En liten bedräglig röst inom mig.

Mina tankar går åt två håll. Jag blir förvirrad och förbannad. En del, en stor del, av mig vet att jag gjort bort mig, att jag sårat människor återigen. En annan del, den där lilla, lilla, gälla rösten säger åt mig att vafan, ok det körde ihop sig, men nu vet jag ju. Bara jag är försiktig så nog kan jag ta en pilsner då och då.

Mina två delar försöker samsas. Jag må vara trasig, men jag försöker kasta min mask

 Så jävla hopplöst.

Den lilla gälla rösten väger ibland med än den stora förnuftiga. Det är en märklig fördelning. Som en våg där ett kilo helt plötsligt väger mer än tio. Man tittar på vågen och kan för sitt liv inte förstå hur det går till.

Men jag vet inte hur jag ska klara av det. Ännu har jag inte hittat verktygen för att lugna min ångest och skära bort min depression. För det är väl i det läget jag har fastnat nu. Det är bara ibland allt det där lägger sig, den svarta hunden tar en paus och går iväg på egna äventyr och lämnar mig i fred. Andra gånger spelar jag glad. För att inte skrämma min omgivning. Jag spelar och gråter i hjärtat. För min egen uselhet och för de omkring mig som lider av min blotta existens.

Jag vet inte hur jag ska göra och det fyller mig med fasa. Dessutom vet jag ju att det är jag själv som ännu en gång i livet inte tagit ansvar, inte ens letat efter andra sätt än alkoholen att finna ro.

Men den del av mig som är äkta, den del som är den Jonas som är på riktigt, vill ingen illa.

Jag lovar.


Det är det enda jag kan lova. För i sista änden är jag helt ensam i allt den som måste göras, precis som alkoholismen är frivillig ensamhet.


 

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jag finns med dig, även om du tvingas göra jobbet ensam så försöker jag stötta så gott jag kan. Jag tror på dig, på oss! Glöm aldrig det

    • jonascarlzon skriver:

      Jag vet och det fyller mig med lycka! Men du vet också min rädsla, den vi pratar om då och då. Den vi inte behöver ta här. Men jag är så evigt tacksam mot livet som gett mig dig som gåva att vara älskad av!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: