Forbrukslån svar med en gang | Lainavertailu 2018 | Kredittkort i Utlandet | Strømpriser | Sector Alarm Erfaringer | Forsikringsselskaper | Billigste Mobilabonnement | Billig Internett 2018
agressionBipolärKärlekrökandeTerapitobak

De enda två personer jag verkligen släppt in på djupet av mig själv.

Så sjukt mycket har hänt senaste tiden.

Som en del (tyvärr) vet så hände något väldigt jobbigt i veckan. Något som jag tyvärr i min idioti lade ut här på bloggen innan jag vaknade till ur dårskapen och tog bort igen. Allt hör inte hemma på bloggen och framför allt inte personangrepp på unga människor som knappt nått en ålder där de balanserar mellan barndom och vuxen ålder. Så, jag ångrar det djupt och hoppas inte allt för många hann läsa det.

Men som sagt, det var en otroligt jobbig historia som fortfarande får mig att ätas upp av alla tankar på den. Men jag hoppas det slutar väl, jag får bara lära mig det jag är allra sämst på, nämligen tålamod.

När något sker vill jag det ska ordnas upp eller att saker och ting ska ske NU och inte sen. Jag försöker verkligen, jag lovar, att jobba med den delen men det är lögn i helvete att få ordning på och det gör mig och andra människor väldigt illa ibland. Jag kan bli otrevlig och trycka ner folk i min iver att få fart på saker och ting. Men blir jag inte bättre på det där kommer jag bara fortsätta med ett beteende som jag har haft sedan jag var barn och det är väl dags att växa upp kan jag tro.

Jag ser mig inte som en elak person. Inte längre och jag tror, hoppas i alla fall, att de som är nära mig nu för tiden inte ser mig som en sådan heller. Men ibland gör det jag säger och gör andra människor illa likt förbannat. Hur jag ska komma runt det där vet jag inte riktigt. Hade jag vetat det så hade jag gjort något åt det för länge sedan.

Men jag ber alla om ursäkt, er som tyvärr hann läsa det hela och bli illa till mods och dessutom tycka att jag är en jävla idiot. Matti, du hade helt rätt i det du sade vill jag bara säga och jag ber även dig om ursäkt som behövde läsa skiten jag skrev. Mest av allt vill jag be personen jag skrev om om ett ärligt och djupt och ödmjukt förlåt. Jag inser att det kommer ta tid, en jävla massa tid kan jag tro, innan personen överhuvudtaget tar kontakt med mig, men jag får låta tiden gå och försöka vara beredd när så sker.

Igår hade jag ett längt samtal med en person jag som jag älskar, som jag djupt respekterar och som jag anser vara långt klokare än jag är själv. Hen påpekade att jag är väldigt egocentrerad. Jo, jag vet, det är det enda jag kan svara egentligen. Det var en rad andra saker där hen ställde mig mot väggen och en del ser jag som helt korrekt, helt sant på alla sätt och det är saker jag måste jobba hårt med för att arbeta bort, för att utvecklas bort ifrån. En del saker upplevde jag som orättvisa, vi har pratat om de där sakerna tusen gånger nu känns det som och jag försöker förklara varför jag fungerar på det sättet jag gör men det går inte fram. Jag försöker förtvivlat förklara men jag får inte till rätt ord. Det är svårt att förklara en del saker, de är komplexa och innefattar så många delar var för sig att helheten bildar något men det är svårt att dela upp de där delarna och beskriva dem.

10433205_10152877621115890_8280350378466326008_n

Jag vet om att jag är väldigt självisk, även om jag tycker jag blivit bättre och bättre på det där genom åren. Jag försöker visa så mycket omtanke och kärlek som jag kan, samtidigt måste jag få leva mitt liv utefter mina egna drömar och tankar och åsikter och färdigheter. Det är inte mycket jag kan, det mesta jag provat på har jag misslyckats med, allt från arbete, vänskap, kärlek och föräldraskap och att utvecklas. Jag har misslyckats och kan väl säkert beskrivas som en loser.

Jag ser mina vänner eller före detta vänner och bekanta och andra i samma ålder som mig och kan bli otroligt avundsjuk., För medan jag sitter med skulder jag aldrig kommer kunna betala tillbaka, utan möjlighet att arbeta, för det är ju verkligen så, jag går inte ha på en arbetsplats eftersom mitt mående kan gå från högmod till djupaste missmod på bara några timmar och ångesten gripa tag i mig tills jag nästan vill dö.

Jag ser de där människorna sitta i sina hus med egensnickrad soldäck, de har sommarhus och de åker på semester på sommaren och en sväng till Sälen på vintern. De kan köpa julklappar och födelsedagspresenter till sina barn och de kan köpa kläder varje månad, de har sparskonton och ingen föraktar dem. De byter bil vartannat eller vart tredje år och för varje år så ökar deras lön medan min står stilla och har gjort så i 10 år i år och kommer dessutom sänkas ännu mer här framåt i tiden.

Jag ser allt det där och grips av avundsjuka så svår att jag ibland drömmer mardrömar och vaknar kallsvettig. Jag vill i alla  fall ha så mycket pengar på kontot att jag har råd att köpa en bukett blommor till min hustru då och då. Gå ut och äta på restaurang, och gå på bio efter det. Men det går inte.

Jag vet, jag röker, det gör vi båda två och en sak vi börjat göra sedan min hustru fick sin sjukersättning beviljad är att köpa en ”lyxlimpa” cigg varje månad, vi brukar köpa Johns Silver som är min favoritcigarett och ja, du behöver inte förklara det. Det är ren idioti, vi betalar mycket pengar för att förkorta våra liv. Men det är som att man måste ha en tröst i livet, något att hålla tag i, något som lindrar ångest och depression och som gör att man på något sätt, känner sig en smula fri.

Jag har (nästan) slutat dricka, försöker jobba med mitt sockerberoende (som förövrigt är fan så mycket svårare att bryta än det var att sluta supa) och gör mitt bästa för att rensa upp det träsket som mina sista 15 år tillbringats i, ett träsk med allt som finns som gör att man skadar kroppen så mycket man bara kan.

Jag rensar och rensar och än så länge är jag inte beredd att sluta röka. Jag kommer göra det, för jag vill leva och jag vill inte dö en sådan död som de gjorde som jag såg när jag gick min långa sjuksköterskepraktik på lungavdelnigen under ett år. Efter ett tag där, samtidigt som min far hade munbottencancer som fick hans tunga att svälla upp och se ut som en kotlett i munnen, som gjorde att han fick välling genom en sond in direkt i magen och som skapade enorm ångest och smårta, så var det inte svårt att sluta röka. Det gick av sig självt från ena dagen till den andra. Jag bara upptäckte efter en vecka ungeför att ”fan, jag har inte rökt på minst en vecka och jag saknar det inte för ett enda sätt”.

Sen var jag rökfri i 10 år innan jag köpte ett paket bara för att ha under några dagar under en minisemester i Göteborg där vi skulle se kent under deras tältturné. Jo det gick ju bra, jävligt smart tänkt där Bror.

Men åter till själva saken. Jag försöker verkligen utvecklas och tycker faktiskt jag gjort det genom mitt vuxna liv och speciellt de senaste 5-6 åren när jag fick den perfekta terapeuten för just mig. En stenhård kvinna som kunde berätta för mig att ”nu pratar du bara skit” eller att ”du måste lära dig att prata om känslor och inte bara intellektualisera allt. Jag kan inte på något sätt säga att jag är framme vid målet med det där, men jag har kommit en bra bit på vägen.

Det är sådant som jag har så svårt att förklara när någon ställer mig mot väggen och laddar för fullt och ger mig en salva sanning eller två. För jag vet efter 20 års terapi vem jag är, jag vet varför jag fungerar som jag gör, jag vet vad som skapat mina sätt att handskas med livet, men jag har en bra bit kvar. Precis som vi alla har tror jag, man är aldrig framme vid målet i kampen att behärska sina svagheter.

Jag vet allt det där, men det är så svårt att förmedla. Speciellt inför personer som känner mig väldigt väl men som jag kan känna har fastnat lika mycket som jag gjort i försöken att nå fram till varandra. Men vi kommer dit, det är jag säker på, för hen är en av de två jag verkligen respekterar och beundrar för sin klokhet, känslighet, förmåga att analysera livet. Personen i fråga är på inga vägar själv framme vid någon sorts färdighete i att känna sig själv och veta vad som behöver förändras och hur det skall ske. Men jag är säker, oerhört säker, på att hen kommer längre än jag är nu långt tidigare än jag själv gjort det. För som sagt, det är en oerhört klok person och det säger även den helande Maria, min älskade hustru, som är väldigt känslig inför hur folk fungerar och på vilket sätt och om de är snälla, elaka, korkade eller smarta. Och även om jag nu inte själv redan kommit fram till att hen är allt det där jag redan nämnt så hade jag litat fullt ut på min hustru, för även hon är en av de där två person jag litar fullt och helt på och faktiskt släppt in på livet på riktigt, på djupet. Inför dem är jag naken och det gör mig livrädd och kan skapa en sådan enorm ångest när jag tänker på att något vet många av mina mörkaste hemligheter..

Så egentligen finns det faktiskt bara två personer på hela jorden som jag verkligen respekterar när de säger något till mig. Det är Den Helande Maria och den andra personen. För jag släpper inte gärna in någon in på livet. Det gör mig illa till mods, jag vill inte att någon skall kännas och beröra mitt hjärta för jag litar inte på mänskligheten. Vi människor sviker varandra varje dag och varje sekund i våra liv och då vill inte jag lägga mitt förtroende i någon annans händer.

Men just de två personerna når mitt hjärta, får mig att tänka efter och kontemplera över vem jag är och om jag verkligen reagerar vettigt, om jag verkligen gör rätt i vissa situationer och om jag borde ändra på något. Det kan bli hörda förhandlingar, ibland hårda ord, men det slutar alltid på samma sätt, jag tar till mig det som sägs, även om det kanske inte alltid märks, och om även jag själv anser att jag borde ändra på något i min personlighet så försöker jag göra det i alla fall.

Hen, personen jag pratar om, kanske inte alltid är så diplomatisk som kan behövas om man verkligen vill nå fram med sitt budskap, för allt för många hårda ord och sanningar som man kastar på någon annan person förvandlar lätt den personen till en igelkott med alla taggar utåt i rent försvar och då når man inte hela vägen fram heller. Men hen är fortfarande ung och kommer lära sig det där. För jag är säker på att hen är klok nog att lära sig av livet, något jag själv har varit fruktansvärt dålig på.

Men nu har jag skrivit så mycket i ett inlägg att jag tror att det blir för svårt att hänga med i texten. Det är svårt att hänga med i en lång text när man läser den på en skärm, det har jag själv märkt, så jag avslutar det här inlägget och fortsätter med ett nytt så att ni inte tröttnar (mer) på mig.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

3 thoughts on “De enda två personer jag verkligen släppt in på djupet av mig själv.

  1. Älskar dig, jag öppnar mig mer för dig än för någon även om jag har Lång väg kvar, men du finns där och jag älskar dig mer och mer för varje dag som går

  2. Jag tröttnar aldrig på dig eller dina ord i bloggen,det var ju orden här som gjorde att jag hittade dig.

    Även detta, ett mycket bra inlägg, djupt, det gör mig glad över att få vara en av de två du litar på.

    Den andra, kan inte mer än hålla med, hen är en mycket bra människa.

    (Och ja, Hen är ett mycket bra ord)

    Älskar dig – alltid

    1. Du ska veta att du är den första kvinna jag lever med eller vän jag umgåtts med som fått se hela mig, eller i alla fall så mycket jag vågar visa och jag är säker på att jag vågar lite mer för varje dag. Du är den av två som verkligen känner mig och vars råd jag verkligen tar på allvar. Och när det gäller ordet hen är det ju fan perfekt ibland, helt klart lysande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

4 − fyra =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.