Brefkorrenspodens till Sven- Erik, Petter-Svin med resten av packet. Som gammal alkis kommer man aldrig undan. Men jag är starkare än så.

Jag är, som du kanske redan vet, alkoholmissbrukare. Alkis. En sådan där. En skräpbit som är i vägen och som för evigt blir förklarad som korkad och dum och borde ta sig i kragen. Det där är en bit av allt som bildar mig. 

Hur var det nu? Igel eller nått sådant.

Men långt ifrån hela det som är själva mig. Men, den där biten är den som jag blir dömd som, resten av livet. 

Som före detta missbrukade kan jag berätta att det är som en helt ny värld när man slutar missbruka.

Tänk er att ni hamnar, helt plötsligt, i en främmande stad med en familj som du knappt känner och som aldrig helt kommer lita på en. Allt är nytt, det gamla livet var tryggt och vanligt. Det nya är ett mysterium, helt utan karta.

Och efter några år kommer insikten att man ska leva i den där nya världen, skapa en karta själv och att inte längre har sitt skydd att använda.

Så, i den kampen ingår tvivel, rädsla, skam, oro, tankar om, att kommer jag klara av att leva så här? Mardrömmar. Rädslan för att kroppen tagit skada. Sorgen över att lämna sina gamla vänner och skaffa nya som inte triggar missbruket.

Då är det lätt att bli vilsen, deprimerad och att hålla den nya masken lika hårt som den förra.

Jag är trots allt en man som fick 1.5 på högskoleprovet, som har en kandidat examen med huvudämne omvårdande. Jag är Leg. sjuksköterska, jag har arbetat som sjuksköterska och enhetschef med ansvar för 7 avdelningar och med ca 35 personal att stötta och försöka ge scheman som är ok, det var jag som satte deras löner varje år. Jag hade en budget på ca 10 miljoner att hålla ordning på. 

Som sjuksköterska hade jag samma 7 avdelningar att sköta om, i samarbete med läkare och undersköterskorna. 

Så. Jag har talets gåva, är verbal, hymlar inte med mina åsikter, är rak i kommunikationen. Allmänbildad, rätt snygg.

Så, jag blir så trött på att en del människor tycker jag är dum i huvudet och allt skit jag får kastat på mig. För de, kanske är det precis du som läser just nu som är en av de som pratar bakom ryggen eller skickar hotbrev och skit på min mailbox.

Du, jag är inte dum, snarare tämligen smart och har en erfarenhet som inte alla har. Lever man sig igen ett barndomshem där kraftigt våld blandades med att få oerhört mycket kärlek växer man upp och jag lovar, redan från 6-årsåldern så hade jag medan varit med om såpas  mycket att jag inte var det allra minsta rädd när jag började skolan. De kunde inte nå mig, för deras små försök att skada mig märkte jag knappt av. Som sagt, min själ var redan immun mot attacker.

Dessutom var jag mest en nihilistisk unge, i skolan drabbades jag ofta av letargi och tror inte jag lärde mig något på det där stället. Men på biblioteket kunde jag sitta, läsa böcker som handlade om det vi skulle läsa i skolan, men böckerna på biblioteket var inga barnsagor, som de flesta i skolan var. Ö
*
Det var ju dessutom ingen ide´ att påpeka alla fel som våra skolböcker bjöd på, eller att protestera när lärarinnan lärde oss sagor och myter om Gustaf Vasa och Karl XI. De lärde ut fel fakta och vem fan behöver det. Så jag nöjde mig med mina egna böcker och biblioteket. 

Så du. Ja precis du, betänk ditt liv innan du dömer mig. Eller ännu bättre. Tig!

Eller, tig likt förbannat. Vikingarna dog ut och det gjorde de väl för att de var svaga och underlägsna resten av tidernas alla människor

Människan är det enda däggdjur som fått för sig att inavel är något bra.

 

Lucifers försvarstal. Jag försvarar mig. För, jag kan bara vara mig.

Låt mig förstöra de som redan är trasiga. Som hammarslag på rost. Rött som faller. Blod eller gammalt järn, skit samma. Låt mig…

Här i texten finns ett medvetet stavfel, hittar du det är du värdig att läsa. Om du inte finner det så… Gå.

Upp i vikt, ner i vikt. Himmel eller helvete. Lucifer är min polare. Bor på Skomakargatan och bjuder alltid på en pilsner innan jag går hem. Jag säger nej nu för tiden. De enda pilsner jag låter mig bjudas på är mina egna. Men de är mina för helvete. Så fuck Lucke. Han är bara en ängel med svarta vingar. Likt förbannat en ängel och ärligt talat. Är inte det lite som en konditor som råkade bränna tårtan? Du vet, hells angels med en snubbe som är snäll i smyg.

Jag släktforskar och tänker allt mer. Hela tiden tänker jag. Att de som kom före mig ångrar att de fortplantade sig om de hade vetat att det blev jag som ramlade ur min moders sköte. Aldrig oäkta. För äkta möjligen. 

Men, de har fel. För måhända är jag fel och skev och elak och envis och ond och har tveksamt rykte. Men mina ättelägg, mina barn, är det världen längtat efter. Tusen sådana kommer gå över världen och predika mitt testamente. 

Älska varandra. Förutom de som hatar, dem skall ni hata sönder tills de är trasiga som ett svalbo efter en attack med en hammare. 

Jag söker. Söker och söker. Letar efter mening och just nu finner jag den inte. Ligger på min soffa och håller alla mina impulser i schack. Du når mig inte. Fan, inte ens jag själv når mig. Innanför ett skal, innanför en rustning. Ensam. Det är bäst så. Jag gör alla illa. På något sätt. Bränner sönder vattnet så det skriker av smärta. Min humor gör ont, mina tankar är onda. 

