Dec 15

Drömmar om glögg och fotsteg.

9 dagar kvar till julafton.

Utanför fönstren går årstiderna sin gilla gång. Våren blev till vinter helt utan att jag egentligen märkt av att tiden gått. Den bara rinner iväg, mellan fingrarna på mig. Jag försöker greppa den, styra den, men det går inte. En dyster sanning.

Jag är så ren jag kan vara. Ingen alkohol i blodet. Inte ens skuggan av den allra minsta droppe. Jag längtar efter starkvinsglögg, sådan som värmer hela magen och allt det som är innanför skinnet. Söt, stark, rogivande.

Det hände sig en  gång när jag druckit starkvinsglögg att döden lekte med mig. Det sista jag minns är att jag var på väg till bussen genom stadsparken och att jag stannade till och öppnade den andra, eller om det var den tredje, flaskan. Sedan vaknade jag för första gången i mitt liv, en av två, i en låst cell på polisstationen.

De hade funnit mig i en snödriva, långt från den plats, mitt hem, jag tänkt ta mig till. Jag hade gått på fel buss, gått av och inte känt igen mig och bestämt mig för att sova i den där drivan. Kan jag tro, jag vet ju inte. Så nära döden. Allt det för rogivande glögg.

Likt förbannat är jag sugen på den. Vill ta mig ett glas. Eller två. Suget är starkt, det är nästan så att jag kan känna smaken på tungan. Elden i bröstet. Den Helande Maria dillar om saftglögg. Men det är inte gott. Jag vill ha starkvinsglögg. För att jag tycker den smakar bäst, bättre än vinglögg eller saftglögg. Saftglögg förresten, det är ju bara det, saft. Saft med skuggan av en glöggsmak.

Under tiden jag tänker på det där så brottas jag med tvättmaskinen. Trumman fastnar, jag får tömma maskinen, öppna luckan och dra loss trummhelvetet. Något är allvarligt fucked up med den där maskinen. Det är nog bättre jag grubblar över den än glöggen.

Min Fru, Den Helande Maria, har tagit fram vår lilla minigran, den på 50 cm som vi har på skänken i vardagsrummet. Den och lite tomtar, men jag saknar mina, de där två jag ärvde efter farsan. De som ser ut som att de är gjutna i redig tomtestål, glaserade med rött och vitt. De är inga leksakstomtar. De är allvarliga män med allvarligt uppdrag. Göra alla världens barn nöjda, inte genom att ge dem Coca-Cola men hopp.

Snö, det saknas snö. Hela världen är grå och regnig och vem fan kan få julfeeling då? Jag försökte spela lite julmusik förut, men det gick inte, det kändes bara fel, så det fick bli Depeche Mode i stället. Funkar bättre till det gråa dystra.

Det sjungs om att gå i någons fotsteg. Jag önskar jag såg någon av mina belackare eller före detta vänner försöka ta ens ett enda steg i mina. Jag tror de flesta skulle falla pladask och aldrig mer kunna resa sig. Men jag är inte sådan, jag reser mig alltid. Kommer jag på mig med att tänka på medan musiken pulserar.

Men det är dags för att ta på sig kläder. Vi skall hem till min mor för en kort sväng, kanske snurrar runt i Knalleland lite. Jag vet inte. Kanske ska vi bara skita i allt sådant, det finns inte några pengar till julklappar ändå. Bara små skruttiga ören vi får dela ut som nödtorftiga gåvor. Men det kan ju alltid vara kul att titta på alla saker man skulle vilja köpa. Drömma lite.

Strunta i att drömma om glögg.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: