Hvem tilbyr Forbrukslån i Norge | Soundbar | Kredittkort Best i Test | Strømpris Kalkulator | Beste Innbruddsalarm | Sammenlign Forsikringer | Mobilselskaper 2018 | Støttemur
ADHDalkoholångestBipolärTerapi

Det kunde så lätt vara jag som var utslagen alkoholist. Fortfarande.

Vi sitter på resecentrum i Borås och väntar på vår buss.

Längst bort i lokalen sitter tre slitna alkoholister. De är väl vad som kan kallas välkända. De vacklar ut för att ta några bloss, svänger in igen, går med breda osäkra steg tillbaka till bänken där de satt tidigare.

De dricker öl, jag kan känna doften ända därifrån, fast de sitter säkert tio meter från oss. Jag kan se mig själv i deras fårade ansikten, de ser nästan ut som att ansiktena runnit ner en bit, förändrats. Den ena av den har en blåtira. En sådan där som är några dagar gammal och börjat gulna, han har ett plåster över vänster ögonbryn.

Jag kan se mig själv i dem eftersom jag har samma monster i mig som dem. Det är bara så att jag haft turen att få styrkan att sluta, avbryta, innan även mitt ansikte runnit ner till något som är fult och avskyvärt.

Det kunde så lätt vara mig. Det hade varit som en vind som burit mig ner för stupet, dit tills ingen återvändo finns. För varför skulle de sluta supa nu? De äger ingenting, de har inga drömmar kvar, deras kroppar håller på att ge upp. De vet att döden väntar runt hörnet, kanske redan nästa gång de faller handlöst i fyllan.

Jag blir ledsen. Sorgsen för att även jag känner en viss motvilja gentemot dem. Ett hyckleri jag kväljs av.

Jag har haft tur. Har fått den hjälp jag behövt för att bryta hela systemet med drickandet. Det är aldrig något nöje att vara alkoholist. Hela livet går ut på en enda sak. Alkoholen, eller vad det nu är för drog man går på. Man har aldrig roligt när man är full, man bara känner sig säker för sina egna känslor ett kort tag, innan det är dags att brottas med avtändning eller de demoner som överfaller en när det som lindrat försvinner ur kroppen.

Ramen1547

En del, många, tror att man lever ett lätt liv som missbrukare. Att man tar den enkla vägen. Jag vill nog säga att man snarare lever på den svåra vägen. För det är ett svårt liv. Ett tufft liv som egentligen inte innehåller något. Inga känslor, ingen kärlek, inget hat, ingen längtan, inga framtidsplaner. Bara flykten.

Ibland har jag haft en rolig stund när jag druckit. Det har varit någon enstaka gång, som när jag och mina två vänner badade bastu och tog några öl tillsammans. Då var det roligt. Men sedan följde kval, vidriga tankar, bara en enda jakt på lindring från ångest och ännu mera ångest.

Jag började missbruka utan att märka det. Det var ju så klart aldrig meningen att det skulle bli så. Ingen har den drömmen. Ingen tänker att ”jag ska nog bli missbrukare, det verkar kul”. Att bli en sådan människa är någon man vill undvika till varje pris, även fast en del tror det är ett bra liv med fest hela tiden.

Jag började dricka för mycket för att lindra min ångest, den som kom sig av mina sjukdomar. Men det visste jag ju inte då. Då visste jag bara att alkoholen kunde lindra panikångesten, ångesten däremellan och att den kunde hjälpa mig att sova, i alla fall några timmar.

Det rullade på och en dag förstod jag att allt gått överstyr. Men jag gömde vetskapen, gömde den för mig själv så hårt att jag själv inte visste om den. Jag ljög, förstörde, hatade sönder, blev elak och självisk. Alkoholen gör så när den tagit över.

Men jag har som sagt haft tur. En dag erkände jag mitt missbruk för hela världen och sedan dess har allt sakta blivit bättre. När jag tog bort alkoholen kunde man finna botten av allt, varför jag jagats av ångest i så många år. Bipolär typ II med blandepisoder och ADHD (jag har fått diagnosen nu). Det var det som gjorde att jag inte kunde sova på flera dagar, det var det som gjorde att jag hade kaos i skallen, det var det som gjorde att allt blev så rörigt att ångesten skapades som ett försvar.

Jag hade tur, jag har tur. Mitt liv är bra nu. Men jag ser mitt ansikten i de där slitna männens. För det kunde så lätt vara jag. Fan, det kanske blir jag, jag kommer aldrig vara säker.

Men jag försöker.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

3 thoughts on “Det kunde så lätt vara jag som var utslagen alkoholist. Fortfarande.

    1. Sant, hyckleri är nog inbyggt i människan. Vi vill nog alla verka lite humanare och omtänksamma än vi kanske är då och då. Jag vet i alla fall att jag iboland vittnar falskt som de säger. Men i sista änden är det väl ens handlingar som är viktigast.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

17 − 3 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.