Men för fan. Rädda mig då. Vad väntar du på?

 

Välkommen ambivalens, min käraste vän.

Jag har ingen som helst aning om vilket humör jag har i dessa dagar. Ena stunden finner jag mig sitta och tycka förfärligt synd om mig själv, en liten sjuksköterskepojke helt allena i världen, men sen gaskar jag upp mig och tycker att livet är underbart och fullt av möjligheter. Eter det blir jag irriterad på mig själv som inte ens kan styra hur jag mår, inte ens försöka gissa när brytet kommer.

Dessutom känner jag mig vilse i vem jag är. Känner mig mest som en elak jäkel som sviker allt och alla, till och med mig själv, gång på gång. Inte för att jag vill, men för att jag visst är skapad som en svikare och ett arsle. 

Verkar det som. Livet är en enda stor gåta vissa perioder i livet. Jag försöker hitta mig själv och det tror jag många gör, rotar inuti sin själ för att hitta vem de är, hur de är, vad som är det rätta som man borde leva efter. 

Många säger att de vill leva efter sina egna regler. Sen går de lydigt till ett jobb som tar upp mer tid i livet än allt annat. Men det är ju så, man måste vika ner sina kanter på den låda man är, så man får plats i hyllan man ska stå i. Att leva efter sina egna regler är få förunnat och ofta är det väl trista figurer som mig, iglar som livnär sig på andra, som har möjlighet att leva sådär fritt och härligt. 

Nä, jag känner mig inte rätt i mitt livet, jag har all tid i världen men den mesta går åt att ha ont överallt och detta ständiga själsökande jag ägnar mig åt. Så hur ska alla som jobbar ihop sina löner och betalar skatt så att jag kan gå och skräpa kunna ens börja tänka på vem de är. 

Världen är full av vetabästare och folk som lovar att om man bara pröjsar dem så ska de berätta den stora hemligheten man vill få upp och titta på så att livet blir perfekt. Gurus i fula skor som sitter på en stol medan man själv sitter på en obekväm blå landstings-soffa eller i ett vitmålat rum hos någon person som gått en kurs i levnadskunskap och har ett påhittat diplom på väggen och som ger oss stora sanningar som ”sluta skada dig själv” och ”känn efter, du har en stor styrka i dig”, eller ”om du bara mediterar enligt mina anvisningar så finner du inre ro. 

Jag tror de flesta av dem är lika vilsna som vi andra är, de har bara kommit på hur man säljer falska sanningar. Kanske rent av i hopp om att själva hitta något de kan luta sig mot medan de sakta vandrar mot döden, samma väg vi alla går. 

Själv är jag väl för pragmatisk och narcissisk och rationell för att vara rädd för döden. Jag börjar mest bli lite nyfiken på den. För den lär ju dyka upp hur jag än gör, så det är bara att slösa med energi om man knatar omkring och är rädd för den.

Men jag blir irriterad i tanken på att jag kanske inte hinner med allt jag vill göra. Alla böcker jag vill läsa, alla bilar jag vill köra, alla soluppgångar jag vill uppleva, alla kvinnor jag vill bli älskad av. Jag märker verkligen hur fort livet går när jag börjar tänka på att det var 40 år sedan jag började i första klass. Hösten 1977, precis runt dagen när Elvis dog. 40 år liksom. Som jag kommer ihåg, 

Så jag har inte tid med att oroa mig för saker längre. Mata inte problemen, tänk inte på dem, de brukar lösa sig självt. Det var någon som sade det i någon film och det där kändes helt rätt för mig. Oro och rädsla är slöseri med tid. Det finna annat att göra. 

Men, trots att jag så gärna vill göra allt rätt så är jag lika falsk och lispande och bugande och har samma dubbelmoral som de flesta människor jag känner och ser och läser om och  ser på tv. Alla vill vara goda, vill älska invandrare, men… inte i den egna trappuppgången. Älska vindkraft, men inte i närheten av det egna hemmet, för det låter ju så om de där vingarna. Avsky vapen, men köper pepparspray för säkerhetsskull. 

Jag? Äh, jag är bara ett vanligt arsle, svårare än så är det nog inte.

Smaka på elden. Lögner som brinner.

Det var länge sedan nu. Dagar och veckor går och blir till månader som tillsammans bildar den grå gröt som livet trots allt är. Grått med små färgklickar utspridda, så små att vi ibland inte ser dem. De finns där, som skatter att samla men vi ser bara det grå. 

Eftersom jag är lat och har upptäckt att jag kan spela in det jag tänker så har jag gjort det tämligen ofta det senaste. Dessutom klottrat en faslig massa små tankar och utkast i block som är utspridda här och var. 

Men. Saker har ändrat sig. Jga är ensam igen. Eller, det är jag, katten och hunden och en massa musik som lever kvar här. Bara vi. 

Men, jag har som sagt pratat in en massa små tankar på mobilen. Använt samma metod som jag alltid gör när jag skriver. Bara talar, eller skriver, rakt ut. Ingen tanke om vad det ska handla om, inga planer. Bara rakt ut. 

Ibland blir det bra. Ibland blir det skit. Oftast blir det medelmåttigt. Men ibland blir det guld. 

Det som jag lagt ut här, det ljudspåret, tror jag banne mig är det absolut bästa jag fått ur mig, någonsin. Så, härmed presenterar jag min skapelse: Smaka på elden.