Hva er Forbrukslån | Halvin puhelinliittymä | Kredittkort på Reise | Billigst Strømleverandør | Husalarm | Livsforsikring | Billigste Mobilabonnement | Plattinger
funderingar

En del av sanningen är sanningens essens.


Jag lider av psykisk ohälsa.

Jag är Bipolär typ II, har ADHD och är dessutom alkoholmissbrukare. Jag är inte rädd för att berätta om det där, att stå upp för det som är jag. Men jag vet att många av mina olycksbröder och systrar inte vågar öppna upp sig för sin omgivning om sådant.

De lider i det tysta, för de är rädda för att de ska bli lidande på jobbet, bland sina vänner och till och med sina familjer.
För det är fortfarande ett stigma att berätta att man mår dåligt i själen. Ingen skulle få för sig att vara rädd för att berätta att man har diabetes eller ont i ryggen eller migrän. Det är socialt accepterat. Men att vara psykiskt sjuk är som att betrakta som något man inte vågar berätta om. För domen från omgivningen är fortfarande kraftfull och livfull.

Skärmklipp

Det pratas bakom ryggen, man ses som en kverulant och får råd som att ta promenader, undvika mediciner och dessutom ta sig i kragen. Det som de människor som ger dessa råd missar är att en depression eller ångest eller manier inte är det samma som att vara lite deppig en dag för att solen inte skiner och jobbet är tråkigt. Att vara psykiskt sjuk, eller som jag föredrar att kalla det, ha psykisk ohälsa, är äkta problem som inte ger sig för att man tar en promenad eller går till ett gym.

Det är förändringar i hjärnan, transmittorsubstanser som fattas eller är för många. Det är nerver som inte kopplar, det är överaktivitet i vissa delar av hjärnan eller underaktivitet i andra delar. Hjärnan är ett komplext organ och kan bli sjuk precis som ryggen eller blodet eller magen.

Jag äter mediciner mot mina åkommor, går i terapi och får all stöttning jag kan få från sjukvården. Men det tog 20 års irrande i psykiatrin tills jag hamnade rätt. Jag hade turen att träffa rätt läkare som äntligen satte rätt diagnos/er på mig. När jag väl fick rätt medicin följde så mycket annat med det. Jag har inte längre något behov av alkohol för att hålla min ångest stången, eller för att kunna sova när jag varit vaken i tre-fyra dygn.

11044588_970039079703617_3134286135094774345_n

Jag kan sova som normalt folk. Mina manier och min dåliga impulskontroll har minskat. Jag gör rätt sak i rätt tillfälle. Jag inser att jag kommer behöva mina mediciner resten av livet och det gör mig inget. Jag är bara tacksam för att de finns. För utan dem skulle jag slutligen gå under i min sjukdom.
Nu har jag dessutom fått diagnosen ADHD, den fick jag inte hur som helst, jag fick genomgå en ordentlig och noggrann utredning innan diagnosen sattes. Det är inte som många tror att man bara får diagnosen lite hur som helst. Det tar tid, utredning och tålamod. Väntetiderna är långa.

Många säger, för jag hör dem säga det, att ADHD är en modediagnos. Att lite vem som helst kan få den. Men så är det ju inte. Det är en relativt ny diagnos och det är väl självklart att den ökar i samhället, för den fanns ju inte förr. Då pratade man bara om bråkiga barn och oorganiserade vuxna. Men det är som vilken sjukdom som helst som är nyupptäckt, i början är det många, som levt med problemen, som får den. Det var väl likadant när man upptäckte cancer eller magsår eller vilken som helst av alla diagnoser som finns, före man upptäckte dem fanns de ju inte.
Jag står som sagt upp för den jag är. För mig finns det inget annat val. Jag vill inte framstå som en halv människa, dessutom vill jag förklara vem jag är och varför jag fungerar på ett visst sätt.
Det är ju rätt enkelt när man tänker på det.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

fem × 3 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.