Jun 15

En mani som kletar sig fast, depressioner som lägger ägg i själen.

5Jag inser ju att den här gången var jag inte bara hypoman.

Jag var fullt flängande manisk och det tror (jag vet ju egentligen inte, sånt kan vara svårt att upptäcka för den som är mitt inne i det och som dessutom inte har kännedom om sin diagnos) jag att jag var för första gången.

Jag såg saker. Inga gubbar eller så. Bara att gardinerna fladdrade fast fönstren var stängda, jag satt och pratade med Maria i 20 minuter innan jag förstod att hon låg i sängen och sov. Plantorna i fönstret böljade och växte mitt framför ögonen på mig.

När jag kom till medlemsträffen med Föreningen Balans Borås Sjuhärad förklarade jag med en gång hur det var. De i styrelsen visste redan om det eftersom jag förvarnat dem. Men jag förklarade precis hur det var när jag kom till träffen. För jag vet ju att de som är där förstår.

Det var så fantastiskt att sitta i ett rum med likasinnade och öppet kunna berätta hur jag mådde, att jag inte sovit på tre dygn, inte kunde stå eller sitta stilla, började rota i saker och ting. Vände upp och ner på halva operativsystemet på datorn, gick och funderade på hur tavlorna skulle hänga. På hur jag ska lägga upp föreläsningen. Allt snurrade runt i mig och jag mådde så förbannat bra. För man gör ju det.

Så varför skulle jag vara intresserad av att sova? Vem vill sova när man mår så fantastiskt? Men det sliter på kroppen, hjärtat pumpar, kroppen kräver näring, en smula stillhet i en stund. Den fick ingen mat, ingen sömn, ingen ro. Men det oroade ju inte mig. Jag var på topp, jag var bäst i världen. Jag var nästan gud för fan. Jag visste svaren på allt, kunde berätta för mänskligheten hur livet skall levas.


Manisk. Så manisk att det skvätte om det.


IMG_20120423_222809

På mötet sade jag åt mina vänner att: be mig hålla käft om jag tar för mycket plats. För jag vet ju hur jag kan vara i sådana lägen, såpass koll hade jag då. De hängde upp sig lite på orden jag valde, men jag menade ju att de skulle be mig lugna mig lite om jag blev för het.

Det blev jag såklart. Utan att gå in på detaljer ställde jag en medlem mot väggen och pratade med honom som om han vore en idiot och jag visste bäst i hela världen. Jag är glad över att han är en cool katt. Det kunde ha slutat hur som helst.

Men som tur så sade en av mina vänner i styrelsen åt mig på ett mjukt och fint sätt att det kanske inte var speciellt rätt ställe att hålla den konversationen. Så, tro det eller ej, jag lugnande ner mig. Ibland behövs det inte mer, bara några milda ord som gör att man slappnar av och tar mindre plats.

För vi är ju sådana, de flesta av oss som är bipolära. Speciellt vi som blir hypomana eller maniska rätt ofta. Vi tar plats, vi hörs, vi kommer med idéer, startar upp projekt. Till en viss grad kan det vara en fördel, för man blir en ledarfigur som drar med sig andra på ens äventyr. Men har man gått för långt i sitt uppskruvade tempo är det ju bara strunt det som kommer ur en, även fast man tror att det är glimrande guld. Ingen kan dessutom övertyga en om att det är så att det man gör inte har något större värde. Man är ju kung. Nästan gud.

Sen, när man landar, kommer ångesten. Den äter upp en. Man tänker på alla ord man sagt, alla kakor i livets kakfat man roffat åt sig. Alla dumma saker man sagt till andra människor. Jag blir rätt hetlevrad när jag är uppskruvad, inte alls som jag blev förr då jag blev spritt språngande galen. Men jag kan sätta människor på plats på ett rätt obehagligt sätt. För när man är hypoman men fortfarande tänker ”klart” tänker man väldigt fort, blir väldigt verbal och det kan bli svårt för andra att få något vettigt sagt eftersom man själv då är så driven i sitt prat och så duktig rent retoriskt (jomen man är faktiskt det ett kort tag, när man är i det där mellanlägen mellan balanserad och hypoman.)

Men, som sagt, man sitter där och skäms. För att man tryckte ner den, sade det till den, köpte den där grejen man inte behöver, skrev all den där poesin och på sina böcker och upptäcker att det fan bara blev blaj av allt. Det är bara att riva och börja om där man slutade innan man rusade igång.

2012-05-04-13.41.34

Det är en smal slak lina man vandrar på. Är man bara lite lagom energisk så får man faktiskt mycket gjort och det är ju inte alltid man blir hypoman eller manisk, ibland, rätt ofta, så är man bara väldigt pigg och kreativ. Då är det bara en fördel att vara Bipolär. Faktiskt.

Men det är ju de två andra lägena som sopar igen ens dörrar till friheten. Antingen är man en halvgud eller så är man skräp och smuts. Det kan gå fort mellan lägena, det kan gå på några timmar.

Just nu är jag i ett mellanting. Jag fick rådet av en av de som satt i rummet då när jag var helt uppåt väggarna, han rådde mig att göra som han fått order om att göra när han inte kunde sova. Ta mer av en specifik medicin, funkade inte det, öka igen, funkar inte det, öka igen. Det är en medicin som man inte blir beroende på och som mest gör att man somnar som en stock och sover gott. Så jag följde rådet och gick äntligen den där sömnen jag behövde. Jag somnade på tisdagens eftermiddag och vaknade på torsdag eftermiddag. Helt väck i kolan, men hade äntligen fått sova ikapp lite.

Som det är nu känner jag mig rätt stabil. Bara lite orolig för vart det ska barka nu. Vi var inbjudna på fest igår men jag vågade inte gå, för jag var rädd för att varva upp igen och göra något pinsamt. Så jag drog i mig mina nattmediciner vid 17:00-tiden igår och vaknade vid 15:00-tiden idag. Jag har mycket sömn att ta igen verkar det som. (Retar mig att jag missade festen, den var visst oerhört lyckad, synd på så rara ärtor, men jag är så förbannat glad åt Marias vägnar att hon äntligen fick lite roligt och koppla av från vardagen lite.)

Så nu vågar jag knappt röra mig för tänk om jag varvar upp igen. Eller tänk om jag rasar igen. Vilket som än sker så hoppas jag att jag landar på ett mjukt sätt.

Kanske är det dags för Litium. Jag är inte det allra minsta sugen. Men kanske det vore det som fick ordning på det hela totalt.

Livet mina vänner, det är allt bra knepigt för oss alla.


 

PS: lite vettigt har jag fått gjort. Jag var med i radion för att diskutera hur vi Bipolära, och med annan psykisk ohälsa med för den delen, beskrivs i media och på film och tv med utgångspunkt från tv-serien Homeland. Jag tror att det blev bra, så lyssna gärna och kom gärna med kritik på det som sades.

2 kommentarer

    • Lina Tsutsumi on 16 juni, 2015 at 12:42
    • Svara

    Det är verkligen olika det där med manier. Jag blir aldrig psykotisk eller blir aldrig paranoid. Har hänt mig max 2 ggr per år.
    Jag går på lithium och det vill väl inte heller det, men det har räddat mig. Jag kan leva ett normalt liv med den medicinen. Sedan är det olika, vissa behöver ta mer, men jag är en av dem som turligt nog behöver bara ta 1-2 tabletter och klarar mig på det. Hoppas det blir bättre med dig! http://www.jagarbipolar.spotlife.se

    1. Ja hela Bipolär-begreppet är ju fullt av små och stora saker som skiljer varje patient från den andre. Jag som inte ens förstod att jag är bipolär i så många år, fick inte diagnosen förrän jag var 40 år, hade ingen nyckel till mitt eget irrationella beteende. När jag sedan fick diagnosen var det som att alla bitar föll på plats och när jag började medicinera med Lamotrigin ändrade hela mitt liv sig. Jag blev en annan människa, eller snarare, jag blev den människa jag hade inom mig och som borde fått ta mest plats. Biverkningarna på Lamotrigin är för mig ibland rätt svåra att leva med, ett minne som läcker ännu mer än det redan gjorde från början, ord som bara försvinner när jag ska skriva eller tala, stammning, trögtänkthet. Men det är värt det.

      Men nu när jag är mer observant så inser jag att jag ibland går över gränsen till mani och då även paranoja. När jag tänker på det så har det varit så många gånger tidigare i mitt liv ända sedan tidiga tonår. Men ju mer man får reda om sig själv ju bättre kan man hantera sina brister.

      Jag hoppas att du får fortsätta må bra och ha ett liv som gör att du känner att livet inte är ett så pjåkigt ställe att leva på.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: