Apr 25

En lampa, ett liv.

Det lyser en lampa i mitt sovrum. Den har stått där i evigheters evighet och lyst. Jag ser den, går förbi den, men kan inte förmå mig själv till att släcka den. I miljötänkandets tidevarv slösar jag ström. För att jag inbillar mig själv att den är mitt liv och vem vill släcka sitt liv?

Så medan solen skiner starkare så försöker den där lampan skina bättre, vackrare. Jag vet inte om den lyckas men jag känner att den är lyckad. Den lever sitt lilla liv, där inne i hörnet. På kvällen, när solen kryper ihop av trötthet, så finner jag min väg till bädden genom den där lampan. Lappad och lagad och rätt ful så ger den mig vägledning. Som en supernova för bara mig.

Det är inte många som ser den. Inte många alls. Mest bara jag själv. Katten. Hunden. Ingen annan. Ingen kvinna ber mig släcka den, ingen vän undrar varför den lyser. Den står där och gör sitt jobb, att lysa upp min sömn. Jag ville nog gärna höra en kvinna be mig släcka den, en vän undra varför den skiner. Men sådant är icke min tillvaro. Sådant sker inte för mig. Kanske är det därför den lyser? För att vara min kvinna, min vän? Är jag kär i lampan? Borde vi gifta oss? Kanske.

Bredvid ligger mina kläder, mina tidningar och min elektroniska rakmaskin. Den som jag drar över kinden för att passa in i dagens tid. Ingen stenålder får finnas på mig. Nedanför väljer hunden att sova ibland. I hörnet, precis nedanför där taket når vägg som när golv som när min själ.

I bädden, den som har plats för två, sover jag. I väntan på en äkta kvinna somnar jag med min älskarinna, ljuset, på och starkt. Att älska med ljus går. Om man bara vill och orkar tänka tanken. Så det är därför jag sitter här. För att ha råd att låta ljuset skina. För annars vet jag mig ingen råd alls.

]]>

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: