD, Biolär typ II med blandepisoder. Social fobi, Panikångest. Alkoholmissbrukare. En del skulle kalla mig galen. För mig är det psykisk ohälsa. Ingen sjukdom, men en söndrig själ.

Sådan är sanningen. Den är ful, för jag vill ju kunna jobba. Ha semester, betala mina skulder, (som uppkom på ett sätt jag tar i ett senare inlägg). Kunna köpa en tv. Kunna köpa en bil. Kunna ha en stadig inkomst. Kunna ge min hustru presenter och blommor. Köpa kläder. Slippa vara orolig för att datorn ska gå sönder, för vi har ju inte råd att köpa en ny.

Jag vet inte om du orkat läsa så här långt. Men som sagt, även jag har varit produktiv. Jag hade en hopfällbar säng på mitt kontor. För att kunna sova över om jag inte hunnit ikapp mina arbetsuppgifter. Men jag hann aldrig något.

Så när du tänker på mig och min historia så hoppas jag att du fått en av många nycklar till min historia.

Döm mig inte för att jag inte jobbar. För jag har verkligen slitit i mina dagar. Min rygg är förstörd, den gjorde jag sönder redan på den första  gummifabriken när jag lastade däck i lastbilar. Sedan slet åren i vården sönder det som var kvar av den.

Därför, snälla, döm inte ut mig totalt för att jag är en tärande människa. Jag vill så mycket men kan inte.


Kanske kan du tycka om mig ändå.


 

Är du lycklig nu?

Är du lycklig frågade hon.

Frågan överrumplade mig lite. För vad svarar man på en sådan fråga? Vem fan är lycklig liksom? Jag vet inte, ville jag svara. För det verkade vara det mest förnuftiga, att inte spänna bågen för hårt. Men jag kunde inte annat än svara ärligt, att det är jag. Lycklig.

Så jag satt där, i min vanliga blå stol i det vanliga vita rummet, med min vanliga frågvisa terapeut. Lycklig. Det kändes som att något märkligt var på väg att hända, något sorts vägskäl. Vänster eller höger eller rakt fram. Eller bakåt? Nä, inte bakåt, aldrig bakåt, alltid framåt. Även om den vägen är den krokigaste och snårigaste vägen måste jag alltid framåt.

Vårt samtal hade något sorts ödesmättat över sig. Vi pratade om att jag troligen, hur jag än vill och hur jag än vänder och vrider på mitt liv, inte kommer att kunna arbeta igen. Någonsin. Jag är för trasig och för komplicerad att ha på en plats där man förväntas prestera något. Mina dagar, fan mina minutrar, ser för olika ut. Ena stunden uppe i molnen, andra i något sorts svart gruva. Jag vet ju aldrig om jag överlever dagen.

Vi pratade om mediciner. Vill jag prova Concerta, medicinen som sägs vara bra mot ADHD? Jo, det vill jag ju. Även om jag är lite skraj inför det hela. För jag vet ju hur ett annat läkemedel, Lamotrigin, räddat mitt liv, samtidigt som det fuckat upp min hjärna så att jag inte kan komma ihåg den allra minsta viktig tid eller sak att göra.

Ibland får jag fråga den jag pratar med om vad faen vi pratar om. För jag har redan vandrat vidare i mina tankar. I samma sekund jag hör något har jag glömt det. Visserligen, att vara tankspridd och disträ har varit något jag alltid varit. Men ändå, visst kan man begära att en människa kommer ihåg vad den just svarat på?

Hon frågade hur vi skulle göra med terapin, nu när jag dricker mindre än jag någonsin gjort sedan jag var 17 år. För jag ska inte ljuga, jag dricker ibland. Några cider i månaden. Inte mer, för jag är för rädd om mitt liv och min lycka, se där kom det igen, för att riskera allt det jag byggt upp. Jag svarade, nästan med lite panik, att jag ville fortsätta med terapin, jag är inte redo att sluta med den. Den spelar roll, för att sortera tankar och känslor.

Det är lycka jag känner i mig. Över att få leva med Den Helande Maria, över att kunna prata med mina barn utan att skämmas, över att leva överhuvudtaget. Vårt hem, hunden och katten. Min mor, vackert väder, känslan av att vakna på morgonen och slippa vara bakfull och darrig och fylld av panik. Att inte vara så arg.

Det är lycka jag känner när våra pengar tagit precis slut och jag kan säga att det inte beror på att jag supit upp dem. Sådana saker, små saker för andra, stora för mig. Jag håller på att reparera 25 års skörlevnad. Vissa saker släpar med. Att sluta helt med tobak slutar alltid med att jag och Den Helande Maria sitter och girigt suger i oss fimparna från ciggen vi fått av min mor. Men ärligt talat, för mig är det något jag än så länge klarar att leva med. Hellre det än att panta burkar för att byta ut de tomma mot fulla.

Jag har insett att jag inte är Lemmy eller Keith Richards. Visserligen, jag verkar vara gjord av stål, för mina år med alkohol och fett och socker och cigg har lämnat förvånansvärt lite spår i mig, men väggen mellan liv och död är alltid osynlig. Den kan rasa vilken sekund som helst och där står man med skägget i brevlådan medan man faller genom universum och undrar vad fan som hände.

Men något har hänt. Allt börjar summeras, alla utredningar som      behövs göras är redan gjorda. Nu finns det inga mer frågetecken kring vad det är som gör att jag tickar. Bipolär typ II med blandepisoder, alkoholmissbruk och ADHD. Det är delar av mig som jag får leva med resten av livet. Men bara man vet vad klådan beror på kan man göra något åt den. I alla fall lära sig leva med den.

Ingenting är dolt i skuggorna. Vi vet nu varför jag funkat som jag gjort, varför jag tagit alla katastrofala vägar, varifrån ångesten och rädslan och svagheterna kommer. Det är ok, nu är det ok. Jag har äntligen fått kartan och manualen till mig själv. Det gör resan lättare.

Medan allt står och darrar just nu, så har något hänt, någon låst dörr har öppnat sig vidöppen, kanske kan livet vara såhär bra.

För, jag är ju lycklig.

 

 

En skrift som kanske leder till att jag förstår mig på mig själv.

Hon städar i köket.

Jag ligger på soffan, försöker titta på film men misslyckas gång på gång. Mina tankar vandrar rastlöst. Tanken är väl att även jag ska göra någon liten nytta i vårt hem, men inte än. Inte förrän mitt inre har stillat sig lite. För just nu är det full storm.

Om jag bara visste vad det är som oroar mig i dessa dagar. Jag grunnar, försöker göra en kedjeanalys, finna roten till det onda. Det går bara inte, något gnager i mig, rör upp ångest och grå känslor. Den som bara visste vad faen det är.

I någon månad nu så har det varit så. Just nu så verkar det inte bli värre, men inte heller bättre. Jag drar ner skallen mellan axlarna, som om jag väntade på ett slag i bakhuvudet, svetten gör mina händer glatta och det rinner svett längs med ryggen. Allt är för varmt, lite som när en värmebölja går in i sin tredje vecka. En klibbig otrevlig känsla, men det kommer inifrån mig själv.

Så jag skriver här. En bra terapi för det mesta. Jag häller ut skiten genom fingrarna, låter orden snubbla ut på nätet och på det sättet så är det ofta som om allt blir stilla i mig igen. Men idag och igår och sedan vad som känns som en evighet räcker det inte. Det lindrar, det gör det, men sjukan är kvar och visar sig igen efter bara en liten stunds vila.

Det som känns förbenat bra är att Den Helande Maria vet hur det kan vara. Hon anklagar mig inte om jag som nu helt enkelt inte pallar att städa. För ibland är det hon som får vara i ro vid datorn medan jag städar eller tvättar eller går ut med jycken. Men nu är det min tur.

En stilla önskan jag har är ju att jag bara visste vad det är som ställer till det. Funderingarna och tankarna sniffar runt, försöker hitta centrum, men det gäckar mig. Är det ekonomin? Tja, jag har nästan vant mig vid att inte ha pengar till mat. Att ha ont i magen eftersom man vet att en hel del räkningar blir liggande i en hög, snyggt och prydligt, förenade genom ett gem och en lapp med nästa månads namn.

Det är så mitt och vårt liv ser ut och ärligt talat, jag har slutat hoppas på att det skulle bli bättre. Man får helt enkelt prioritera in till sista blodsdroppen. För vi gör så, även om vi ofta får kastat efter oss att vi inte skulle göra så. Självklara råd som ”har ni sett till att ni har ett bra el-avtal”, till råd som blir hängande i luften som ”kanske skulle ni byta mobiloperatör”. Jo, kanske skulle vi det, men vi får ju inga abonnemang till något, skuldsatta som vi är. Min mobil och vårt internet är ju skrivet på min mor. Annars vore vi tvingade att förlita oss på kontantkort till både mobil och det mobila bredbandet. Snacka om att det skulle bli dyrt i längden.

Som tur är så har jag ett eget mobilabonnemang sedan jag var skuldfri och fri att teckna egna abonnemang till både ditten och datten, det abonnemanget använder Den Helande Maria. I alla fall något som är vårt eget.

Men vi har sett över allt från mobiler till el till försäkringar. Jag har gjort upp en budget, men inte ens när jag gör den så får jag ihop det. Jag försöker pressa varje utgift, få den att passa in i något vettigt på budgeten, men jag ser ju redan från början att det inte går jämt upp. Men jag har i alla fall gjort den och följer upp den varje månad.

Så, jag har vant mig som sagt, ser ingen som helst ljusning på det hela. Vi får hassla oss fram, månad för månad.

Oj, jag hade mycket att säga om vår ekonomi. Så kanske är det en av de saker som ligger till grund för all ångest jag har börjat få igen. Det är inte som förr, inte alls, då när jag inte ens kunde andas om jag tog ett steg upp ur den smutsiga madrassen jag låg på i sovrummet. Då när hela världen skrämde livet ur mig precis hela tiden.

Det är inte likadant. Fast, jag är rädd att det ska bli så igen.

Det är nog det jag är mest rädd för.

Fan, då blir det ju bara en enda loop av allt.

Nä, jag går ut i köket och röker en av de sista ciggen vi fick av min mor.

Att livet skall vara en sådan grottekvarn ibland.

En röst inifrån mardrömmen.

Det är kväll och rädslan är här.

Det är något märkligt som sker varje kväll. Samtidigt som jag känner mig förnöjd med att jag snart kan gå och lägga mig utan att det anses vara knasigt, så tvekar jag inför att gå stegen in till sovrummet. Det är någon sorts rädsla för att inte kunna somna som kickar in.

För så var det ju så länge. Jag kunde inte somna utan låg där och vred mig tills klockan visade 05:30 och jag somnade helt utmattad för att sedan bli väckt av klockan en timma senare. Eller väckt, ofta så stängde jag av larmet och sov vidare. Inte för att jag var medveten om det när jag gjorde det, men det var allt som oftast så att mina arbetskamrater fick ringa och väcka mig när de saknat mig för länge på arbetsplatsen.

Det var så svårt att förklara. Just det att jag kanske bara sov 5 timmar på hela arbetsveckan, för vem kan tro på något sådant. Jag visste ju inte om det då, men jag var så klart hypoman. Men då fanns det ordet inte för mig utan jag kände mig bara värdelös som inte ens kunde somna som alla andra.

Nu vet jag bättre, har fått bra medicin för att sova. Det funkar, ofta. Men nu har jag inte haft råd att hämta ut all min medicin och just sömntabletterna saknar jag. Det är svårt att varva ner när hela kroppen sjuder av liv. Så jag blir rädd för att hamna i ännu en sömnlös natt. Rädd för att somna, för då kommer mardrömmarna.

För så är det ju, varje natt drömmer jag mardrömmar och vaknar ofta med dunkande hjärta och ångestsvett rinnande längs med kinden. Sen somnar jag om och allt börjar om igen. Det är lite som att man dyker upp för att andas för att sedan dyka ner igen under vattenytan för att se vad som döljer sig där. Skräp och skräck.

Men jag svamlar, det är svårt att förklara. En längtan efter sömn som blandas med skräck inför den. Hur förklara man något sådant?

Nä, jag ger upp de försöker för dagen. Går ut i köket, röker en av moderns medskickade cigaretter. Jag är en snart 44-årig man som lever på min mor, svärmor, vänner, samhället, okända människor och kärleken från min fru. Fy fan vilken smaklös soppa. Men även det orkar jag inte tänka på mer.

Röka var det ja.

Sömn som helar.

Jag har sovit gott. Riktigt gott.

Det var länge sedan. Inga mardrömmar, inga uppvaknanden, ingen oro, inget annat än svalkande och närande sömn. Det kliar i min hårbotten så jag blir tokig däremot. Antingen är jag väl allergisk mot något, fattigdom ligger nära till hands, eller så är det de obscena mängder hårspray jag använder som ställer till det. Jobbigt är det i alla fall.

Men jag har vad jag behöver här hemma. Värme, tak över huvudet, kaffe, några cigg, hunden som precis lade sig på sin favoritmatta med en tung suck och katten som ligger och spinner på köksbänken. Den enda som fattas är Den Helande Maria, men ärligt talat, det känns bäst att hon är där hon är just nu. Där kan hon få hjälp och jag vet att jag kan gå ut utan att vara orolig för att hon gör något dumt.

Det är nog själviskt att tänka så misstänker jag. Men då får jag väl vara det då. För hon behöver verkligen tryggheten på en avdelning. Här hemma är hon som ett oroligt spöke som drar fram natt som dag. Helt utan rast eller ro. Det gör mig ont att se henne sådan, så just nu är det bäst att hon är inlagd.

Annars är livet som det brukar. Jag läser morgontidningen under fläkten i köket medan jag röker en cigg och dricker kaffe. Lyssnar på Marianne Faithfull på första gången på typ tre livstider, njuter av tanken på att dagen ligger framför mig som en oskriven bok, tabula rasa.

Tanken är att bege mig ut på en löptur med Dippelippan, hunden. VI får se. Mitt högra knä har börjat krångla lite. Det känns som att det är fullt med lera eller något. Segt på något sätt som är svårt att beskriva. Men om jag inte kan springa får det bli en powerwalk istället. Ut ska jag i alla fall. Sen blir det (troligen) gymmet och efter det en tur till Den Helande Maria. Problemet med att gå till gymmet och sedan till Maria är tiden, hunden får inte vara ensam för länge. Kanske kan jag dela upp det hela, jag får se.

Vädret är mulet, inte alls lika vackert som när jag vaknade igår. Men, det är januari, vad kan man begära. Det har i alla fall börjat ljusna ute lite tidigare och det håller i sig lite längre på eftermiddagen. Vi går mot bättre tider. Jag kan redan tänka mig känslan av att springa i en spirande värld i vår.

Så, dagen har börjat helt ok. Nu kör vi.

Ett gott samvete.

Jag är riktigt risig just nu.

Min ångest har ökat, min depresion , den svarta hunden, är tillbaka och den här gången är det djupt och har hållt på i någon vecka nu. Jag hade ju en period när jag inte kunde sova, men den hävde jag med en ”nästanöverdos” några gånger i rad, sen sov jag äntligen got i natt. Utslagen på soffan. Hur bra som helst.

Idag har Dipp, hunden, och jag besökt Maria på psyk och vi gick en vacker vinterpromenad i skogen, 6 km blev det allt som bäst. Det var skönt att rensa skallen. Nu ska jag ta n kopp kaffe (Tack för det  Michael Lindberg.) 

Sen är det en tvåkilometers löpning som gäller. Sen kan jag sätta mig i soffan med gott samvete.

 

En ny bättre tid.

Idiot wind.

Den här världen, WoBWorld, är inte så svår att förstå sig på. Den är oftast en avfallshink för min själ. Den handlar om bara en del av mig, det visar inte allt det som är jag. Självfallet. Det här är inget uppslagsverk där man kan kategorisera hela den person som är jag. Det tror jag de flesta förstår. Den är dyster och mörk den här världen, även om det börjar ljusna på horisonten även för det här stället.

Men jag består av flera delar än de här. Det finns en glad och rolig och socialt trevlig Jonas bakom WoB. Eller snarare, WoB finns i honom. För det mesta går jag inte omkring och är butter och bitter. Inte längre. Det fanns en tid när hela jag, hela mitt liv, bokstavligen mitt liv, höll på att skäras sönder av livet och mitt dåliga leverne. Då när hela min väg var kantat av törnen och tistlar och skärande grus. De dagarna ligger bakom mig nu.

cropped-bodybuilding-motivation-63

För visst finns det saker som är mörka på himlen. Svarta moln. Men för det mesta, nästan hela tiden, är jag glad och mår bra. Visst, det bipolära lever i mig, måste hållas i schack med mediciner. Men ändå. För tusan, för er som följt min resa så vet ni ju att det är ljusare texter som visar sig. För jag mår bättre helt enkelt. Mer stabil, mina dippar varar inte så länge. I många år så rasade jag genom universum, brann som en raket. Nu pyr det då och då, men inte så ofta.

Jag är inte lika ledsen, arg, ensam, förgörande, självförbrinnande. Lika ostabil.

Det är dags för ett nytt liv. Vårt hem är vackert, skimrande. Det passar mig. Kanske passar det Den Helande Maria. Jag vet att vi passar varandra. Vi är som hand i handske. Stöttar varandra. Hjälper den andra när den faller, greppar tag i armen och leder genom fiendeland. Jag är kär, älskar himlastormande.

Efter två år tillsammans så är jag mer kär än jag någonsin varit i henne. Mina förhållanden brukar vara obrukbara efter två år. De har varit kantande med bråk och tandgnissel vid det laget. Det här förhållandet blir bättre för varje dag. Vi är inte alltid överens, det vore konstigt om vi vore, men då löser vi det genom att den ena eller den andra anpassar sig en smula efter den andres önskningar. Vi är båda pedanter, vi är båda slarviga.

Den Helande Maria har fått en idiot efter sig på sin blogg, en som under olika alias försöker få oss ur balans, som hånar och förlöjligar den smärta Den Helande Maria genomlider. Själv är jag rätt immun mot sådant, jag vet vem jag är och vad jag är och hur jag känner mig. Jag är starkare än Den Helande Maria så jag blir mest trött av idioten.

Troligen är det samma människa som jagade reaktioner hos mig på den här bloggen för några år sedan. Det är samma språk, samma elakhet, samma oförstånd och samma dumhet. Så den där människan låter vi vara precis så dum som den bara kan visa sig vara. Det är ju den som gör bort sig, inte vi.

Nu börjar ännu en period av förändring. VI ska skaffa oss ett hälsosamt leverne. Jag har slitit för hårt på min kropp. Kommit ut på andra sidan märkligt obefläckad. Jag ser yngre ut än jag är, istället för så där märkt av tidens tand som sådana som mig brukar bli.

Jag har fått en chans att bli ännu mer vacker och hälsosam. Men den delen tar jag på vår gemensamma blogg, där hör inget av det svarta till. Där är det ljuset som härskar. Det är skönt att få visa en annan del av mig så gå gärna in på den bloggen på Nextfit W8-Fight Borås där jag och Den Helande Maria berättar om vad vi gör och hur vi deltar i W8-fight.

Jag går inte närmare in på det projektet, det kan du läsa mer om på bloggen. Men kort går det ut på att 10 deltagare, där vi är 2, överviktiga personer får personlig coachning och stöd genom gratis gym, gratis kläder, skor, mat och det som hör till för att skapa bästa möjliga förutsättningar till ett nytt liv, det sker under 12 veckor och börjar i morgon. Följ oss gärna där på bloggen eller på twitter @weightclean för att se vår resa.

Sen är jag ju engagerad i styrelsen för Balans Borås Sjuhärad, en förening för oss bipolära, där vi träffas, umgås, har intressanta föreläsare eller bara diskuterar tillsammans utifrån olika teman och infallsvinklar. Det hela ligger i sin linda, men vi börjar få fason på saker och ting. Det är mycket att lära för oss i styrelsen men vi är en bra grupp med en bra ordförande så det blir bra det hela är jag säker på. Ni kan följa oss på Twitter på @Balansboras

Så nu är det dags att ta sig ut i morgonkylan för en timmas powerwalk. Det ska vi göra varje dag, oavsett väder. Det hela är så fantastiskt att man inte kan tro på det så det gäller att verkligen slita för att visa att man är tacksam för chansen.

 

Dagen har börjat.

Hunden sover.

Hon ligger bredvid mig i soffan, följer mig med blicken när jag går ut i köket för att röka en fimp. När jag kommer tillbaka sover hon som ett oskyldigt barn. Kikar med ena ögat på mig för att sedan sluta det igen och sova.

Egentligen vill jag nog sova jag med. Men det gör sig inte. Jag har saker att göra. Det är dags för månadens provtagning på lasarettet. Det var ett tag sedan så nu måste det ske. Jag måste klä mig, borsta tänder och hår, ge mig ut till bussen. Man kan bara ta prover fram till 11:00 så det gäller att inte dra fötterna efter sig för mycket.

Nu för tiden är jag lugn när de drar mitt blod. De senaste åren har jag varit lugn, för jag vet ju att proverna kommer vara bra. Alla värden ligger som de ska. Levern mår finfint och njurarna mår även de toppen. Tiden när de svajade omkring efter alla öl jag druckit är över. Det gäller bara att hålla det så i fortsättningen med.

Jag blev ju av med körkortet efter att ha kört moped berusad. Polisen sade att det inte hade funnits något att anmärka på min körning, men likt förbannat var jag berusad. Så det var bara att lämna ifrån sig körkortet och sedan dess har hela saken fått vara. Det kostar en tusenlapp att ansöka igen och det har fått vänta, men jag har lovat mig själv att ta tillbaka körkortet under 2014. De kommer begära att jag lämnar prover i ett halvår kan jag tro. Men som sagt, jag är inte orolig för den delen.

ghost

(OBS, jag skulle aldrig, inte ens i mina sämsta dagar, köra bil full. Inte ens dagen efter jag hade druckit körde jag bil. Var tvungen att nämna det känner jag.)

Jag lever ett helt annan liv nu än då när det gick åt helvete med körkortet. Jag var ute på tripp långt utanför livets trygghet. Tanken var ju att jag ändå inte hade någon framtid, så varför ens försöka andas. Vilken tur att allt ordnade sig. Nu är livet gott. Jag har det bra, bättre än jag förtjänar.

En kvinna som älskar mig för den jag är. En hund, en katt, mina barn och min mor. Inte nödvändigtvis i den ordningen, men de är alla med mig i mitt hjärta vart jag än går. Här finns ingen tid eller lust att förstöra mig själv längre. Jag vill vara så hel jag kan för dem. Finnas till för dem.

Nu har hunden vaknat. Tittar på mig, berättar för mig med ögonen att hon vill jag ska göra något kul, inte sitta här och skriva bara. Så, jag går och tar på mig kläderna.

Dagen har börjat.

Inuti mig själv, för min egen skull.

I den minsta av världar lever jag.

Inuti mig själv, stretar emot alla tankar på att ge fan i allt och ge fan i all nykterhet och redbarhet och ägna mig åt att förstöra mig själv, för mig, för alla andra och låta belackarna vinna.

Nu kommer detta inte ske. Jag håller mig nykter, inte för andras skull, men för min. Det är enda sättet att stå emot alla skeva tankar. Att hålla mig nykter kräver all egenkärlek och narcissism jag äger och har. För min skull, jag upprepar orden gång på gång. Jag gör det för min egen skull.

Men vi har börjat röka igen. Det som gick så bra. Jag retar mig och känslan av hopplöshet och uppgivenhet inför min egen dumhet äter små bitar av min själ gång på gång. Vi röker fultobak som vi fått av vänner. Alltså tobak som är urskrapad ur gamla fimpar. Billigt, lätt och dödligt. Jag vill verkligen inte dö på samma sätt som min far, med munnen full av cancer och kroppen full av metastaser.

ALKOHOL-TOBAK-NARKOTIKA

Att ha åkt dit på rökningen räcker. Jag har inte råd att falla på andra sätt. Så jag pysslar i hemmet. Målar om en bricka, byter tavlor och prydnadssaker. Nu är jag inne i ett inredningsrace. Det är det som är mitt intresse för tillfället. Idag är det inredning, i morgon kan det vara läsande (som om jag vore som förr) skrivande, eller något helt annat. Lägga om parketten eller vad det nu kan bli.

Jag har tur som så lätt uppslukas av intressen. Jag har börjat baka bröd och funderar på nya sätt att smaksätta det på. Bröd och inredning och titta på film. Det är så livet ser ut just nu. Det och att hålla mig nykter.

Jag gör det för min skull.

 

Socker och alkohol.

Som missbrukare måste man ständigt försvara sig. Man blir ett så tacksamt mål för förakt. Så många andra tar sig rätten att döma en, helt utifrån missbruket och inte efter den komplexa person man är. De andra ser bara flaskan eller pulvret eller tabletten och sedan är man det som de ser, inget annat.

Många gånger så försöker man få dem att förstå, men de vägrar, lika mycket som man själv vägrar att erkänna att något gått fel, att något är sönder i en. Många missbrukare tar upp exempel, för att få andra att förstå den svåra väg man måste gå, kaffe eller socker eller träning. Självklart ser de ”rena” människorna detta som absurt. För inte kan man väl jämföra socker med heroin. Men det är ju det enda vi har för att få människor att förstå att det är svårt att sluta med det missbruk man själv har.

Vi missbrukare tar alltså upp kaffe och socker för att peka på det svåra, inte för att förminska det egna begäret. VI fäktar förtvivlat i luften. Men tänk själv, om du är utan kaffe en hel dag. Det är svårt, så klart. Det är svårt. Törsten efter kaffe finns där. Huvudvärken och kanske ett dåligt humör. Nå, visst är det svårt? Så klart kan man inte jämföra kaffe med sprit, återigen, jag, vi, försöker inte göra det. Vi jämför inte längtan efter ämnet, men har ju inget annat för att visa på själv grejen.

Det är så lätt att trampa på oss, vi blir så lätt måltavlan för allt som händer. Ibland känns det som att jag får skulden för allt som är fel i världen. Visst, andra världskriget, skyll på mig bara. Det gemensamma barnet som halkar allt mer snett i livet i tonåren eller i hallen på dagis, visst, allt är mitt fel, bara mitt fel, absolut bara mitt fel, den andra parten finns liksom inte, finns bara som en skugga som aldrig gör fel, någonsin. För det är ju inte den som pissar ner sig liggande på golvet på en tisdagsnatt. Förövrigt något jag tror att ingen vill göra


Jag måste tillägga att det sista exemplet inte handlar om mig, jag har aldrig pissat ner mig på golvet, eller mina barn och deras mödrar. Men jag tog upp det som ett exempel.


 

Visst har jag gjort tusen och åter tusen fel, men många av dem hade jag gjort likt förbannat, utan alkohol. För missbruket är inte 100% av mig. En stor del, men inte hela mig.

Så försök att förstå oss när vi pekar på kaffet. Jag lovar, alkohol är tusen gånger svårare än att sluta med kaffe för resten av livet. Kanske kan du förstå lite av det jag försöker förklara. Liknelsen haltar, men det är bara jag som försöker ge dig en nyckel in till en av så många, många anledningar varför jag har det svårt med att sluta med alkohol resten av livet.

Men kaffe slutar jag aldrig med. Skjut mig hellre då.

Enhanced by Zemanta

Mellan tuggor och rapar.

Jag har kommit på att livet blir lite mer trallalallalaaa om man äter. Så jag äter. För mat har vi hemma. Det känns bra. Storhandla is da shit. Tur vi fick hjälpa av fina Lisa. (Har lärt mig att man ska kalla snälla människor fina. Det är något modernt förstår jag.) Så jag käkar och käkar. Röker inte. För ciggen är slut. De borde vi ha storhandlat mer av. Men det ska ju vara bra att inte röka, så jag äter för att känna mig hälsosam och glömma att jag är röksugen. Bra för övrigt, för då kommer jag ju aldrig fram till ”efter maten ciggen” som brukar vara så trivsam.

Så receptet är mat. I mängder. Ost, pasta, smör, mer ost, mer pasta, mer ost mer smör, mer pasta. Ja, ni fattar vad jag menar. Gör ni inte det så har jag ändå inte tid att förklara, för jag äter.

Inte hinner jag skriva då. Förövrig kan jag knappt, för fingrarna är ost-pasta-smör kletiga.

Man halkar så lätt då.

Därför säger jag heeeeejdpäonvmjv’as.

Enhanced by Zemanta

Ett mål som kan bli ett självmål.

Jag funderar på något. Jag funderar starkt på något som ingen kan tro om mig. Något som går helt emot den image som jag skapat. Den som mina kommentarer och tillrop skapat. Mitt alter ego, den som röker två paket om dagen. Även fast han svälter då maten är slut. Cigg går före allt och jag vet, ingen behöver säga det, jag är en idiot. Men cigg och kaffe och alkohol har så länge varit min tröst i ett tröstlöst liv. I 20 år har har förstört min kropp och härom natten drömde jag en så verklig dröm. Läkaren förklarade att jag hade lungcancer och då vet jag att det mer eller mindre är kört. Då knackar inte längre döden på dörren, den står redan bredvid. Den ångest som allt det där skapade sitter fortfarande i.

Cigg, jag och tankarna.

Så, jag funderar. Jag har ett mål och allt mer i min kropp säger åt mig att det är det målet jag ska sikta på.

Men än är jag inte säker, så jag väntar med att berätta det. Jag säger bara a, ni får vänta på b.

Ett försök att utelämna ordet.

En lång stund satt jag bara och tittade på dammet som lagt sig på tangentbordet. Låtsades göra intressanta och viktiga saker bakom skärmen där jag gömmer mig. Men inte ens det orkar jag med. Går otåligt mellan vardagsrum, sovrum, badrum och kök, stannar i några minuter, börjar sedan vandra igen. Röker. Dricker kaffe. Har ont en tand. Det är sådant som den här dagen innehåller. Som jag innehåller.

Tänker på att jag borde duscha. Städa lite i köket för att göra lite nytta här i vårt gemensamma hem, det som jag med kall hand överlämnat till Den Helande Maria medan jag själv går omkring och tycker synd om mig själv. Helt opåkallat förövrigt.

Gör mitt bästa för att hugga upp meningar i korta sekvenser, utelämnar ordet som bloggen annars är fylld av. J.A.G. Anstränger mig inte ens för att försöka skriva korrekt. Det får bli som det blir. Eller är.

Pumpar mig full med mediciner som nog ändå inte för tillfället gör någon nytta. Tror jag. Fan, där gick  jag på niten igen. Felet jag.

Går nog och duschar i alla fall. För att försöka greppa tag i lite människovärde. Lite stolthet.

Kanske.

Smärtans makt.

Jag är så trött på att ha ont. Min rygg värker, mina axlar värker. Ett ständigt malande, som att leva i en stenkross. Min käke värker, vänster sida är sned och vind och varje gång jag rör det allra minsta på käken så går det blixtar upp i skallen. Tänderna värker. Själen värker, som en trasig benpipa.

Varje minut jag är vaken måste jag tänka på hur jag sitter, ligger, står, går, sätter mig, går upp för trapporna. Annars blir hela jag en enda stor smärtvåg. Det gör mig trött, det gör mig förbannad och irriterad på mig själv. Jag är trasig och det finns ingen som kan rädda mig. Absolut inte jag själv. Värdelös. Just nu i alla fall. Jag vet att det vänder, för sådant är livet, men nu singlar jag ner genom luften, från himlens högsta punkt ner mot helvetet.

Det finns väl ingen mening med livet? För vad skulle det vara? Vakna, sova, äta, skita, älska och bli älskad. Sedan, plopp, proppen går och det finns ingen ny. Döden finns bakom varje hörn och det retar mig. Det gör mig inte längre rädd. Men det retar livet ur mig. (Skoj?) Varför ska man ens försöka när allt ändå tar slut. Det tar dessutom slut innan man är klar. Som att sitta och titta på en bra film i 3 timmar men inte få se de 10 sista minuterna. Värdelöst slöseri med tid. Det finns inget eller något att tro på. Religion är för simpla människor som lutar sig mot myter. Så anser jag det vara. Du får tycka vad du vill.

Jag säger som Dennis Leary, de säger att rökning förkortar livet med 10 år. Men va fan, det är ju de värdelösa åren så strunt i det. Man slipper blöja och förnedring.

Nu börjar jag bli trött på riktigt. Jag har pumpat mig full med Theralen, för att sova bort dagen och natten. Kanske vakna ombootad. Jag lämnar världen åt Den Helande Maria ett tag. Tar min egen lilla tillflykt till sömnen, precis som hon ibland måste ta sin till lasarettet. Vi flyr båda två men i olika riktningar. Ändå träffas vi alltid i mitten till slut. Gudskelov.

Men nu ska jag nog ta lite mer sömnpiller och sova, sova, sova.

Inget under mössan. Dessutom, en förfrågan om någon har en billig laptop till salu?

Jag har verkligen inget att berätta. Dagarna går.

Jag själv blir sittande på soffan och slötittar på skärmarna. Förutom när jag är i skogen med Dipp och vi strosar omkring i skogen, upp på berg och ner i dalar, doften av mylla och gran, nya platser att upptäcka. Det är som balsam för mig. Lugnar mina nerver. Gör mig nästan lite småberusad av livet.

Men vi kan inte gå i skogen hela dagarna. Det gör sig inte. Men jag vill. Sitta här, skriva, umgås med

En mycket ung Winston Churchill, en man med ära i drömmarna. Den skulle ju komma. Men än så länge är det bara en suddig framtid.

Den helande Maria och ta små turer till stan och bara stroa, gå ut i skogen där allt är rent och vackert. Men jag blir oftast sittande här. Så meningslöst egentligen. Fast för mig är det ofta räddning från den svarta hunden sin jag kallar den. Det är ett uttryck jag lånat från Winston Churchill. Istället för depression pratade han om the black dog. Ett fantastiskt välformulerat namn på depression.

Dessutom var karln troligen bipolär med enligt många både läkare och lekmän som studerat mannen utifrån hans sjukdomshistoria. Intressant för mig som är väldigt förtjust i Churchill och har läst flera böcker, bland annat hans memoarer där ett otroligt intressant liv tittar fram. Rekommenderas!


En ren annons får ni med på köpet när ni läst det här inlägget:

Vi behöver ha en laptop till, en liten en som man kunde ta med sig ut i naturen och sätta sig och skriva på just där. Den vi har just nu är en väldigt bra laptop men lite för opraktiskt att dra med sig någonstans. Plus att vi har bara en dator men är två som bloggar och tvittrar och läser nyheter. Men det kan vi aldrig göra på samma gång. 

SÅ en liten rackarns laptop vore bra. Någon som vet en bra sådan, inte för gammal, men i prisklasseln högst tusen spänn. Den bör vara fullt fungerande, förutom om laddare och sådant är sönder, sådant som man lätt kan reparepa. Allt från 10″ till 15 – 17″. Helst inte större eller mindre än så. 

Den bör fungrera med windows 7, men det är inget krav.

Så, finns det någon som själv har en sådant laptop att sälja, eller kanske har någon i vänskapskretsen eller arbetskamrater som har en sådan så tipsa gärna på:

adressen : jonas@wobworld.se 

 Eller: info@wobworld.se

Eller: jonascarlzon@gmail.com

Tills det var dig.

2012-06-20

01:55:21


Sir Paul fyllde 70 igår.

Fatta, jag känner mig så jävla misslyckad. Jag är inget. Alla jag trodde på, de som skulle vägleda mig, sprang förbi mig. Det var Paul och John som lärde mig att röka och John är död och Paul slutade röka. Jag röker och är så jävla bakom. Så satans misskyckad. Disney på grus.

Kanske …

Ser man på? Ja det ser man på …

2012-05-18

23:12:47


Jag mår bra igen.

Visst, jag är medveten om att alla goda känslor och tankar kan försvinna på en sekund och lämna fri plats för elände och bedrövelse och tandagnisslan och självömkan och mörka rum. Men just nu är allt ok.

Den Helande Maria ligger och mår väl sisådär verkar det som. Vi röker och dricker kaffe. Ibland tror jag att vi båda är endast kaffe och rök-spöken. Lite suddiga i konturerna sådär. Men det är väl som vanligt bara jag som fått för mig något igen och som jag inte kan sluta måla upp för mitt inre. Jag som inte ens kan måla eller ens rita en streckgubbe utan att komma utanför pappret och kladda ner eller blya ner eller bara ställa till det i allmänhet.

Water tower
Water tower (Photo credit: Wikipedia)

I morgon ska vi in till staden för att Den Helande Maria ska få lite trivsam manikyr medan jag yrar omkring för att finna nya gator i staden jag bott i hela mitt liv. Tro det eller ej, men även om Borås är en tämligen vanlig liten stad så känner jag ännu inte till varje gatsten. Jag tycker jag borde hitta bra men ibland så irrar jag vilse och finner nya vyer, nya tankar.

Jag är lokalpatriot. Det är svårt att vara det i vår stad. Men jag är det av födsel och ohejdad vana. Visserligen hade jag väl några år när jag var ung och dum där jag tänkte att jag skulle fly till något större. Stockholm eller Göteborg eller New York eller London. Men jag blev som tur var kvar här. Det passar mig. Jag tror jag passar staden rätt bra med.

Ibland skaver den. Retar upp mig. Torget som är totalförstört efter 60-70-talets riviver, då när EPA och Domus byggde kolosser, fyrkanter av grå cement och förfärliga plastliknande plattor på fasaderna som skulle visa på att man hängde med i den moderna världen. Det är fult, det är hemskt fult och när jag tittar på bilder av staden tagna för många, många år sedan så blir jag nästan heligt förbannad. Hur man nu kan bli det när man inte tror på något heligt alls.

Jag är nostalgiker. Det är svårt att vara det i en stad som river en vacker gammal historisk teaterbyggnad och sedan fyller platsen med vad det nu ska föreställa. Jag orkar inte ens tänka på att försöka förklara eländet.

Så jag tittar på gamla bilder och drömmer mig bort. Går på gatorna där min far växte upp på 20-30-talet. Funderar på vad han tänkte och kände. Vad det var som formade honom och som jag fått med mig som slagg.

När jag fyllde år förra månaden fick jag en bok med bilder från det gamla Borås ifrån Den Helande Maria. Hon hade nog inget val, för jag hade likt ett barn tjatat om den där boken. Nu ska jag tjata till mig del två.

Tja, nu har jag sagt precis ingenting väldigt länge. Eller väldigt långt, hur fasen beskriver man det i text, i tid eller längd? Väldigt mycket kanske?

Nog.

Sömn.

 

Enhanced by Zemanta

Hur ska jag ha det egentligen? Bestäm mig för tusan.

2012-05-16

17:41:18


Kanske håller verkligheten hinna upp mig.

Mitt liv är inget att berätta om. Inte på riktigt. Men en sak har jag ständigt återkommit till. Mina synder. Ändå är jag livrädd för att dö. Det är en sådan paradox att jag egentligen inte ens orkar försöka fundera på vad det betyder.

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Mina ben och fötter är svullna, jag har svårt att dra andan till mig, hjärtat slår som en stånghammare, jag har haft en vidrig huvudvärk som inte ger sig bara för att jag tagit värktabletter, jag måste pinka var tredje minut och det värsta, jag har varit yr, sett dubbelt. Den Helande Maria var tvungen att hjälpa mig nedför en trappa vi gick i. Jag är 42 år och behöver stöd för att kunna gå i en trappa.

Dessutom, det här med att tappa ord, inte hitta rätt ord, säga fel ord, inte kunna få ur mig vad jag vill ha sagt, stamma och bli ledsen över att jag inte ens kan prata vissa stunder. Det är en mycket vanlig biverkan av Lamotrigin. Men det är svårt.

Jag blir mer än skraj måste jag erkänna. Är det pumpen som håller på att lägga av? Jag har ju misshandlat den å det grövsta i 30 år. Hjärtsvikt? 

Men nu i kväll är det nästan ok igen, förutom en dunkande huvudvärk, men det har jag för det mesta. Man kan säga att den är som en god vän som följer mig vart jag än går.

Som sagt, jag har inget att säga som ni märker.

Dags att sova tror jag.

Angående rökande och en faders död i cancer.

2012-05-05

03:03:41


Lite allvar på natten.

Jag vet att jag ibland koketterar med mitt rökande. Jag brukar skämta om det där genom att säga saker som att jag måste röka så ofta för jag får ju ingen luft om jag råkar få ren luft i lungorna. Eller att enda anledningen till att det går några sekunder mellan ciggen är att jag ibland råkar tappa en i marken.

Men jag lovar, jag är djupt medveten om alla riskerna med att röka. Det är en onödig risk att ta om man vill leva ett långt liv, eller ännu bättre, ett långt liv utan en onödigt utdragen pinande död.

Jag såg min egen far dö av cancer efter ett livslångt rökande. Först fick han cancer i stämbanden, en cancer som de lyckades stråla bort. Likt förbannat fortsatte han röka, som om han trodde att nu hade han ju fått sin avklarad. Några år senare fick han munbottencancer.

Den ledde till att han inte kunde äta utan fick sondmatas. Han kunde knappt prata eftersom tungan svällde upp och blev helt oformlig. Som en fläskkarré i käften. Han strålades, kunde knappt andas, fick upp ofantliga mängder slem. Under tiden gjorde jag min långa sjuksköterskepraktik på lungavdelningen och jag lovar, då var det inte svårt att sluta röka. Det gick på en dag. Utan problem. Jag blev vettskrämd av allt det där.

Nå, efter några års pina dog slutligen min far i december 1997, bara en vecka före jul. Vi begravde honom dagen före julafton. Det var ingen munter jul, men jag rökte inte själv i alla fall.

Förutom ett bloss här och där så höll jag upp i 10 år. Sen, då jag trodde att jag inte längre var det allra minsta beroende, så köpte jag ett paket, inför en koncert i Göteborg. Sedan dess röker jag igen. Det blir mer och mer, jag försöker verkligen, jag snusar för att hålla den värsta nikotinångesten ifrån mig. Men ändå vaknar jag minst en gång på natten för att smyga mig upp för att ta ett bloss. Det är därför jag sitter här nu.

Jag vet rökare som lever långa liv utan större problem av sitt rökande. De är försvinnande få, men de finns. Men de flesta påverkar på något sätt. Är det inte cancer så är det amputerade ben eller ohyggliga bensår till följd av den minskade cirkulationen. Eller så är det långa och oerhört plågsamma år med emfysem, slem, hosta, luftnöd, syrgas och en död i oerhörda ångestplågor.

Ändå fortsätter jag röka. För det är helt enkelt förbannat svårt att sluta. Det är överjävligt svårt att sluta. Det kan gå en dag, det kan gå en vecka. Men ger man efter i ens en sekund så går det så lätt åt helvete. Jag vet.

Så, ni som dömer mig, säger att jag är korkad som röker. Jag förstår hur ni tänker. Det gör jag. Men, det är som sagt svårt, så svårt att sluta. Det handlar inte bara om något så enkelt som viljestyrka, för vore det så enkelt så fanns det väl inte en rökare kvar nu när de flesta av oss vet hur illa det gör oss.

Däremot måste jag säga att det blir en smula jättefånigt när jag står vid en busshållplats, där jag givetvis går undan om det står andra människor vid den och någon människa demonstrativt börjar hosta som om lungorna hoppade ur dess bröst, även fast jag står 15 meter bort och dessutom i vindriktningen. Men det är en helt annan sak.

cigarette
cigarette (Photo credit: Fried Dough)

Nå alla barn. Låt mig ännu en gång säga. Även fast jag röker som en borstbindare, även fast jag än så länge inte ens har den allra minsta rökhosta, inte ens på morgonen, så vet jag hur jävla fort det kan smälla till.

Men nu måste jag ta en cigg. Nu när jag sitter utan en kan jag ju knappt andas.

Ps. Nu när vi ändå pratar rök så brinner det i en bil här ute på gatan. Spännande värre måste jag säga. Skumt ändå, för det var inte så vansinnigt det brann en annan bil på samma ställe. Här är det rena vilda western vill jag lova. Dessutom, fan vad det ryker. Jag tror jag ska ut på balkongen för ett gratis jättebloss.

Enhanced by Zemanta

NEJ, det har inget med min rökning att göra.

2012-01-13

13:46:39


Jag är mer patetisk än vanlig.

Ligger mest i ett hörn och hostar. Kraftlös och fånig. Som en dammtuss som är så grå att ingen ens orkar ta fram dammsugaren för att städa upp. Om inte det här tar slut snart så blir jag galen, Den Helande Maria blir galen, hunden blir lika galen hon. Det är nog bara katten som ger blanka fan i mitt hostande.

Jag går upp i någon timma, tänker att nu är jag nog frisk igen. Men så kommer den där känslan av att armarna är tyngre än en liten rostig Volvo, benen känns mest som att de är i vägen eftersom de vägrar bära mig ändå. Huvudet, jösses, för att inte tala om huvudet. Som en boll med snor och hostslem och värk och tröga tankar. Jag är trött på det här nu!

Deutsch: Lüdinghausen, Skulptur Christoph Bern...
Image via Wikipedia

Ryggen värker av allt liggande i sängen. Jag tror att vänster tumnagel än så länge är ok, men den är nog det enda på min kropp som funkar som det ska. Men hur mycket nytta har man av en tumnagel egentligen? Jag kan inte dra mig till minnes när jag senast tänkte att det är tur att man har tumnaglar.

Men jag ska fålla gardiner. Det har jag lovat. Det och att jag ska duscha, klä mig och följa med ut när kvinnan går ut med hunden nästa gång.

Något är väldigt fel på mitt immunförsvar. Det är bara att tugga i sig att det är så. I snart 12 år så har jag fått infektion efter infektion i övre luftvägarna. Ibland har jag slagit till med lunginflammation med. Som för att unna sig något speciellt ibland.Som sagt, något är totalt vrickat med mina vita blodkroppar. De verkar vara på semester mest hela tiden.

Jag får aldrig magsjuka. Det spelar ingen roll om hela världen ligger och kvider i vinterkräksjuka. Jag trallar vidare på min väg. Men nyser någon i Tibet så kan man ge sig fan på att jag inom någon timma ligger nerbäddad i feberfrossa och hosta och rinnande näsa.

Så trött på detta nu.

Nä, nu ska jag nog hosta lite. Något måste man ha för sig.

Enhanced by Zemanta

Smoke Gets in Your Eyes.

2012-01-09

01:18:48


Hon är rädd.

Hon talar om för mig att jag måste sluta röka. Hon tycker jag röker åt helvete för mycket och det är så. Det är bara det att ingen annan har sagt det till mig så rått, så äkta, så kärleksfullt. Hon är rädd om mig och jag vet inte hur jag ska ta emot sådant. Det blir som ett förtroende jag tror mig inte kunna bara. Men hon har ju rätt. Så klart.

Du & jag döden
Image via Wikipedia

Ändå har jag dragit ner på rökningen. Nu är det nog bara två paket om dagen ungefär. Men jag undviker tankar på cancer. Puttar bort minnen från den lungavdelning jag hade som bas för de längre praktikperioderna i mitten av utbildningen när jag läste till sjuksköterska. Stänger minnenas öga. Tänker inte på KOL-patienter som satt upp och kved efter luft när de dog. Lungcancerpatienten som bara var 35 och aldrig hade rökt som skrek ut sin smärta även fast vi gav höga doser morfin. 

Struntar i att minnas min egen faders kamp mot cancern. Först strålad för att lyckas bota cancern i stämbanden. Sedan ny cancer, munbottencancer. Ny strålning, sondmatning, operationer, smärta, dödsångest, längtan efter att kunna äta en smörgås. Någon som var omöjligt med den kotlettliknande tungan han hade i munnen. Döden. Begravning. Allt bara för några cigg liksom?

Sedan dess har jag varje år bidragit med en liten slant till Larygnfonden.Alla har sina sätt att visa livet sin uppskattning och det här är mitt. För jag vill ju verkligen att Munhåle-, svalg- och strupcancer ska gå att bota. Någon gång. Men det sker nog inte i min livstid. Så jag borde sluta röka. Lyssna till Den Helande Maria, som älskar mig och som jag vill vara med i många många år. Det blir svårt att återgälda all kärlek hon överröser mig med, men jag ska göra mitt bästa för att hon ska kunna känna sig trygg i vår kärlek.

Men, jag tar en cigg innan jag lägger mig nu.

Enhanced by Zemanta