Kategoriarkiv: rökande

Jag hoppas att det här inlägget kanske kan förklara varför jag inte jobbar.

Jag jobbade nästan ihjäl mig.

*OBS, långt inlägg*

Det var på den tiden jag fortfarande var duglig till något. För den som kanske tror att jag aldrig gjort ett handtag i mitt liv kan jag bara säga: du har fel. Jag har jobbat, gud var jag jobbade.

Först 3 år på en svart, smutsig gummifabrik.Först på en här i Viskafors där jag jobbade på lagret och lastade lastbilar, sedan en på den stadsdel där jag bodde.  Där stod jag och slet med gummit, försökte komma överens med maskinerna och slitet och den onda ryggen och truckarna. Rätt ofta fick jag jobba på labbet, för jag hade ju gått processteknisk linje på gymnasiet. Det var lika skönt varje gång att få stänga dörren till labbet. Där inne gjorde jag provtagningar på gummit. Styrka, slittålighet, densitet. Det var helt ok där inne.

En radio eller ett kassettband. Jag styrde själv vad jag gjorde och när jag gjorde det. Men den största delen var jag ute på tillverkningen. Lastade och slet. Det var hjärndödande och jag visste inte hur jag skulle orka ett helt arbetsliv där inne. Utan att få några som helst intryck, utan att få använda skallen. Bara lyda maskinerna. Jag dog lite för varje dag.

Som tur var, fast det tyckte jag väl inte då kan jag tänka, jag minns inte, så lade fabriken ner och jag stod utan jobb. Återigen, som tur är, så ramlade jag in i vården. Jag som lovat mig själv att aldrig gå i min mors fotspår och arbeta i vården. Jag fann mig vara timanställd på ett äldreboende och älskade det. Att få hjälpa människor, att få lära känna dem, deras historia och trösta, få skratta, tänka. Lära mig att odla min empatiska sida.

Jag var bra på det jag gjorde, det måste jag säga. Jag arbetade så mycket jag bara kunde. Jag och min chef satt varje månad och flyttade på mina tider, så att verkligheten inte kom ner på papper, för så mycket som jag arbetade fick man inte göra. Så dagar flyttades över till nästa månad, och nästa månad igen.

Men jag förlorade en sida som är så viktig. Jag var aldrig hemma, var aldrig där för mina barn. Medan jag lärde mig hur man umgås med människor så lärde jag inte känna mina barn. Jag var bara en skuggfigur i hemmet.

Jag älskade mitt jobb. Arbetade som bara en hypoman människa kan göra. Första gången jag var ledig mer än tre sammanhängande dagar var när jag var 26. På fabriken hade jag ingen semester, jag tyckte inte behövde det. I äldreomsorgen ville jag inte vara ledig. Jag kunde gå till jobbet fast jag inte skulle jobba, bara för att få vara där, insupa atmosfären. Jag var arbetssjuk helt enkelt.

Man ska aldrig göra så, inte jobba så. Det finns andra värden i livet. Visst ska man göra nytta, visst bör man arbeta. Men inte alltid. Inte hela tiden. Jag är säker på att jag förvärrade min bipolära sjukdom då. för jag var ju hypoman som sagt, det var bara det att jag var det i flera år, utan att bli riktigt deprimerade mellan varven.

Däremot var jag frånvarande, arg, lättirriterad, snabb till att bli blixtrande arg när jag var hemma. Slutkörd utan att veta om det själv. Jag är nästan säker på att min familj var tacksamma för att jag gick till jobbet, för då fick de vara ifred från mig.

Förhållandet gick åt helvete, jag blev fri, som jag tyckte det. Fri att arbeta mer. Men allt mer fladdrade lågan Jag gled ner i någon sorts utmattning. Det blev en ny familj, där någonstans fick jag min första vila. Det var jag som var hemma med den lilla parvlen en lång tid. varvade ner. Njöt av att lära känna honom. Kanske räddade det mitt liv. Jag vet inte, men jag tror det.

Vid det laget hade jag redan försökt ta livet av mig själv en gång. Satt i garaget med bilen på, med musik i högtalarna. Men jag ångrade mig, en liten röst i skallen sade åt mig att jag var en idiot. Att varje dag betyder en ny möjlighet.

Men jag berättade inget. Inte för någon. Det blev min egen hemlighet som jag slöt in i den kärna varje människa har där ingen får komma in. Det var bara jag och livet självt som visste något.

Sen började jag studera. Lika manisk som i allt annat. Läste och läste, försökte tränga in i utbildningen till sjuksköterska. Jag ville nå all kunskap jag bara kunde få.

Min fars begravning 1997-12-23
Min fars begravning 1997-12-23

Min far dog. Min mor ringde på natten, jag sprang hem till henne och där fann jag min far död. Natten var ett kaos i mig. Men jag höll mig lugn, tröstade min mor, efter att läkaren varit där så rakade jag min far, kammade honom, tvättade hans ansikte med en sval kompress. Pratade med honom. grät. Men det var tysta tårar som bara han och jag visste om.

Dagen därpå gick jag till skolan. Utan att ha sovit gick jag dit, programmerad att läsa, att lära mig. Mina studiekamrater skickade hem mig när jag berättade vad som hänt. De såg vad jag inte såg. Hypoman, jag vet ju det nu. Då trodde jag att det var normalt, det där sättet en låga brann i mig.

Arbetet var som en haj. Jag såg aldrig faran innan det var försent.
Arbetet var som en haj. Jag såg aldrig faran innan det var försent.

