Det inre hjärtats slag

Det är lika förunderligt varje gång. Att vakna och se fram mot dagen, att kunna njuta av frånvaron av de svarta tankar som varit mina följeslagare så länge. Det är svårt att leva men jag tror att jag någonstan har börjat bemästra konsten. 

Det är inte så att jag existerar i en bubbla av gnistrande lycka hela tiden. Men i mitt liv finns inte det där tunga sörjiga som tyngt ner mig i så många, många år. Det vuxna livet har varit jobbigt och arbetsamt. Båda ett leva och att dölja för andra. Den svarta hunden och kamrat ångest har varit ständigt närvarande.

Så därför är det med lätt hjärta jag går ur sängen efter en natt med god sömn, efter att mina sinnen fått lite vila och ro. Det är med lätt hjärta jag mäter upp kaffet i kaffebryggaren, det är med samma lätta hjärta jag tittar ut genom fönstret och finner världen bada i solljus.

Det är inte det fysiska hjärtat jag tänker på. Den där klumpiga samlingen musketrådar och elektriska impulser, utan själens hjärta, det som ger liv åt tankar och känslor. Det som dansar och hoppar när man är glad och som ligger still och mörkt när de ledsna eller arga känslorna bestämmer.

Igår var jag sjuk. Likadan har det varit den sista veckan. Lungorna har rasslat och rosslat och det har pipit när jag försökt sova på natten. Hosta som hela tiden ligger på lur. Men igår satt jag i skogen på en varm sten och njöt av världen. Tänkte viktiga tankar och kloka likaså.

Jag och hunden hade begivit oss ut i min barndoms skogar. Där jag växte upp bland träd och stenar och fallna kottar. Nu ska de dra en väg tvärs över allt det gröna, begrava stenar och minnen under hård asfalt. De har redan börjat slå upp stora sår i jorden. Fällt de susande träden. Men lite finns kvar. Som bäcken som jag föll i och förstörde min första klocka när jag var 7 år. Som de stenar vi satt på en magisk kväll och natt när jag var 14 år. Där vi drack stulen folköl och pratade hela natten vid en brasa.

Jag har varit där ofta sedan dess. Låtit minnen skölja över mig. Jag är väldigt nostalgisk väldigt ofta. Det har varit en tröst i de där tunga dagarna. Det är som att för några sekunder återvända till en lyckligare tid.

Nu hade jag med min bästa vän, hunden. Hon rusade från träd till träd, ut på den öppna marken. Full fart ner till bäcken, i vattnet och sedan upp lika snabbt. Som om hon var jagad av det goda i livet. Själv satt jag som sagt på den där stenen, rökte och ångrade att jag inte tagit med min kaffe i en termos.

Idag skiner solen igen. Värmer och tröstar. Lugnar ett oroligt hjärta. Gör oss alla lite lättare till sinnes.

Det är ett annat liv jag lever nu. Ett bättre liv. Ett jag kan bära utan att skämmas eller bli trött in till döden. Allt på grund av en medicin som rättar till de felaktiga signalerna i min skalle. Det och att jag äntligen vet varför jag gjort alla de knäppa saker, de elaka saker, jag gjort i livet. Det gör skuldbördan lite lättare att bära.

Jag gör min ingen illusion om att livet kommer bli en evig lycklig sträcka till en lugn ålderdom. Jag är en orolig själ och kommer alltid att vara det. Dessutom bjuder livet oss alla på motgångar och sår som slås upp inombords. Men det är så livet är för alla. Det är så livet måste få vara. Jag är bara så glad och lycklig över att jag nu bara har normal börda att bära. Att det sjuka har lyft från mina axlar och det där inre hjärtat.

Så idag ska jag ut igen. Ut i solen och alla löften framtiden bär med sig.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: