Detta är en skräckfilm som är sann.

Snö i alla kulörer. En gång var jag ung.

Det gick över.

När det känns som du har väntat sen du var barn
På att någonting ska hända, på närkontakt av något slag
När det känns som om du gjort allt sagt allt men inte får några svar
När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod
När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod
Dom säger: Allt kommer bli bättre för tiden läker alla sår
Det är politisk propaganda från järnridån
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam

Och det här är ingen mardröm, det är ingen fas
Det här är nåt som händer varenda dag
Det känns som om vi vaknat plötsligt i någon sorts skymningsland
Vi är levande döda, stapplar fram hand i hand
Och alla här vill leda
Men vi följer ändå blint
I ljuset från små skärmar kryper rädslan långsamt in
Över gatorna och torgen när butikerna har stängt
Upp för väggar genom fönster och ner i vår säng
Känner ni som jag sträck upp era händer

Det är fler än du & jag
Som förlorat nåt vi älskar i elden
Fler än du och jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag…

Dom säger kärlek är en drog, jag tar vilken skit som helst
Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig
Du vet hur jag känner, ja, jag känner ju som dig
Jag älskar dina pengar dina pengar älskar mig
Jag älskar dina pengar vem vill inte vara rik
Jag vill resa och se världen vem vill ha ett vanligt liv
Men jag älskar bara pengarna för pengar gör mig fri
Ta mig till refrängen nu
Åh känner du igen dig?

Det är fler än du & jag
Som förlorat nån vi älskar i elden
Fler än du & jag
Som dansar för oss själva i mörkret
Som om det inte fanns nån morgondag
Jag vill inte vara ensam
Men vem vill vara ensam.

TEXT: J. BERG
MUSIK: J. BERG

12647489_915068328612609_6283888952716851864_n

4 svar på “Detta är en skräckfilm som är sann.”

  1. förstår att det har varit ett helvete, när din maka tvekar till livet, liksom hur hanteras det? menar det inte som en fråga.. plus resten här som har varit för dig.

    hehe ja det där med att låta gubbmossig har jag märkt att jag gör, hänger inte med i yngre människors tal, knappt de i min ålder och när jag svär låter det som på skämt istället för fullblodsallvaret det är.

    konsten att leva hmm ja du, undvika döden var rätt bra, men då är en låst under en rädsla (är själv låst under hundra rädslor nu som jag inte kan släppa på för all logik talar emot, att jag inte ska släppa på dem) som i sin tur ger begränsningar och hämmad kapacitet till att njuta av här och nu, uppskatta alla gåvor vi har fått och får som är rakt framför näsan på oss.
    att ta hand om varandra, ständigt försöka bli en bättre människa, ta hand om djur och natur, OCH att vårda sig själv. alltid vara medveten, se konsekvenser, ta ansvar kring det som behövs. det är nog min spontana konst till att leva, fast den är lite outvecklad än så länge eyyhh.

    hoppas din dag ger dig något bra

    1. För att svara på frågan som inte var en fråga kan jag svara att det inte går att hantera. Inte i längden. Det är en ständig oro, en anspänning, att alltid vänta sig det värsta. Att inte kunna njuta av solen, av himlen, av att ta en ensam promenad bara för att känna att tankarna lossnar. Inget sådant finns inte. Det är en mardröm ärligt talat.

      Jag börjar själv gå sönder. Nu börjar jag spricka, orkar snart inte mer. Känns som att jag går under, att jag inte längre vågar vara mig själv, i mig själv, alla tankar krymper till en enda stor. \”När händer det, vad hittar jag när jag kommer hem, vad hittar jag när öppnar dörren\”. Vågar jag gå ut ensam? Vågar jag stanna hemma medan hon går ut? Så, nä, det går inte att hantera.

      Ja gubbmossig känner jag att jag blir allt mer. Går och låter hela tiden, pustar och stånkar och stönar när något i kroppen gör ont, eller när jag är säker på att hjärtinfarkten är bara några sekunder bort. Fan, de säger att livet börjar vid 40, skitnack, det börjar ta slut då, på riktigt. En dödsångest som inte längre är helt overklig. Hua, döden är verklig och jag har då verkligen inte tid att dö. Jag måste ju sortera alla mina MP3-filer, uppleva regninga dagar, soliga morgnar. Ja, all den där skiten som varit rätt självklara.

      Så min tanke om att undvika döden känns rätt korrekt och berättigad. Så för att göra det så försöker jag leva varje dag som om den vore den sista. Förutom då att vissa saker tar all min kraft, men, det är ju annan historia.

      Ibland känns det som att jag hade det bättre när jag drack. Dövade all smärta. Fast då kommer jag på att jag ljuger för mig själv. För tusan, jag mådde ju skit hela tiden. Frågan är bara vad jag ska ersätta eländet med. Har kört med socker ett bra tag. Funkar perfekt. Förutom den lilla detaljen att jag gärna slipper diabetes och allt annat som socker så gärna ger med glädje.

      Förövrigt känns det som att en annan del av konsten av att leva är att strunta i att byta sockor varje dag. Det gör livet betydligt lättare. Bara en sån sak. Man får vara nöjd med det lilla.

  2. hej!
    håller du i dig? får du någon dräglighet i den ständigt vrängande tiden som känns avigare än någonsin?

    1. Nja. Livet, världen är en plats att vara ständigt längtande ifrån. Som att leva i en vulkan och låtsas att det räcker med att ta av sig tröjan. Fast, fuck it liksom. (Visst lät det lagom gubbmossigt, som en sådan där sak som sådana som mig säger för att verka unga). Allt har varit ett helvete, på riktigt.

      Men, konsten med att leva livet är att undvika döden så länge man bara kan.

      Eller nått.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.