Hva er Forbrukslån | Kaiuttimet | Test Kredittkort | Dagens Spotpris | Alarmer | Forsikringsselskaper | Billigste Mobilselskaper | Beste Eiendomsmegler 2018
alkoholångestfunderingarglädjehjältar

En dröm om vägen till Graceland.


Jag drömde om Willie Nelson.

Av någon märklig anledning satt vi längst fram på andra våning av en dubbeldäckare, med en sommargrönskande värld utanför fönstren och en väg framför oss som bara fortsatte allt som vi åkte.

Han var en trevlig prick. Rökte braj och pratade lugnt. Jag var nervig, rädd för att monstren inuti mig skulle vakna. Jag satt och drack ut en Jack Daniels och egentligen mådde jag perfekt. Om det inte vore för rädslan för rädsla.

willienelson3

Han, Willie, försökte lugna ner mig. Pratade om vägen och alla andra vägar han åkt på. Sjöng stilla om kvinnor med goda hjärtan och blå ögon som gråter i regnet. Stilla stilla. Sådär vackert nasalt som bara han kan.

Vi åkte mot Graceland, så mycket visste jag. Men vägen liknade den som går mellan Borås och Trollhättan. Rätt slingrig, strutsar sprang i kapp med bussen. De vann aldrig. Willie rökte, jag drack, bussen åkte. Fridfullt, det hela var just det, fridfullt. Om det inte vore för rädslan.

Det var vår som förvandlades till sommar som återgick till vår. Ingen höst eller vinter existerade. De behövdes inte, de hade bara varit i vägen för vår resa. Jag vet inte varför, men jag spelade tafflig gitarr medan Nelson sjöng om tårar i öl och att vara galen av att känna sig ensam.

Tänk att sorg och eftertanke kan vara så vackert. På sätet bredvid mig låg en hög med Lp-skivor. Blank vinyl full av skatter. Min skatt, den som aldrig fick försvinna, den var min trygghet. Men den försvann ut genom fönstret när jag öppnade det för att vädra ut den söta rökiga luften. Fönstret stängde sig, jag öppnade ett paket med nya cigaretter och Willie rökade på sin spliff. Olika gift, samma resultat.

Det låg en trave med cigarettlimpor på golvet bredvid mina fötter. John Silver och gula Camel. Några Chesterfield. Inte de nya billiga utan de gamla långa utan filter. De som kostade några extra kronor för att det var bra kvalitet. Men det var länge sedan det var så.

Jag rökte, Willie rökte, luften blev blå, söt och tobaken blandade sig med spritångor och hasch. Jag drack ur den där förbannade flaskan men spriten smakade ingenting. Inget hände, ingen berusning. Bara lätta tankar och det räckte att lyssna på rösten som sjöng om mitt liv.

Mitt liv har blivit en countrylåt. Inte sådan där hemsk modern från Nashville, sån som Jill Johnsson sjunger. Utan den där med äkta hjärta och sorg och svarta skärande toner. Jag längtade till Memphis, till Beale Street och Graceland och den där graven som jag lovat mig själv att besöka en gång innan jag själv dör.

Men vi var inte där. Vi åkte till Trollhättan. Till fallen och Whiskey river. Allt blev sakta snett och skevt och jag blev allt mer rädd, ramlade av bussen och sedan var det bara mardröm och rädsla, ren fruktan och när jag vaknade var jag tacksam för att vakna och samtidigt så saknar jag Willie.  Han luktade gott och var snäll.

Det är det inte alla som är.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

12 + 8 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.