Dunderstånd

Folk pratar aldrig om stånd. Är inte det konstigt. Vi pratar om filmer,
mat, resor och våra bilar. Men nästan aldrig om stånd. Jag menar, det
är ju inte alls ovanligt att folk på frågan ”hur mår du då” svarar ”jo
tack, jag har lite ont i armbågen men annars är det fint”. Men ”jotack,
jag hade ett sånt jättestånd i morse så nu känner jag mig som en man
hela dagen” hör man aldrig. Skulle man höra det skulle man bli
jätteförvånad.

Kvinnor har inga problem med sina hemligheter. De pratar
om mens, svallningar och annat otäckt hela dagarna i ända. Jag vet, för
jag har jobbat på kvinnordominerade arbetsplatser i 13 år. Jag har hört
mycket mycket mer än jag ville. Män i sin tur pratar även de om mens.
”Nä nu får jag gömma mig för frugan har mens vettu”, kan man höra. Men
man hör sällan en kvinna säga, ”nä nu får jag gömma mig, för gubben har
ett kanonstånd”. Är inte det märkligt?

Hur ofta delar vi män med oss av våra ståndsproblem? Inte ofta. Till
och med mycket sällan. Det är väl oftast lite udda typer som pratar om
sina stånd. Som Bert Karlsson. Han vill ha billig Viagra har jag läst i
nån tidning, för han är prostataopererad. Det är ju nästan som att
prata om sitt stånd. Eller sin brist på det. Annars är det märkligt
tyst om fenomenet. Och med tanke på hur ofta det förekommer, ja, nästan
dagligen i var mans liv är ju denna djupa tystnad väldigt märklig.

Själv så har jag väl delat med mig av min visdom nån enstaka gång. Mest
när man är så dragen att man aldrig i hela världen skulle kunna
åstadkomma ett tillstånd som ens liknar ett halvstånd eller ens
vinballe. Men de tillfällena har varit ytterst sparsmakade. Oftast
tiger vi ihjäl det faktum att var man har stånd både titt som tätt.

Märkligt.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.