När man inte ångrar något i livet. Från A till Ö.

När man inte ångrar något i livet. Från A till Ö.

Någon, kanske viktigt, frågade mig, vad vill du i livet, vad är dina mål?

Jag svarade:

Jag vet inte. Jag har ingen aning. Bara små fragment av drömmar. Åka till Graceland, som jag drömt om sedan jag var 8 år. Kalla mig författare, alltså ge ut minst 3 böcker. Bli erkänd för den jag är. Våga stå vid livets alla stup och inte tveka inför att kasta mig ut i luften. Att tänka mig att jag kan dö för alla jag älskar. Att på allvar älska dem jag älskar.

Att de jag älskar skall förstå att jag älskar dem.

Att på en begravning tänka:

En dag, en begravning. Så, jag låtsas skratta, låtsas gråta. Men, hur ska man bekanta sig med en kista, hur ska man minnas trä?

Så jag gråter nu, minns nu, kommer skratta senare. För livet är för långt men väldigt kort. Ibland älskar man det man inte känner, ibland känner man det man inte älskar.

Tur det finns låtsasnäsdukar och en låtsasgud. Hur ska vi annars förlåta oss själva?

Att säga ord och meningar som någon, vem som helst, kommer ihåg. Att komma ihåg något någon sa.

Att inte vara rädd för november. Även mörkret som finns i allt det svarta.

 

Att jag kommer våga vara den jag kämpat så mycket för att vara.

Att vara älskad för den. Att vara ful och fattig och bara vacker i motljus men ändå vara någons.

För, så klart, jag säger att jag inte vill bli ägd, men drömmer varje sekund om att någon skall vilja ha mig, jag säger varje microsekund att jag inte vill äga någon, men önskar att någon vill att jag skall låna dem ibland.

Att blanda kön, dofter, smaker, tankar och känslor., Skratt mitt i allt och bara dricka vatten och återvända till sängar och golv och bord och luft.

Sluta bli dömd för att inte bli förlåten.

För, jag kommer aldrig förlåta mig själv. Det är helt ok, det ingår i mina egna moralpredikningar. Mina ord när jag står i min pulpet. Dömande, med meningar som slutar med ett stön. Jag, som inte tror på gud använder hans språk. Låtsas vara bättre än jag är, låtsas vara den där guden, den jag inte tror på.

Så jag gör mitt bästa för att låta min egen död vara min egen. Alla ceremonier vara ödsliga. Papperskista, eld, billig urna, en plats i marken, kanske, kanske en sten. För, jag har kommit på, I found out, jag är den sista personen som kommer märka något av det. Alla sorg överlåter jag till de stackarna som är dumma nog att sörja.

Jag vill inte dö. Jag vill aldrig dö. Aldrig. Någonsin. Bara leva vidare. Fri, under himlen. Som en fågel som aldrig landar. Utan behov. Utan alla de synder jag ägnar mig åt. Inga lösa förbindelser. Ingen ilska. Ingen sorg. Inga tårar. Inte ens skratt. Bara tomhet. För, jag saknar de som försvann.

Men, om jag nu inte tror på  döden, tror jag ens på något?

Livet, jag tror på livet. Eller, tror, jävla dumt ord. Jag VET att vi lever livet nu. För om du inte kan läsa det här lever du inte, och jag kan skriva det här så jag lever. Så, låt oss leva. Äta, dricka, älska, hata, sörja, vara ifred och vara tillsammans. Kvinnor, män, med varandra, utan tanke på etiketten, men med kärleken. In i varje hål du vill, utanför varje tanke du äger. Är du någons? Du inbillar dig. Är någon din? Du inbillar dig. Vi äger inte varandra. Vi är tillsammans så länge vi vill, så länge vi behåller varandra, så länge vi vill. Aldrig en sekund mer. Om någon misslyckas? Så, fuck it, det gick fel. Himlen finns inte, tveka inte, livet är för kort.

 

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.