En mil i mina skor.

A Fire-Lite NBG-10
Image via Wikipedia

Alla flaskor är tömda. Blodet är kvar. Rinner, pulserar i mig. Vi människodjur har så lätt att döma. Vi gör det lite från höften. Lite på låtsas fast det naglar fast den vi dömer vid sitt förflutna. Vi ger inte varandra chansen att få bot och bättring. Vi vill inte se den dömda resa sig. Det förminskar oss själva. Låt de tandlösa stinkande försvinna dit där de kom från. Låt oss läsa vår tidning ifred på morgon utan att behöva vara goda, bara vara.

Jag vet inte längre. Jag har nått vägs ände. Någon måste hända och jag vågar inte ta steget. Fast i mig själv. Rädd för allt men vill ha allt. Köper och spenderar och förbrukar. Men ändå, just därför,  är alla flaskor tömda.

Rädslan är gott bränsle åt elden i hjärtat.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.