Det är många år sedan nu. 16 långa år. Ändå är allt det där som igår. Jag sparade rakapparaten jag rakat min far med, den där natten. Jag sparade den utan att rengöra den. Den låg i en låda och under skärbladen fanns min fars skäggstrån. Jag kunde öppna locket och titta på dem ibland. Så jävla snett och skevt.

Dagar blev nätter, nätter blev ,månader som blev år. Jag slutförde min utbildning, fick ett papper där det stod att jag var, är, leg. sjuksköterska. Arbetsdagar följde på varandra. Samma takt, jag blev chef, skruvade upp takten lite till.

Det var någonstans där allt trasades sönder. Hemma blev jag ett monster. En som kunde explodera för inget, för allt. En förlamande trötthet fyllde mig. Kunde inte sova, kunde inte sova, kunde inte sova. Sedan hade jag perioder när jag sov dygnet runt. Ingen vila, bara tom sömn som inte vek en millimeter.

Jag var ett monster. jag lovar, ett äkta monster. Ond. Fylld med ilska och någonstans ville jag bara dö. Ingen kunde längre lita på mig. Dessutom, ju mer jag arbetade ju mindre fick jag gjort. Allt gled mig ur händerna. Jag yrade omkring. Kunde inte vara still ens en sekund. Slet som ett djur men allt blev fel.

Någonstans där tog sagan slut. Jag gick sönder totalt. Krachade. Alkohol. Depressioner. Hypomana perioder. Rent maniska perioder där verkligheten bara var en skugga på väggen.

Jag var slut som människa
Jag var slut som människa

Vi är snart framme till nutid. Men mellan de åren finns bara tom tid. Vredesutbrott. Alkohol. Söndriga relationer. Mer alkohol och cigaretter. Hemlös. Övergångslägenhet. Mer alkohol. Inte mat, aldrig mat. Bara folköl och cigaretter. Fet som en gris, jag vägde säkerligen mer än 120 kilo till mina 173 cm. Svettvåta lakan. Synvillor. Alkohol, tabletter, cigaretter.

Jag drack alltid, nästan alltid i alla fall, ensam. Ville inte ha andra människor nära mig. De störde mina tankar. jag förstod mig inte längre på världen.

Vin, öl, fett, socker, nikotin, venlafaxin, zyprexa, propavan, lergigan, therlen, lyrica. Mer alkohol, mer nikotin. Kaffe. Tabletter. Aldrig mat. Ett nytt förhållande och ett nytt efter det. Ensamhet.

Nu är jag inte där längre. Jag har rätt medicin, klarare tankar, en älskande fru som jag älskar tillbaka lika hett. Hund och katt. Skulder till kronofogden. Ett vackert hem jag älskar. En relation med min äldsta son som fungerar. Vi pratar nästan varje dag. De andra barnen får jag jobba för att få tillbaka i mitt liv,. Jag har gjort dem mycket illa. Sån är det krassa verkligheten. Men jag jobbar på det.

Jag är hel och ren Alkoholen är nästan borta i mitt liv. Häromdagen drack jag några whisky, lite vin och två glas Dooleys. Men jag drack som folk och nu blir det ett långt uppehåll igen. För jag tänker aldrig mer falla.  Aldrig mer göra mig omöjlig. Aldrig mer göra mig så omöjlig.

Humörsvängningarna och vredesutbrotten försvann med rätt medicin. Jag kan bli arg, vem fan kan inte bli det liksom, men då går jag iväg och vreden viker efter ett tag. Jag exploderar inte längre.

Jag är fri, jag vill leva. Jag älskar mitt liv och alla de som jag omges av. Människors godhet slår mig med häpnad. Tänk att livet kan vara så vackert, det är så skört, men så vackert.

Men jag kommer nog aldrig mer kunna arbeta. Det är bara så sanningen ser ut. Mina svängningar är för stora. Ena dagen fylld av energi, andra dagen helt utan någon låga i mig. Jag vet aldrig när det sker. Det kan ske på en sekund. Helt plötsligt är jag helt slut och fylld med ångest. Utan att kunna fungera. Utan att ens orka lyfta på mina armar. Utan att kunna tala. Utan att kunde tänka klart.

ADHD, Biolär typ II med blandepisoder. Social fobi, Panikångest. Alkoholmissbrukare. En del skulle kalla mig galen. För mig är det psykisk ohälsa. Ingen sjukdom, men en söndrig själ.

Sådan är sanningen. Den är ful, för jag vill ju kunna jobba. Ha semester, betala mina skulder, (som uppkom på ett sätt jag tar i ett senare inlägg). Kunna köpa en tv. Kunna köpa en bil. Kunna ha en stadig inkomst. Kunna ge min hustru presenter och blommor. Köpa kläder. Slippa vara orolig för att datorn ska gå sönder, för vi har ju inte råd att köpa en ny.

Jag vet inte om du orkat läsa så här långt. Men som sagt, även jag har varit produktiv. Jag hade en hopfällbar säng på mitt kontor. För att kunna sova över om jag inte hunnit ikapp mina arbetsuppgifter. Men jag hann aldrig något.

Så när du tänker på mig och min historia så hoppas jag att du fått en av många nycklar till min historia.

Döm mig inte för att jag inte jobbar. För jag har verkligen slitit i mina dagar. Min rygg är förstörd, den gjorde jag sönder redan på den första  gummifabriken när jag lastade däck i lastbilar. Sedan slet åren i vården sönder det som var kvar av den.

Därför, snälla, döm inte ut mig totalt för att jag är en tärande människa. Jag vill så mycket men kan inte.


Kanske kan du tycka om mig ändå.


 

Är du lycklig nu?

Är du lycklig frågade hon.

Frågan överrumplade mig lite. För vad svarar man på en sådan fråga? Vem fan är lycklig liksom? Jag vet inte, ville jag svara. För det verkade vara det mest förnuftiga, att inte spänna bågen för hårt. Men jag kunde inte annat än svara ärligt, att det är jag. Lycklig.

Så jag satt där, i min vanliga blå stol i det vanliga vita rummet, med min vanliga frågvisa terapeut. Lycklig. Det kändes som att något märkligt var på väg att hända, något sorts vägskäl. Vänster eller höger eller rakt fram. Eller bakåt? Nä, inte bakåt, aldrig bakåt, alltid framåt. Även om den vägen är den krokigaste och snårigaste vägen måste jag alltid framåt.

Vårt samtal hade något sorts ödesmättat över sig. Vi pratade om att jag troligen, hur jag än vill och hur jag än vänder och vrider på mitt liv, inte kommer att kunna arbeta igen. Någonsin. Jag är för trasig och för komplicerad att ha på en plats där man förväntas prestera något. Mina dagar, fan mina minutrar, ser för olika ut. Ena stunden uppe i molnen, andra i något sorts svart gruva. Jag vet ju aldrig om jag överlever dagen.

Vi pratade om mediciner. Vill jag prova Concerta, medicinen som sägs vara bra mot ADHD? Jo, det vill jag ju. Även om jag är lite skraj inför det hela. För jag vet ju hur ett annat läkemedel, Lamotrigin, räddat mitt liv, samtidigt som det fuckat upp min hjärna så att jag inte kan komma ihåg den allra minsta viktig tid eller sak att göra.

Ibland får jag fråga den jag pratar med om vad faen vi pratar om. För jag har redan vandrat vidare i mina tankar. I samma sekund jag hör något har jag glömt det. Visserligen, att vara tankspridd och disträ har varit något jag alltid varit. Men ändå, visst kan man begära att en människa kommer ihåg vad den just svarat på?

Hon frågade hur vi skulle göra med terapin, nu när jag dricker mindre än jag någonsin gjort sedan jag var 17 år. För jag ska inte ljuga, jag dricker ibland. Några cider i månaden. Inte mer, för jag är för rädd om mitt liv och min lycka, se där kom det igen, för att riskera allt det jag byggt upp. Jag svarade, nästan med lite panik, att jag ville fortsätta med terapin, jag är inte redo att sluta med den. Den spelar roll, för att sortera tankar och känslor.

Det är lycka jag känner i mig. Över att få leva med Den Helande Maria, över att kunna prata med mina barn utan att skämmas, över att leva överhuvudtaget. Vårt hem, hunden och katten. Min mor, vackert väder, känslan av att vakna på morgonen och slippa vara bakfull och darrig och fylld av panik. Att inte vara så arg.

Det är lycka jag känner när våra pengar tagit precis slut och jag kan säga att det inte beror på att jag supit upp dem. Sådana saker, små saker för andra, stora för mig. Jag håller på att reparera 25 års skörlevnad. Vissa saker släpar med. Att sluta helt med tobak slutar alltid med att jag och Den Helande Maria sitter och girigt suger i oss fimparna från ciggen vi fått av min mor. Men ärligt talat, för mig är det något jag än så länge klarar att leva med. Hellre det än att panta burkar för att byta ut de tomma mot fulla.

Jag har insett att jag inte är Lemmy eller Keith Richards. Visserligen, jag verkar vara gjord av stål, för mina år med alkohol och fett och socker och cigg har lämnat förvånansvärt lite spår i mig, men väggen mellan liv och död är alltid osynlig. Den kan rasa vilken sekund som helst och där står man med skägget i brevlådan medan man faller genom universum och undrar vad fan som hände.

Men något har hänt. Allt börjar summeras, alla utredningar som      behövs göras är redan gjorda. Nu finns det inga mer frågetecken kring vad det är som gör att jag tickar. Bipolär typ II med blandepisoder, alkoholmissbruk och ADHD. Det är delar av mig som jag får leva med resten av livet. Men bara man vet vad klådan beror på kan man göra något åt den. I alla fall lära sig leva med den.

Ingenting är dolt i skuggorna. Vi vet nu varför jag funkat som jag gjort, varför jag tagit alla katastrofala vägar, varifrån ångesten och rädslan och svagheterna kommer. Det är ok, nu är det ok. Jag har äntligen fått kartan och manualen till mig själv. Det gör resan lättare.

Medan allt står och darrar just nu, så har något hänt, någon låst dörr har öppnat sig vidöppen, kanske kan livet vara såhär bra.

För, jag är ju lycklig.

 

 

En skrift som kanske leder till att jag förstår mig på mig själv.

Hon städar i köket.

Jag ligger på soffan, försöker titta på film men misslyckas gång på gång. Mina tankar vandrar rastlöst. Tanken är väl att även jag ska göra någon liten nytta i vårt hem, men inte än. Inte förrän mitt inre har stillat sig lite. För just nu är det full storm.

Om jag bara visste vad det är som oroar mig i dessa dagar. Jag grunnar, försöker göra en kedjeanalys, finna roten till det onda. Det går bara inte, något gnager i mig, rör upp ångest och grå känslor. Den som bara visste vad faen det är.

I någon månad nu så har det varit så. Just nu så verkar det inte bli värre, men inte heller bättre. Jag drar ner skallen mellan axlarna, som om jag väntade på ett slag i bakhuvudet, svetten gör mina händer glatta och det rinner svett längs med ryggen. Allt är för varmt, lite som när en värmebölja går in i sin tredje vecka. En klibbig otrevlig känsla, men det kommer inifrån mig själv.

Så jag skriver här. En bra terapi för det mesta. Jag häller ut skiten genom fingrarna, låter orden snubbla ut på nätet och på det sättet så är det ofta som om allt blir stilla i mig igen. Men idag och igår och sedan vad som känns som en evighet räcker det inte. Det lindrar, det gör det, men sjukan är kvar och visar sig igen efter bara en liten stunds vila.

Det som känns förbenat bra är att Den Helande Maria vet hur det kan vara. Hon anklagar mig inte om jag som nu helt enkelt inte pallar att städa. För ibland är det hon som får vara i ro vid datorn medan jag städar eller tvättar eller går ut med jycken. Men nu är det min tur.

En stilla önskan jag har är ju att jag bara visste vad det är som ställer till det. Funderingarna och tankarna sniffar runt, försöker hitta centrum, men det gäckar mig. Är det ekonomin? Tja, jag har nästan vant mig vid att inte ha pengar till mat. Att ha ont i magen eftersom man vet att en hel del räkningar blir liggande i en hög, snyggt och prydligt, förenade genom ett gem och en lapp med nästa månads namn.

Det är så mitt och vårt liv ser ut och ärligt talat, jag har slutat hoppas på att det skulle bli bättre. Man får helt enkelt prioritera in till sista blodsdroppen. För vi gör så, även om vi ofta får kastat efter oss att vi inte skulle göra så. Självklara råd som ”har ni sett till att ni har ett bra el-avtal”, till råd som blir hängande i luften som ”kanske skulle ni byta mobiloperatör”. Jo, kanske skulle vi det, men vi får ju inga abonnemang till något, skuldsatta som vi är. Min mobil och vårt internet är ju skrivet på min mor. Annars vore vi tvingade att förlita oss på kontantkort till både mobil och det mobila bredbandet. Snacka om att det skulle bli dyrt i längden.

Som tur är så har jag ett eget mobilabonnemang sedan jag var skuldfri och fri att teckna egna abonnemang till både ditten och datten, det abonnemanget använder Den Helande Maria. I alla fall något som är vårt eget.

Men vi har sett över allt från mobiler till el till försäkringar. Jag har gjort upp en budget, men inte ens när jag gör den så får jag ihop det. Jag försöker pressa varje utgift, få den att passa in i något vettigt på budgeten, men jag ser ju redan från början att det inte går jämt upp. Men jag har i alla fall gjort den och följer upp den varje månad.

Så, jag har vant mig som sagt, ser ingen som helst ljusning på det hela. Vi får hassla oss fram, månad för månad.

Oj, jag hade mycket att säga om vår ekonomi. Så kanske är det en av de saker som ligger till grund för all ångest jag har börjat få igen. Det är inte som förr, inte alls, då när jag inte ens kunde andas om jag tog ett steg upp ur den smutsiga madrassen jag låg på i sovrummet. Då när hela världen skrämde livet ur mig precis hela tiden.

Det är inte likadant. Fast, jag är rädd att det ska bli så igen.

Det är nog det jag är mest rädd för.

Fan, då blir det ju bara en enda loop av allt.

Nä, jag går ut i köket och röker en av de sista ciggen vi fick av min mor.

Att livet skall vara en sådan grottekvarn ibland.

En röst inifrån mardrömmen.

Det är kväll och rädslan är här.

Det är något märkligt som sker varje kväll. Samtidigt som jag känner mig förnöjd med att jag snart kan gå och lägga mig utan att det anses vara knasigt, så tvekar jag inför att gå stegen in till sovrummet. Det är någon sorts rädsla för att inte kunna somna som kickar in.

För så var det ju så länge. Jag kunde inte somna utan låg där och vred mig tills klockan visade 05:30 och jag somnade helt utmattad för att sedan bli väckt av klockan en timma senare. Eller väckt, ofta så stängde jag av larmet och sov vidare. Inte för att jag var medveten om det när jag gjorde det, men det var allt som oftast så att mina arbetskamrater fick ringa och väcka mig när de saknat mig för länge på arbetsplatsen.

Det var så svårt att förklara. Just det att jag kanske bara sov 5 timmar på hela arbetsveckan, för vem kan tro på något sådant. Jag visste ju inte om det då, men jag var så klart hypoman. Men då fanns det ordet inte för mig utan jag kände mig bara värdelös som inte ens kunde somna som alla andra.

Nu vet jag bättre, har fått bra medicin för att sova. Det funkar, ofta. Men nu har jag inte haft råd att hämta ut all min medicin och just sömntabletterna saknar jag. Det är svårt att varva ner när hela kroppen sjuder av liv. Så jag blir rädd för att hamna i ännu en sömnlös natt. Rädd för att somna, för då kommer mardrömmarna.

För så är det ju, varje natt drömmer jag mardrömmar och vaknar ofta med dunkande hjärta och ångestsvett rinnande längs med kinden. Sen somnar jag om och allt börjar om igen. Det är lite som att man dyker upp för att andas för att sedan dyka ner igen under vattenytan för att se vad som döljer sig där. Skräp och skräck.

