Kategoriarkiv: rökande

Jag visar dig det som är så nära sanningen i mitt liv.

Ni vet, jag har mycket att berätta.

Klart jag har privata saker som ajg aldrig kommer skriva något om. Det finns en gräns även för mig, även om jag ofta karvar ett sår med en rostig matkniv och låter blodet i min själ forsa för er. Ni är värdiga att se mig naken. Eller vara synbart naken.


Jag har sedan mars (jag brukar ju inte hymla med saker så jag gör väl inte det med det här heller) haft kateter på grund av att min rygg gått tras efter alla år i vården och då jag jobbade med att lasta däck på VIskafors gummifabrik som 16-åring. Så, när ryggen krånglar som mest, och nu är det mellan varven överjävligt, så går signalerna inte till min urinblåsa att den är full, så jag har haft ca en liter varje gång de gjort en så kallas bladderscan.

Jag kan mellan varven inte gå rakt utan lutar åt sidan som en stormfälld gran, jag kan inte sova i sängen men inte heller på golvet för då krampar hela ryggen vad jag än försöker. Livet just nu är fyllt med kroppsligt förfall och skam och tårar och rädsla.

Eftersom blåsan anses vara full till brädden vid en halv liter så kan den gå sönder vid en liter. När det är en liter i den har jag dessutom pinkat före undersökningen så fan vet hur mycket den kan innehålla från början.

illu_ny31


Nå. Att bära kateter är det mest förnedrande jag gjort i mitt liv. Den skaver, det gör ont, det blir stopp i den, påsarna lossnar, de har lossnat tre gånger på natten så att sängen blivit blöt. En gång lossnade den utanför akuten dit jag skulle för att träffa en ortoped och jag fick gå in till väntrummet med nedpissade dyngsura byxor.

Jag har dessutom en kraftig fobi, snarast en tvångstanke, om att inte lukta illa. Jag ägnar timmar varje dag åt min hygien och utseende och har tusen olika regler som jag måste följa för att känna mig bekväm när jag går utanför lägenheten. Men nu tycker jag det luktar från mig och jag har knappt varit utanför dörren sedan i april.

Hade jag vetat när jag jobbade som sjuksköterska hur vidrigt jobbigt det är att ha en kateter hade jag bemött mina patienter annorlunda.

Så. Nu vet ni varför jag knappast går ut genom dörren. Men i morgon kanske jag blir av med fanskapet. Jag hoppas vid gud jag får det så jag kan känna mig ren igen.

.Kan komma på tusen mer grejer som jag förstått först nu. Även att det är oerhört viktigt att verkligen sköta om en kateter, allt från att sköta hygienen av den i alla fall två gånger om dagen, och då menar jag verkligen tvätta både den och könet. Det är som en jävla mardröm helt enkelt.

Så, nu hade jag sagt det  viktigt att sprida den kunskapen som en patient har kring det där så att personalen verkligen förstår hur det kan vara. Även anhöriga kan ha nytta av att läsa detta. Det är en pina att ha en slang upp i urinröret och in i urinblåsan och ha den där i månader eller rent av hela sitt liv.


Därför har jag varit tyst. Men nu börjar lusten att skriva komma tillbaka. Det känns. Sakta men säkert börjar orden bli fria i min själv igen.

 

När narcissisten upptäcker sig själv.

Ibland får man bara tugga i sig saker.

Jag letar, som nog många gör, efter vem jag verkligen är. Vad det är som är kärnan i den motor som driver mig. En sorts manual. Under många år så gjorde jag allt för att blunda inför vem jag tror jag är. Dövade tankarna på min egen person för att överleva. Det var inte smart gjort.

Men efter många år så har jag börjat närma mig någon sorts “sanning” kring vem jag är. Jag har diagnoser, men jag är inte mina diagnoser. De förklarar ofta varför jag gör saker men de ursäktar inte att jag sårar människor. Det finns en koppling mellan diagnoser, resten av själva mig och det jag gör. Tanke, känsla, handling, som jag lärt mig genom åren i terapi enligt KBT-metoden.

Så. Jag är Bipolär, jag har vuxen-ADHD. Jag har paniksyndrom, panikångest, social fobi, är misantrop men samtidigt väldigt extrovert, har väldigt mycket humor men varit livrädd för att visa min allvarliga sida.

Jag har misshandlat min kropp, på alla sätt som finns, för att jag väl drivits av en blandning av tanken på att saker alltid löser sig, ett totalt förakt för mig själv, en dödslängtan och ren jävla dumhet.

Jag har även misshandlat andra personer.

Förutom att jag är 45 år i nästa månad och märker att kroppen börjar protestera allt mer och att alla år av att totalt struntat i min egen hälsa börjar komma ikapp så är jag ju helt uppfuckad i skallen.

Sen, jag vet inte, jag har inte fått diagnosen och min terapeut (flera av dem faktiskt) har sagt att jag absolut inte är det jag själv börjar misstänka jag är.

En person brukar kalla mig för psykopat och det vet jag med största möjliga säkerhet att jag inte är. Men, jag är nog narcisst. Det mesta stämmer, förutom att jag har empati. Jag var en bra person i min yrkesroll inom vården i alla år. Så det vet jag att jag har, empati. Det känner jag ju själv. Dessutom brinner jag för frågor som gäller rasism, främlingsfientlighet, alla människors lika värde, feminism och politik och nyheter och samhällsutveckling.

lennon

Jag har ljugit förr, men lovat mig själv att aldrig mer ljuga förutom en vit lögn då och då.

Men. Narcissist. Fan, det är i alla fall väldigt nära.

Den här texten fann jag på http://hsperson.org

Vad utmärker manipulatörer?
DSM V ger följande beskrivning:

Manipulatörer:

  1. har en storslagen bild av sin egen betydelse
  2. är upptagna av tankar kring obegränsade framgångar, makt, storslagenhet, skönhet eller idealisk kärlek
  3. tror att de är ”speciella” och unika, och att de endast kan bli accepterade eller göra sig förstådda bland människor som är speciella eller befinner sig på hög nivå
  4. har ett överdrivet behov av att bli beundrade
  5. tror att de är berättigade till allt, förväntar sig att de utan anledning har rätt att få någon särskild förmånlig behandling och att deras önskemål automatiskt ska uppfyllas
  6. utnyttjar andra i ömsesidiga relationer, använder sig av andra för att uppnå sina egna mål
  7. saknar empati, är inte benägen att erkänna eller dela någon annans känslor eller behov
  8. är ofta avundsjuk på andra och tror att andra är avundsjuka på dem
  9. använder sig av arroganta och högdragna attityder och beteenden

I sin bok Les manipulateurs sont parmi nous räknar den franska experten och psykoterapeuten Isabelle Nazare-Aga upp 30 drag typiska för en manipulatör (listan skulle kunna göras längre). Om personen i fråga (man, kvinna eller barn) passar in på minst 14 av dessa beskrivningar rör det sig helt säkert om en manipulatör.

Manipulatörer:

  1. skuldbelägger andra genom att åberopa familjeband, vänskap, kärlek, etc. (Gå ut om du vill, men då ska du veta att jag (din mamma) inte kommer att få en blund på hela natten)
  2. lämnar över sitt ansvar på andra eller frånträder sitt eget ansvar
  3. uttrycker inte tydligt sin vilja, sina behov, sina känslor eller åsikter
  4. ger ofta flummiga svar
  5. ändrar åsikt, beteende och känslor alltefter person och situation
  6. döljer sina krav bakom logiska resonemang
  7. låter andra tro att de måste vara perfekta, att de aldrig får ändra sig, att de måste veta allt och omedelbart besvara önskemål och frågor
  8. tvivlar på andras kvaliteter, förmågor och personligheter samt kritiserar, nedvärderar och bedömer utan att det framstår så
  9. använder sig av andra för att framföra sina egna budskap
  10. skapar osämja och väcker misstankar (exempelvis inom äktenskapet) för att sedan kunna härska
  11. intar offerrollen för att få medlidande (överdrivet sjuk, svår ”omgivning”, stor arbetsbörda, etc.)
  12. struntar i att göra det som de har lovat att göra
  13. använder sig av andra människors moraliska och etiska principer för att stilla sina egna behov (hedra/respektera far och mor, humanitära, rasistiska idéer, etc.)
  14. tar till dolt hot eller utpressning
  15. byter plötsligt ämne under en diskussion
  16. undviker eller flyr ifrån dialoger och möten (familj)
  17. satsar på andras okunnighet och tror på sin egen överlägsenhet
  18. ljuger
  19. tar till lögner för att få fram sanningen (i stället för att fråga rent ut), förvränger och tolkar
  20. är egocentrisk
  21. kan vara avundsjuk, också på en förälder, sin äkta hälft eller sitt barn
  22. tål inte kritik och förnekar det uppenbara
  23. tar ingen hänsyn till andras rättigheter, behov eller önskningar
  24. kommer ofta med frågor eller befallningar i sista stund eller får någon annan att agera
  25. säger saker som framstår som logiska och sammanhängande medan deras attityder, beteenden och livsstil säger det motsatta
  26. använder sig av smicker för att göra oss glada, ger presenter eller börjar plötsligt pjoska med oss
  27. sprider en känsla av obehag eller ofrihet (fälla)
  28. är skickliga på att nå sina egna mål men på bekostnad av andra
  29. får andra att göra saker som dessa personer förmodligen inte skulle ha gjort av egen vilja
  30. utgör ett ständigt samtalsämne bland sina bekanta, också när de inte är närvarande
Så. Fan, det är mycket som stämmer och jag vill inte vara sådan. Att vara en sådan person är ju att vara en vidrig människa och vem vill vara det?
Ännu ett problem att lösa. Börjar bli väl många nu.

AKA… What A life.

Satt i köket och rökte och åt choklad och tankarna vandrade och jag kom ihåg en av de allra största kickarna jag fått i livet.

Det var min äldsta son och lillgrabben och jag. Jag stod nonchalant lutad mot ytterdörren på huset vi bodde i, det med elaffären i. Sen såg jag att äldsta sonen noga ställde sig på samma sätt, under tiden tittade lillgrabben vad vi gjorde, provade olika sätt att stå på och kom fram till rätt sätt. Så där stod vi, lutade på samma sätt mot en dörr, medan jag tänkte mig att jag såg ut som John Lennon gör på “Rock’n’roll”-skivan ungefär.

rock and roll

Men, jag kan fortfarande känna den där känslan, av berusande livsfarlig makt och jag insåg att vad jag än gjorde i livet skulle de se och lära och kanske göra med och med tanke på att jag känner mig själv blev jag både smickrad och livrädd samtidigt.

Jag lovar, när man kommer fram till den punkten i livet när man inser att man, om man har maximal tur, redan har levt halva eller mer än halva livet. Det är ändligt och döden blir inte bara längre ett ord. Svårt som fan att förklara.

Fan, jag måste sluta röka så jag slipper tänka så mycket

De enda två personer jag verkligen släppt in på djupet av mig själv.

Så sjukt mycket har hänt senaste tiden.

Som en del (tyvärr) vet så hände något väldigt jobbigt i veckan. Något som jag tyvärr i min idioti lade ut här på bloggen innan jag vaknade till ur dårskapen och tog bort igen. Allt hör inte hemma på bloggen och framför allt inte personangrepp på unga människor som knappt nått en ålder där de balanserar mellan barndom och vuxen ålder. Så, jag ångrar det djupt och hoppas inte allt för många hann läsa det.

Men som sagt, det var en otroligt jobbig historia som fortfarande får mig att ätas upp av alla tankar på den. Men jag hoppas det slutar väl, jag får bara lära mig det jag är allra sämst på, nämligen tålamod.

När något sker vill jag det ska ordnas upp eller att saker och ting ska ske NU och inte sen. Jag försöker verkligen, jag lovar, att jobba med den delen men det är lögn i helvete att få ordning på och det gör mig och andra människor väldigt illa ibland. Jag kan bli otrevlig och trycka ner folk i min iver att få fart på saker och ting. Men blir jag inte bättre på det där kommer jag bara fortsätta med ett beteende som jag har haft sedan jag var barn och det är väl dags att växa upp kan jag tro.

Jag ser mig inte som en elak person. Inte längre och jag tror, hoppas i alla fall, att de som är nära mig nu för tiden inte ser mig som en sådan heller. Men ibland gör det jag säger och gör andra människor illa likt förbannat. Hur jag ska komma runt det där vet jag inte riktigt. Hade jag vetat det så hade jag gjort något åt det för länge sedan.

Men jag ber alla om ursäkt, er som tyvärr hann läsa det hela och bli illa till mods och dessutom tycka att jag är en jävla idiot. Matti, du hade helt rätt i det du sade vill jag bara säga och jag ber även dig om ursäkt som behövde läsa skiten jag skrev. Mest av allt vill jag be personen jag skrev om om ett ärligt och djupt och ödmjukt förlåt. Jag inser att det kommer ta tid, en jävla massa tid kan jag tro, innan personen överhuvudtaget tar kontakt med mig, men jag får låta tiden gå och försöka vara beredd när så sker.

Igår hade jag ett längt samtal med en person jag som jag älskar, som jag djupt respekterar och som jag anser vara långt klokare än jag är själv. Hen påpekade att jag är väldigt egocentrerad. Jo, jag vet, det är det enda jag kan svara egentligen. Det var en rad andra saker där hen ställde mig mot väggen och en del ser jag som helt korrekt, helt sant på alla sätt och det är saker jag måste jobba hårt med för att arbeta bort, för att utvecklas bort ifrån. En del saker upplevde jag som orättvisa, vi har pratat om de där sakerna tusen gånger nu känns det som och jag försöker förklara varför jag fungerar på det sättet jag gör men det går inte fram. Jag försöker förtvivlat förklara men jag får inte till rätt ord. Det är svårt att förklara en del saker, de är komplexa och innefattar så många delar var för sig att helheten bildar något men det är svårt att dela upp de där delarna och beskriva dem.

10433205_10152877621115890_8280350378466326008_n

Jag vet om att jag är väldigt självisk, även om jag tycker jag blivit bättre och bättre på det där genom åren. Jag försöker visa så mycket omtanke och kärlek som jag kan, samtidigt måste jag få leva mitt liv utefter mina egna drömar och tankar och åsikter och färdigheter. Det är inte mycket jag kan, det mesta jag provat på har jag misslyckats med, allt från arbete, vänskap, kärlek och föräldraskap och att utvecklas. Jag har misslyckats och kan väl säkert beskrivas som en loser.

Jag ser mina vänner eller före detta vänner och bekanta och andra i samma ålder som mig och kan bli otroligt avundsjuk., För medan jag sitter med skulder jag aldrig kommer kunna betala tillbaka, utan möjlighet att arbeta, för det är ju verkligen så, jag går inte ha på en arbetsplats eftersom mitt mående kan gå från högmod till djupaste missmod på bara några timmar och ångesten gripa tag i mig tills jag nästan vill dö.

Jag ser de där människorna sitta i sina hus med egensnickrad soldäck, de har sommarhus och de åker på semester på sommaren och en sväng till Sälen på vintern. De kan köpa julklappar och födelsedagspresenter till sina barn och de kan köpa kläder varje månad, de har sparskonton och ingen föraktar dem. De byter bil vartannat eller vart tredje år och för varje år så ökar deras lön medan min står stilla och har gjort så i 10 år i år och kommer dessutom sänkas ännu mer här framåt i tiden.

Jag ser allt det där och grips av avundsjuka så svår att jag ibland drömmer mardrömar och vaknar kallsvettig. Jag vill i alla  fall ha så mycket pengar på kontot att jag har råd att köpa en bukett blommor till min hustru då och då. Gå ut och äta på restaurang, och gå på bio efter det. Men det går inte.

Jag vet, jag röker, det gör vi båda två och en sak vi börjat göra sedan min hustru fick sin sjukersättning beviljad är att köpa en “lyxlimpa” cigg varje månad, vi brukar köpa Johns Silver som är min favoritcigarett och ja, du behöver inte förklara det. Det är ren idioti, vi betalar mycket pengar för att förkorta våra liv. Men det är som att man måste ha en tröst i livet, något att hålla tag i, något som lindrar ångest och depression och som gör att man på något sätt, känner sig en smula fri.

Jag har (nästan) slutat dricka, försöker jobba med mitt sockerberoende (som förövrigt är fan så mycket svårare att bryta än det var att sluta supa) och gör mitt bästa för att rensa upp det träsket som mina sista 15 år tillbringats i, ett träsk med allt som finns som gör att man skadar kroppen så mycket man bara kan.

Jag rensar och rensar och än så länge är jag inte beredd att sluta röka. Jag kommer göra det, för jag vill leva och jag vill inte dö en sådan död som de gjorde som jag såg när jag gick min långa sjuksköterskepraktik på lungavdelnigen under ett år. Efter ett tag där, samtidigt som min far hade munbottencancer som fick hans tunga att svälla upp och se ut som en kotlett i munnen, som gjorde att han fick välling genom en sond in direkt i magen och som skapade enorm ångest och smårta, så var det inte svårt att sluta röka. Det gick av sig självt från ena dagen till den andra. Jag bara upptäckte efter en vecka ungeför att “fan, jag har inte rökt på minst en vecka och jag saknar det inte för ett enda sätt”.

Sen var jag rökfri i 10 år innan jag köpte ett paket bara för att ha under några dagar under en minisemester i Göteborg där vi skulle se kent under deras tältturné. Jo det gick ju bra, jävligt smart tänkt där Bror.

Men åter till själva saken. Jag försöker verkligen utvecklas och tycker faktiskt jag gjort det genom mitt vuxna liv och speciellt de senaste 5-6 åren när jag fick den perfekta terapeuten för just mig. En stenhård kvinna som kunde berätta för mig att “nu pratar du bara skit” eller att “du måste lära dig att prata om känslor och inte bara intellektualisera allt. Jag kan inte på något sätt säga att jag är framme vid målet med det där, men jag har kommit en bra bit på vägen.

Det är sådant som jag har så svårt att förklara när någon ställer mig mot väggen och laddar för fullt och ger mig en salva sanning eller två. För jag vet efter 20 års terapi vem jag är, jag vet varför jag fungerar som jag gör, jag vet vad som skapat mina sätt att handskas med livet, men jag har en bra bit kvar. Precis som vi alla har tror jag, man är aldrig framme vid målet i kampen att behärska sina svagheter.

Jag vet allt det där, men det är så svårt att förmedla. Speciellt inför personer som känner mig väldigt väl men som jag kan känna har fastnat lika mycket som jag gjort i försöken att nå fram till varandra. Men vi kommer dit, det är jag säker på, för hen är en av de två jag verkligen respekterar och beundrar för sin klokhet, känslighet, förmåga att analysera livet. Personen i fråga är på inga vägar själv framme vid någon sorts färdighete i att känna sig själv och veta vad som behöver förändras och hur det skall ske. Men jag är säker, oerhört säker, på att hen kommer längre än jag är nu långt tidigare än jag själv gjort det. För som sagt, det är en oerhört klok person och det säger även den helande Maria, min älskade hustru, som är väldigt känslig inför hur folk fungerar och på vilket sätt och om de är snälla, elaka, korkade eller smarta. Och även om jag nu inte själv redan kommit fram till att hen är allt det där jag redan nämnt så hade jag litat fullt ut på min hustru, för även hon är en av de där två person jag litar fullt och helt på och faktiskt släppt in på livet på riktigt, på djupet. Inför dem är jag naken och det gör mig livrädd och kan skapa en sådan enorm ångest när jag tänker på att något vet många av mina mörkaste hemligheter..

Så egentligen finns det faktiskt bara två personer på hela jorden som jag verkligen respekterar när de säger något till mig. Det är Den Helande Maria och den andra personen. För jag släpper inte gärna in någon in på livet. Det gör mig illa till mods, jag vill inte att någon skall kännas och beröra mitt hjärta för jag litar inte på mänskligheten. Vi människor sviker varandra varje dag och varje sekund i våra liv och då vill inte jag lägga mitt förtroende i någon annans händer.

Men just de två personerna når mitt hjärta, får mig att tänka efter och kontemplera över vem jag är och om jag verkligen reagerar vettigt, om jag verkligen gör rätt i vissa situationer och om jag borde ändra på något. Det kan bli hörda förhandlingar, ibland hårda ord, men det slutar alltid på samma sätt, jag tar till mig det som sägs, även om det kanske inte alltid märks, och om även jag själv anser att jag borde ändra på något i min personlighet så försöker jag göra det i alla fall.

Hen, personen jag pratar om, kanske inte alltid är så diplomatisk som kan behövas om man verkligen vill nå fram med sitt budskap, för allt för många hårda ord och sanningar som man kastar på någon annan person förvandlar lätt den personen till en igelkott med alla taggar utåt i rent försvar och då når man inte hela vägen fram heller. Men hen är fortfarande ung och kommer lära sig det där. För jag är säker på att hen är klok nog att lära sig av livet, något jag själv har varit fruktansvärt dålig på.

Men nu har jag skrivit så mycket i ett inlägg att jag tror att det blir för svårt att hänga med i texten. Det är svårt att hänga med i en lång text när man läser den på en skärm, det har jag själv märkt, så jag avslutar det här inlägget och fortsätter med ett nytt så att ni inte tröttnar (mer) på mig.