Forbrukslån på Dagen 20 År | Sähkön Hinta | Reise Kredittkort | Billig Strøm | Verisure Erfaringer | Forsikringsselskaper | Billigste Mobilabonnement | Billig Internett 2018
ADHDagressionångestBipolärEkonomifunderingarpolitik

Dance little monkey boy, dance.


Skam.

Ständigt denna skam. För allt man inte klarar, för att man inte orkar mer. För att man inte kan ta saker som egentligen inte spelar någon roll på rätt sätt. Skam för det svaga, skam för det arga. Skam för att man säger fel saker, gör fel saker, tänker fel saker, för att det alltid varit så, för att det alltid verkar bli så. Skam för tanken att det kanske alltid kommer vara så.

Ett telefonsamtal från Försäkringskassan som tvingar själen och tankarna på att verkligheten pockar på. Utförsäkrad igen, om ett halvår. Samma gång en gång till. Papper som skall fyllas i, möten som skall genomlidas. Den där känslan av att vara världens allra minsta partikel som bollas runt i universum som en galen golfboll på speed.

Tankarna på att man kanske har gjort sig förtjänt av att bli misstrodd och förminskad och förlöjligad och att man inte har något värde i världen.

Så det gror, jag slår bort det. Försöker tänka att det ordnar sig. Det är ju bara någon som bestämt sig för att jag troligen skulle kunna vara frisk bara jag ville. Vänta nu, det var ju du som sade det. Du som lade din röst i en låda och var med om beslutet som gör mig och så många andra likadana som mig till troliga lögnare och lata och bidragsfuskare och som bestämde att vi skulle gå igenom eld då och då för att få vara veka. Som ett slag i pannan av en hård hand. ”Jag helar dig, dansa lilla apa, dansa”.

skam

Det växer i mig, skammen och hatet mot  mig själv som inte klarar av tillvaron på det där sättet som de flesta gör.

Det värker i mig utan att jag ens märker det själv tills jag helt plötsligt exploderar över saker som jag inte skulle tyckt vara jobbigt i vanliga fall. En katt som pissar på fel ställe och jag finner mig själv ligga på golvet i badrummet och gråta som ett barn och inte kan resa på mig och gå ut ur mörkret ens fast jag vet att jag borde gå till köket för att ta min medicin som jag glömt ta på morgonen.

Jag ligger där och skäms för att jag är arg, för att jag är svag, för att jag … Ja, allt som jag är. Det är mörkt. Jag hör bara tvättmaskinen som kastar runt tyg och äter smutsen på det. Tårarna rinner, halsen snörps ihop, huvudet dunkar som en Atlantångares motor, ryggen krampar, även i mörkret måste jag blunda. Skam och skam över att känna skam. Det blir som en rundgång och jag är röksugen och törstig och ledsen och skamfull och ensam och liten och arg på mig själv som är allt det där.

Men jag vågar inte resa mig för att ta tag i något. Skam. För jag har inte kommit längre än då jag var 14 och skolkade från skolan och hade gjort ett litet rum åt mig själv i ett källarförråd i vårt hyreshus. Jag hade en ficklampa, lite böcker, en sovsäck och låg där, släckte lampan, lyssnade till mina hjärtslag, skämdes för att jag låg där. Blev livrädd när någon kom ner till källaren, tände lampan och började böka med låset till sitt eget förråd för att hämta något som de förvarade där. Jag stannade mitt eget hjärta i några minuter, för tänk om människan skulle börja rycka i trädörren, rycka upp den fast jag hade satt en regel på insidan.

Det var många dagar jag låg där. Ensam. Jag har alltid trivts med att vara ensam. Det gör mig inget att tillbringa dagar, veckor ensam. Jag behöver den där ensamheten ibland. Men när man är 45 år kan man inte ligga på golvet i badrummet bara för att något gått en emot. Ändå ligger jag där. Livrädd för att leva. Vågar inte låta världen tränga sig på. Skam. Ilska. Rädsla. Ännu mer skam.

Men det är en skam som väcks i mig när jag inser att jag måste gå igenom den där utförsäkringen igen och att jag inte kan påverka det på något sätt. För ett land litar inte på mig så de röstade på dem som sänkte skatten för de flesta och ökade rädslan för många. Skam för att personen som ringde från Försäkringskassan är så trevlig och förstående. Om hen bara kunde vara elak och missunnsam. Men hen är snäll på rösten och, på något sätt, på något sätt känns det som att även hen känner skam över att behöva ringa och prata med små människor, behöva möta sådana som mig och berätta att, tyvärr, systemet kommer fucka upp din värld igen.

Nä, det kanske inte var just du som var med om det där beslutet. Men jag kan lova dig, att någon i din närhet gjorde det. Då för 9 år sedan när landet lade makten i händerna på människor som pratade om att det var förfärligt att sjuka människor höll på att vara sjuka hur som helst, att man nog borde sätta dem i tumskruvar och stupstock för att kolla om det fanns substans i de förmodade lögnerna.


Själv undrar jag vem det var som ljög.


Men, nu är jag snart där igen. Kul hörru. Just som vi började tro på att vi skulle kunna handla mat, betala hyran och betala försäkringarna på djuren utan att  vända ut och in på oss själva och de runt oss.

Fan. Jag gick sönder igår. Det är så. Det räckte med det där samtalet för att jag skulle kastas tillbaka till något som egentligen inte alls känns som verkligheten utan en mardröm. Men, någon har bestämt att jag ska vridas om som en skurtrasa.

Det är ju inte bara jag. Vi är så många, så många som gång på gång måste ställas inför skranket för det formade brottet att vara sjuk.

Nä, jag känner bara skam över allt det här. Jag skäms, för det var inte så här mitt liv skulle se ut. Det var inte ens en mardröm då när jag fungerade. Hade jag vetat hur framtiden skulle se ut så vet jag inte. Skulle jag valt att fortsätta när jag var 15 år och trodde att världen låg framför mina fötter som en mogen apelsin? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Det är den största skammen av dem alla.

10923526_10152744572309542_4549790130489038146_n (1)

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

2 thoughts on “Dance little monkey boy, dance.

  1. Du ska inte skämmas över att bli utförsäkrad.. Visst, det kommer inte att bli kul, men som det ser ut nu så kommer vi kunna spara 1000:-/mån. Visst, de kommer bara rädda första månaden, sen får vi gå till de blå asen som styrt upp allt.
    Vi som inte kan jobba, oss får man tydligen sparka på. Fritt fram.

    Jag känner bara att vi skulle behöva en paus, även fast vi inte jobbar så går ju hjärnan på högvarv ändå. När ska vi få slappna av?

    1. Ja vad fan ska man säga. Jag blir så in i helvete trött på världen ibland. Önskar man kunde bygga en månraket och flytta till månen. Verkar rätt skojhsigt att vara sådär lätt att man kan hoppa jättelångt. Bland annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

2 × 4 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.