Men jag svamlar, det är svårt att förklara. En längtan efter sömn som blandas med skräck inför den. Hur förklara man något sådant?

Nä, jag ger upp de försöker för dagen. Går ut i köket, röker en av moderns medskickade cigaretter. Jag är en snart 44-årig man som lever på min mor, svärmor, vänner, samhället, okända människor och kärleken från min fru. Fy fan vilken smaklös soppa. Men även det orkar jag inte tänka på mer.

Röka var det ja.

Sömn som helar.

Jag har sovit gott. Riktigt gott.

Det var länge sedan. Inga mardrömmar, inga uppvaknanden, ingen oro, inget annat än svalkande och närande sömn. Det kliar i min hårbotten så jag blir tokig däremot. Antingen är jag väl allergisk mot något, fattigdom ligger nära till hands, eller så är det de obscena mängder hårspray jag använder som ställer till det. Jobbigt är det i alla fall.

Men jag har vad jag behöver här hemma. Värme, tak över huvudet, kaffe, några cigg, hunden som precis lade sig på sin favoritmatta med en tung suck och katten som ligger och spinner på köksbänken. Den enda som fattas är Den Helande Maria, men ärligt talat, det känns bäst att hon är där hon är just nu. Där kan hon få hjälp och jag vet att jag kan gå ut utan att vara orolig för att hon gör något dumt.

Det är nog själviskt att tänka så misstänker jag. Men då får jag väl vara det då. För hon behöver verkligen tryggheten på en avdelning. Här hemma är hon som ett oroligt spöke som drar fram natt som dag. Helt utan rast eller ro. Det gör mig ont att se henne sådan, så just nu är det bäst att hon är inlagd.

Annars är livet som det brukar. Jag läser morgontidningen under fläkten i köket medan jag röker en cigg och dricker kaffe. Lyssnar på Marianne Faithfull på första gången på typ tre livstider, njuter av tanken på att dagen ligger framför mig som en oskriven bok, tabula rasa.

Tanken är att bege mig ut på en löptur med Dippelippan, hunden. VI får se. Mitt högra knä har börjat krångla lite. Det känns som att det är fullt med lera eller något. Segt på något sätt som är svårt att beskriva. Men om jag inte kan springa får det bli en powerwalk istället. Ut ska jag i alla fall. Sen blir det (troligen) gymmet och efter det en tur till Den Helande Maria. Problemet med att gå till gymmet och sedan till Maria är tiden, hunden får inte vara ensam för länge. Kanske kan jag dela upp det hela, jag får se.

Vädret är mulet, inte alls lika vackert som när jag vaknade igår. Men, det är januari, vad kan man begära. Det har i alla fall börjat ljusna ute lite tidigare och det håller i sig lite längre på eftermiddagen. Vi går mot bättre tider. Jag kan redan tänka mig känslan av att springa i en spirande värld i vår.

Så, dagen har börjat helt ok. Nu kör vi.

Ett gott samvete.

Jag är riktigt risig just nu.

Min ångest har ökat, min depresion , den svarta hunden, är tillbaka och den här gången är det djupt och har hållt på i någon vecka nu. Jag hade ju en period när jag inte kunde sova, men den hävde jag med en ”nästanöverdos” några gånger i rad, sen sov jag äntligen got i natt. Utslagen på soffan. Hur bra som helst.

Idag har Dipp, hunden, och jag besökt Maria på psyk och vi gick en vacker vinterpromenad i skogen, 6 km blev det allt som bäst. Det var skönt att rensa skallen. Nu ska jag ta n kopp kaffe (Tack för det  Michael Lindberg.) 

Sen är det en tvåkilometers löpning som gäller. Sen kan jag sätta mig i soffan med gott samvete.

 

En ny bättre tid.

Idiot wind.

Den här världen, WoBWorld, är inte så svår att förstå sig på. Den är oftast en avfallshink för min själ. Den handlar om bara en del av mig, det visar inte allt det som är jag. Självfallet. Det här är inget uppslagsverk där man kan kategorisera hela den person som är jag. Det tror jag de flesta förstår. Den är dyster och mörk den här världen, även om det börjar ljusna på horisonten även för det här stället.

Men jag består av flera delar än de här. Det finns en glad och rolig och socialt trevlig Jonas bakom WoB. Eller snarare, WoB finns i honom. För det mesta går jag inte omkring och är butter och bitter. Inte längre. Det fanns en tid när hela jag, hela mitt liv, bokstavligen mitt liv, höll på att skäras sönder av livet och mitt dåliga leverne. Då när hela min väg var kantat av törnen och tistlar och skärande grus. De dagarna ligger bakom mig nu.

cropped-bodybuilding-motivation-63

För visst finns det saker som är mörka på himlen. Svarta moln. Men för det mesta, nästan hela tiden, är jag glad och mår bra. Visst, det bipolära lever i mig, måste hållas i schack med mediciner. Men ändå. För tusan, för er som följt min resa så vet ni ju att det är ljusare texter som visar sig. För jag mår bättre helt enkelt. Mer stabil, mina dippar varar inte så länge. I många år så rasade jag genom universum, brann som en raket. Nu pyr det då och då, men inte så ofta.

Jag är inte lika ledsen, arg, ensam, förgörande, självförbrinnande. Lika ostabil.

