En konstnärssjäl på rymmen.

De flesta i min släkt är konstnärliga. De spelar musik, de ägnar sig åt smideskonst, de väver och målar, de skapar smycken och vaser. En del gör allt det där på en och samma gång. Vi har någon sorts ådra som pulserar, även jag. Jag ägnar mig åt text. Det är det som är min grej. Jag sade inte att jag gör det bra, men jag skriver likt förbannat.

Jag vet bara en till i den stora släkten som skriver. Det är en rysk skald och poet som ägnat sina dagar åt skrivkonsten. Han har försörjt sig på det där och jag kan bli så avundsjuk på honom som vågat försöka. Själv så vågar jag inte ta några steg för att skriva för fler människor än de som läser den här bloggen. Jag fegar helt enkelt ur när jag ska försöka sprida mina ord.

Alla har sina verktyg i livet.

Redan när jag gick i skolan så sade lärarna jag skulle satsa på att skriva mig igenom livet. De kallade mig faktiskt på ett möte där se sade att jag var fel ute med min gymnasieutbildning och att jag borde gå en mer akademisk linje. Kanske hade det gått bra, kanske åt helvete. Men jag vet ju inte, för jag försökte aldrig. Det blev ord på servetter och gömda block. Inget mer, bara för mig själv. Hur det kom sig att jag senare läste till sjuksköterska har jag inte riktigt klart för mig. Besluten fram dit är suddiga.

Jag ägnar mig även åt andra sorters konst. Ritar och målar i perioder, spelar på min gitarr och mitt munspel, när jag hittar det. Men eftersom jag oftast slarvar bort det mesta jag äger så står det inte att finna för det mesta. Gitarrerna hittar jag, men inte talangen för spelandet. Det blir bara utbrott av små försök att bemästra instrumentet bättre än hyggligt.

Allt jag gör, allt jag skapar blir myllrande och rörigt. När jag målar eller tecknar fyller jag det mesta av pappret eller duken. Tomma ytor stör mig. Det är som mitt hem. Jag fyller det med saker och tyger och tavlor. Jag kallar det mysigt, andra kallar det instängt.

Men, återigen, det enda jag behärskar mer än hyggligt är skrivandet. Ibland vågar jag nästa säga att jag skriver bra. Men jag tystnar snart. För jag är feg, för jag är vek. Det är nästan lite sorgligt, för jag kommer nog leva resten av mitt liv i tanken på det som kunde blivit, om jag bara vore modigare.

Under tiden får jag väl fylla livets alla tomma ytor på samma sätt som mina tankar överväldigar både mig och andra.

Det är så jag funkar helt enkelt.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Anna skriver:

    Personligen hade jag tyckt att det vore intressant att läsa om pyskisk ohälsa, familjeliv, relationer, arbete från ett manligt perspektiv. Det finns tyvärr inte så många skildringar från män inom detta ämne. Jag hoppas du får upp modet att en dag försöka :)

    • jonascarlzon skriver:

      Ja det är precis det jag går och klurar på, för som du säger, det är oerhört få män som skriver om det där. Det handlar mest om missbruk och vilka alfahannar de är. Så, jo, det kanske kommer något sådant ur mig en vacker dag.

  2. Lisa Lindberg på Facebook skriver:

    Men ååhhh, jag är stum av beundran du skickliga ordens mästare….och jag skulle så gärna vilja läsa de där gömda blocken och servetterna. Formidabelt herr Carlzon!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: