Forbrukslån | Tietokonekaiuttimet | Beste Bensinkort | Spotpris Strøm | Beste Hyttealarm 2018 | Forsikringsselskaper | Mobilselskaper i Norge | Taksering av Bolig
ADHDalkoholBipolärEkonomi

En gång var trashanken som är jag stolt.


Jag är stolt PK.

Vänstern, antirasism, feminism. Jag tror på att vi behöver hålla ihop, alla i vårt samhälle. Jag tror inte på egoism och förakt för andra människor. Jag ryser vid tanken på att tiggeri skall förbjudas, som om det inte handlade om människor, de som sitter i kyla och regn och snö med tysta munnar och bedjande ögon, som aldrig vågar möta dina. Däremot vill jag medverka till att det inte behövs.

Jag lever längst ner på stegen, nästan i alla fall. Det finns människor som till och med står längre ner och inte ens får en chans att klättra upp högre, till en nivå där man kan slappna av och känna sig välkommen och älskad, eller i alla fall respekterad.

william-shakespeare-quotes-11

Jag tror på att även de som har pengar kan vara vänstersympatisörer. Det är de som nästan är mest modiga, för de har själva allt att förlora på ett samhälle där vänsterns tankar genomsyrar samhället. Vi som ligger under dem är ju till en viss del även de egoister. För när jag röstar gör jag ju det i förhoppningen att jag och de andra trashankarna i vårt land skall kunna leva med stolthet och slippa skämmas och gå med böjda nackar. .

Sjuka, gamla, arbetslösa är vilt byte, bara att skjuta på, hagel i bröstet. Taggar i hjärtat. Jag lovar, jag har levt såhär i många år nu. Förr, en gång i tiden, var även jag produktiv. Jag gick till jobbet, jag arbetade och slet så gott jag kunde, var stolt över det jag gjorde.

Självklart vill jag bli frisk. Självklart vill jag vara frisk nog att arbeta. Självklart vill jag göra nytta. Självklart vill jag kunna gå stolt. Men just nu är jag inte där.

Nu gör jag ingenting och det finns nog ingen i världen som föraktar mig mer än jag själv gör. Men det är nästan bra, för andras pilar studsar bort, de kan inte nå mig. De får stå där och prata om utanförskap och arbetslöshet och sjuka människor som något som man kan trampa på. Jag har slutat bry mig speciellt på det där. Inte helt, så klart blir även jag ledsen när någon tycker jag bara är en belastning. Men jag blir inte lika sårad och ledsen som jag förr blev.

Mitt hjärta slår hårt, det slår för mig, för de jag ser omkring mig som haltat snett och inte längre står till samhällets förfogande. Inte för att de är lata eller väljer enklaste vägen. Utan för att det inte har något val. De duger inte. Vi duger inte.

Främlingsfientlighet och rasism mot klasskamp och feminism och omtanke och empati inför mina medmänniskor. Jag hoppas jag kommer leva för att kämpa mot det negativa och för det positiva resten av mitt liv. Oavsett hur det kommer se ut, oavsett om jag en gång blir friskare, oavsett om jag så vinner hundra miljoner kronor.

För jag tror att vi måste hålla ihop. Hjälpa varandra.

Rent av älska varandra.

[skype-status]

 

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

17 − ett =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.