Det är dags för ett nytt liv. Vårt hem är vackert, skimrande. Det passar mig. Kanske passar det Den Helande Maria. Jag vet att vi passar varandra. Vi är som hand i handske. Stöttar varandra. Hjälper den andra när den faller, greppar tag i armen och leder genom fiendeland. Jag är kär, älskar himlastormande.

Efter två år tillsammans så är jag mer kär än jag någonsin varit i henne. Mina förhållanden brukar vara obrukbara efter två år. De har varit kantande med bråk och tandgnissel vid det laget. Det här förhållandet blir bättre för varje dag. Vi är inte alltid överens, det vore konstigt om vi vore, men då löser vi det genom att den ena eller den andra anpassar sig en smula efter den andres önskningar. Vi är båda pedanter, vi är båda slarviga.

Den Helande Maria har fått en idiot efter sig på sin blogg, en som under olika alias försöker få oss ur balans, som hånar och förlöjligar den smärta Den Helande Maria genomlider. Själv är jag rätt immun mot sådant, jag vet vem jag är och vad jag är och hur jag känner mig. Jag är starkare än Den Helande Maria så jag blir mest trött av idioten.

Troligen är det samma människa som jagade reaktioner hos mig på den här bloggen för några år sedan. Det är samma språk, samma elakhet, samma oförstånd och samma dumhet. Så den där människan låter vi vara precis så dum som den bara kan visa sig vara. Det är ju den som gör bort sig, inte vi.

Nu börjar ännu en period av förändring. VI ska skaffa oss ett hälsosamt leverne. Jag har slitit för hårt på min kropp. Kommit ut på andra sidan märkligt obefläckad. Jag ser yngre ut än jag är, istället för så där märkt av tidens tand som sådana som mig brukar bli.

Jag har fått en chans att bli ännu mer vacker och hälsosam. Men den delen tar jag på vår gemensamma blogg, där hör inget av det svarta till. Där är det ljuset som härskar. Det är skönt att få visa en annan del av mig så gå gärna in på den bloggen på Nextfit W8-Fight Borås där jag och Den Helande Maria berättar om vad vi gör och hur vi deltar i W8-fight.

Jag går inte närmare in på det projektet, det kan du läsa mer om på bloggen. Men kort går det ut på att 10 deltagare, där vi är 2, överviktiga personer får personlig coachning och stöd genom gratis gym, gratis kläder, skor, mat och det som hör till för att skapa bästa möjliga förutsättningar till ett nytt liv, det sker under 12 veckor och börjar i morgon. Följ oss gärna där på bloggen eller på twitter @weightclean för att se vår resa.

Sen är jag ju engagerad i styrelsen för Balans Borås Sjuhärad, en förening för oss bipolära, där vi träffas, umgås, har intressanta föreläsare eller bara diskuterar tillsammans utifrån olika teman och infallsvinklar. Det hela ligger i sin linda, men vi börjar få fason på saker och ting. Det är mycket att lära för oss i styrelsen men vi är en bra grupp med en bra ordförande så det blir bra det hela är jag säker på. Ni kan följa oss på Twitter på @Balansboras

Så nu är det dags att ta sig ut i morgonkylan för en timmas powerwalk. Det ska vi göra varje dag, oavsett väder. Det hela är så fantastiskt att man inte kan tro på det så det gäller att verkligen slita för att visa att man är tacksam för chansen.

 

Dagen har börjat.

Hunden sover.

Hon ligger bredvid mig i soffan, följer mig med blicken när jag går ut i köket för att röka en fimp. När jag kommer tillbaka sover hon som ett oskyldigt barn. Kikar med ena ögat på mig för att sedan sluta det igen och sova.

Egentligen vill jag nog sova jag med. Men det gör sig inte. Jag har saker att göra. Det är dags för månadens provtagning på lasarettet. Det var ett tag sedan så nu måste det ske. Jag måste klä mig, borsta tänder och hår, ge mig ut till bussen. Man kan bara ta prover fram till 11:00 så det gäller att inte dra fötterna efter sig för mycket.

Nu för tiden är jag lugn när de drar mitt blod. De senaste åren har jag varit lugn, för jag vet ju att proverna kommer vara bra. Alla värden ligger som de ska. Levern mår finfint och njurarna mår även de toppen. Tiden när de svajade omkring efter alla öl jag druckit är över. Det gäller bara att hålla det så i fortsättningen med.

Jag blev ju av med körkortet efter att ha kört moped berusad. Polisen sade att det inte hade funnits något att anmärka på min körning, men likt förbannat var jag berusad. Så det var bara att lämna ifrån sig körkortet och sedan dess har hela saken fått vara. Det kostar en tusenlapp att ansöka igen och det har fått vänta, men jag har lovat mig själv att ta tillbaka körkortet under 2014. De kommer begära att jag lämnar prover i ett halvår kan jag tro. Men som sagt, jag är inte orolig för den delen.

ghost

(OBS, jag skulle aldrig, inte ens i mina sämsta dagar, köra bil full. Inte ens dagen efter jag hade druckit körde jag bil. Var tvungen att nämna det känner jag.)

Jag lever ett helt annan liv nu än då när det gick åt helvete med körkortet. Jag var ute på tripp långt utanför livets trygghet. Tanken var ju att jag ändå inte hade någon framtid, så varför ens försöka andas. Vilken tur att allt ordnade sig. Nu är livet gott. Jag har det bra, bättre än jag förtjänar.

En kvinna som älskar mig för den jag är. En hund, en katt, mina barn och min mor. Inte nödvändigtvis i den ordningen, men de är alla med mig i mitt hjärta vart jag än går. Här finns ingen tid eller lust att förstöra mig själv längre. Jag vill vara så hel jag kan för dem. Finnas till för dem.

Nu har hunden vaknat. Tittar på mig, berättar för mig med ögonen att hon vill jag ska göra något kul, inte sitta här och skriva bara. Så, jag går och tar på mig kläderna.

Dagen har börjat.

Inuti mig själv, för min egen skull.

I den minsta av världar lever jag.

Inuti mig själv, stretar emot alla tankar på att ge fan i allt och ge fan i all nykterhet och redbarhet och ägna mig åt att förstöra mig själv, för mig, för alla andra och låta belackarna vinna.

Nu kommer detta inte ske. Jag håller mig nykter, inte för andras skull, men för min. Det är enda sättet att stå emot alla skeva tankar. Att hålla mig nykter kräver all egenkärlek och narcissism jag äger och har. För min skull, jag upprepar orden gång på gång. Jag gör det för min egen skull.

Men vi har börjat röka igen. Det som gick så bra. Jag retar mig och känslan av hopplöshet och uppgivenhet inför min egen dumhet äter små bitar av min själ gång på gång. Vi röker fultobak som vi fått av vänner. Alltså tobak som är urskrapad ur gamla fimpar. Billigt, lätt och dödligt. Jag vill verkligen inte dö på samma sätt som min far, med munnen full av cancer och kroppen full av metastaser.

ALKOHOL-TOBAK-NARKOTIKA

Att ha åkt dit på rökningen räcker. Jag har inte råd att falla på andra sätt. Så jag pysslar i hemmet. Målar om en bricka, byter tavlor och prydnadssaker. Nu är jag inne i ett inredningsrace. Det är det som är mitt intresse för tillfället. Idag är det inredning, i morgon kan det vara läsande (som om jag vore som förr) skrivande, eller något helt annat. Lägga om parketten eller vad det nu kan bli.

Jag har tur som så lätt uppslukas av intressen. Jag har börjat baka bröd och funderar på nya sätt att smaksätta det på. Bröd och inredning och titta på film. Det är så livet ser ut just nu. Det och att hålla mig nykter.

Jag gör det för min skull.

 

Socker och alkohol.

Som missbrukare måste man ständigt försvara sig. Man blir ett så tacksamt mål för förakt. Så många andra tar sig rätten att döma en, helt utifrån missbruket och inte efter den komplexa person man är. De andra ser bara flaskan eller pulvret eller tabletten och sedan är man det som de ser, inget annat.

Många gånger så försöker man få dem att förstå, men de vägrar, lika mycket som man själv vägrar att erkänna att något gått fel, att något är sönder i en. Många missbrukare tar upp exempel, för att få andra att förstå den svåra väg man måste gå, kaffe eller socker eller träning. Självklart ser de ”rena” människorna detta som absurt. För inte kan man väl jämföra socker med heroin. Men det är ju det enda vi har för att få människor att förstå att det är svårt att sluta med det missbruk man själv har.

Vi missbrukare tar alltså upp kaffe och socker för att peka på det svåra, inte för att förminska det egna begäret. VI fäktar förtvivlat i luften. Men tänk själv, om du är utan kaffe en hel dag. Det är svårt, så klart. Det är svårt. Törsten efter kaffe finns där. Huvudvärken och kanske ett dåligt humör. Nå, visst är det svårt? Så klart kan man inte jämföra kaffe med sprit, återigen, jag, vi, försöker inte göra det. Vi jämför inte längtan efter ämnet, men har ju inget annat för att visa på själv grejen.

Det är så lätt att trampa på oss, vi blir så lätt måltavlan för allt som händer. Ibland känns det som att jag får skulden för allt som är fel i världen. Visst, andra världskriget, skyll på mig bara. Det gemensamma barnet som halkar allt mer snett i livet i tonåren eller i hallen på dagis, visst, allt är mitt fel, bara mitt fel, absolut bara mitt fel, den andra parten finns liksom inte, finns bara som en skugga som aldrig gör fel, någonsin. För det är ju inte den som pissar ner sig liggande på golvet på en tisdagsnatt. Förövrigt något jag tror att ingen vill göra


Jag måste tillägga att det sista exemplet inte handlar om mig, jag har aldrig pissat ner mig på golvet, eller mina barn och deras mödrar. Men jag tog upp det som ett exempel.


 

Visst har jag gjort tusen och åter tusen fel, men många av dem hade jag gjort likt förbannat, utan alkohol. För missbruket är inte 100% av mig. En stor del, men inte hela mig.

Så försök att förstå oss när vi pekar på kaffet. Jag lovar, alkohol är tusen gånger svårare än att sluta med kaffe för resten av livet. Kanske kan du förstå lite av det jag försöker förklara. Liknelsen haltar, men det är bara jag som försöker ge dig en nyckel in till en av så många, många anledningar varför jag har det svårt med att sluta med alkohol resten av livet.

Men kaffe slutar jag aldrig med. Skjut mig hellre då.

Enhanced by Zemanta

Mellan tuggor och rapar.

Jag har kommit på att livet blir lite mer trallalallalaaa om man äter. Så jag äter. För mat har vi hemma. Det känns bra. Storhandla is da shit. Tur vi fick hjälpa av fina Lisa. (Har lärt mig att man ska kalla snälla människor fina. Det är något modernt förstår jag.) Så jag käkar och käkar. Röker inte. För ciggen är slut. De borde vi ha storhandlat mer av. Men det ska ju vara bra att inte röka, så jag äter för att känna mig hälsosam och glömma att jag är röksugen. Bra för övrigt, för då kommer jag ju aldrig fram till ”efter maten ciggen” som brukar vara så trivsam.

Så receptet är mat. I mängder. Ost, pasta, smör, mer ost, mer pasta, mer ost mer smör, mer pasta. Ja, ni fattar vad jag menar. Gör ni inte det så har jag ändå inte tid att förklara, för jag äter.

Inte hinner jag skriva då. Förövrig kan jag knappt, för fingrarna är ost-pasta-smör kletiga.

Man halkar så lätt då.

Därför säger jag heeeeejdpäonvmjv’as.

Enhanced by Zemanta

Ett mål som kan bli ett självmål.

Jag funderar på något. Jag funderar starkt på något som ingen kan tro om mig. Något som går helt emot den image som jag skapat. Den som mina kommentarer och tillrop skapat. Mitt alter ego, den som röker två paket om dagen. Även fast han svälter då maten är slut. Cigg går före allt och jag vet, ingen behöver säga det, jag är en idiot. Men cigg och kaffe och alkohol har så länge varit min tröst i ett tröstlöst liv. I 20 år har har förstört min kropp och härom natten drömde jag en så verklig dröm. Läkaren förklarade att jag hade lungcancer och då vet jag att det mer eller mindre är kört. Då knackar inte längre döden på dörren, den står redan bredvid. Den ångest som allt det där skapade sitter fortfarande i.

Cigg, jag och tankarna.

Så, jag funderar. Jag har ett mål och allt mer i min kropp säger åt mig att det är det målet jag ska sikta på.

Men än är jag inte säker, så jag väntar med att berätta det. Jag säger bara a, ni får vänta på b.

Ett försök att utelämna ordet.

En lång stund satt jag bara och tittade på dammet som lagt sig på tangentbordet. Låtsades göra intressanta och viktiga saker bakom skärmen där jag gömmer mig. Men inte ens det orkar jag med. Går otåligt mellan vardagsrum, sovrum, badrum och kök, stannar i några minuter, börjar sedan vandra igen. Röker. Dricker kaffe. Har ont en tand. Det är sådant som den här dagen innehåller. Som jag innehåller.

Tänker på att jag borde duscha. Städa lite i köket för att göra lite nytta här i vårt gemensamma hem, det som jag med kall hand överlämnat till Den Helande Maria medan jag själv går omkring och tycker synd om mig själv. Helt opåkallat förövrigt.

Gör mitt bästa för att hugga upp meningar i korta sekvenser, utelämnar ordet som bloggen annars är fylld av. J.A.G. Anstränger mig inte ens för att försöka skriva korrekt. Det får bli som det blir. Eller är.

Pumpar mig full med mediciner som nog ändå inte för tillfället gör någon nytta. Tror jag. Fan, där gick  jag på niten igen. Felet jag.

Går nog och duschar i alla fall. För att försöka greppa tag i lite människovärde. Lite stolthet.

Kanske.

Smärtans makt.

Jag är så trött på att ha ont. Min rygg värker, mina axlar värker. Ett ständigt malande, som att leva i en stenkross. Min käke värker, vänster sida är sned och vind och varje gång jag rör det allra minsta på käken så går det blixtar upp i skallen. Tänderna värker. Själen värker, som en trasig benpipa.

Varje minut jag är vaken måste jag tänka på hur jag sitter, ligger, står, går, sätter mig, går upp för trapporna. Annars blir hela jag en enda stor smärtvåg. Det gör mig trött, det gör mig förbannad och irriterad på mig själv. Jag är trasig och det finns ingen som kan rädda mig. Absolut inte jag själv. Värdelös. Just nu i alla fall. Jag vet att det vänder, för sådant är livet, men nu singlar jag ner genom luften, från himlens högsta punkt ner mot helvetet.

Det finns väl ingen mening med livet? För vad skulle det vara? Vakna, sova, äta, skita, älska och bli älskad. Sedan, plopp, proppen går och det finns ingen ny. Döden finns bakom varje hörn och det retar mig. Det gör mig inte längre rädd. Men det retar livet ur mig. (Skoj?) Varför ska man ens försöka när allt ändå tar slut. Det tar dessutom slut innan man är klar. Som att sitta och titta på en bra film i 3 timmar men inte få se de 10 sista minuterna. Värdelöst slöseri med tid. Det finns inget eller något att tro på. Religion är för simpla människor som lutar sig mot myter. Så anser jag det vara. Du får tycka vad du vill.

Jag säger som Dennis Leary, de säger att rökning förkortar livet med 10 år. Men va fan, det är ju de värdelösa åren så strunt i det. Man slipper blöja och förnedring.

Nu börjar jag bli trött på riktigt. Jag har pumpat mig full med Theralen, för att sova bort dagen och natten. Kanske vakna ombootad. Jag lämnar världen åt Den Helande Maria ett tag. Tar min egen lilla tillflykt till sömnen, precis som hon ibland måste ta sin till lasarettet. Vi flyr båda två men i olika riktningar. Ändå träffas vi alltid i mitten till slut. Gudskelov.

Men nu ska jag nog ta lite mer sömnpiller och sova, sova, sova.