Hva er Forbrukslån | Parhaat Kaiuttimet | Billigste Kredittkort | Strømpris Kalkulator | Billigste Alarmselskap | Hesteforsikring | Billigste Mobilabonnement | Energiboring

En nykter röst i min skalle.

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Tina skriver:

    Hej!

    Jag hittade din blogg när jag sökte på ordet "Nutella" och såg att du hade kommenterat ett inlägg som handlade just om Nutella. Vi är några studenter som håller på med ett arbete gällande frukostvanor och Nutella. Vi skulle verkligen uppskatta om du ville svara på några frågor. Vi kommer att lotta ut 4 biobiljetter till en av personerna som svarar.

    Använd länken nedan för att delta!
    http://www.kwiksurveys.com/?s=NJMLGK_d81b3fc9

    Tusen tack på förhand!

  2. Junie skriver:

    Det skrämmer mig vilka likheter det finns mellan alkoholism och bulimi. Verkligen. Obehagligt att jag känner igen mig så mycket i det här. Självklart finns stora skillnader också, men likheterna är på många sätt slående. Ändå är alkoholruset inte något jag skulle se som alternativ till mitt sockerrus eller endorfinerna när man spyr upp det efteråt. Jag har liksom tre mer eller mindre oöppnade flaskor starksprit hemma som jag inte ens rört eftersom jag inte varit på någon fest eller på krogen den senaste tiden.

    Här om dagen blev jag "tvungen" att köpa nutella. Du vet sån där hasselnötschokladkräm. Jag hatar nutella, och älskar nutella. Hur som helst, det fanns bara stora burkar på den affären, 750 g när de annars brukar vara på 400 g. Jag köpte det ändå, en stor burk som jag visste att jag aldrig skulle orka trycka i mig på en gång. Åt hälften, spydde, hällde sedan vatten i burken med nutellan som blivit över, slängde den i soporna och tänkte "die mothafucka die!". Morgonen efter vaknade jag med en enda omedelbar tanke i huvdet: "RÄDDA NUTELLAN!". Så jag tog upp burken från soporna, hällde ut vattnet och skrapade bort det mest skadade lagret. Åt fem mackor med nutella på, spydde, hällde diskmedel i burken med nutellan som nu fortfarande inte var slut, slängde burken och gick ut med soporna. Så jävla sjukt. Så äckligt.

    • WoB skriver:

      Det är ju lite samma mekanismer bakom alla "rus" eller missbruk. Belöningscentrum som ställer till det. Men det är märkligt hur lite det intellektuella spelar roll i det hela. Man vet så väl, man förstår vad det handlar om. Teorin är ju rätt enkel och om man sedan är en sådan person som kan ta till sig det teoretiska och dessutom är intresserad av ämnet så man tycker ju att man borde ha lätt för att övervinna det där. Likt förbannat så slår man skallen i väggen gång på gång.

      Det är hårt arbete som gäller. Men det är ju så förbannat svårt. Dessutom blir jag väldigt nedslagen vid tanken på att det är ett arbete som gäller hela livet, att man liksom aldrig kan slappna av. Det är som min rökning. Jag höll upp i tio år, ändå dök suget upp då och då. Sen när jag trodde jag var safe så tog jag bara en cigg. På den vägen är det och nu röker jag hela tiden. Trots att jag vet hur skadligt det är.

      Märkligt.

      Men man får se det som att små bakslag inte är något man får hänga upp sig på. Det är de perioder när man lyckas som är det viktiga. Dessutom så gjorde du ju en smart grej där med diskmedlet och att gå ut med det till soporna. För mig är det en kamp varje gång jag ska handla mjölk då jag tänker att "bara en folköl".

      Äh, vi fixar det, både du och jag :-)

      • Junie skriver:

        Ja verkligen märkligt är det, att man kan vara hur insatt som helst i alla mekanismer som ligger bakom, och gör man si så blir det så och så vidare. Men ändå faller man gång på gång på gång på gång så till slut undrar man ju vad fan man håller på med, gillar jag ångest ELLER?! Hur mycket jag än säger till min hjärna att det blir bättre i långa loppet om jag gör rätt så säger den tillbaka att det blir bättre i det korta loppet om jag gör fel, och hjärnan föredrar att må bra i det korta loppet, att bli tillfredsställd NU NU NU!

        Ja, hela livet har man sårbarheten. Håller med om att det är hemskt. Bara tanken på att aldrig mer få banta, för att det skulle kunna få mig att falla dit igen, gör mig nedslagen, hur konstigt det än kan låta. Sen tror jag det handlar lite grann om den där rösten i mitt huvud som säger att jag ändå ska dö så vad fan spelar det för roll vad jag gör mot min kropp. Men du, käre vän, får inte misshandla dig på det där viset utan att jag blir lite ledsen, för du ska ju leva. Alla ska leva utom jag, för jag ska dö.

        Diskmedelstricket kanske kan funka på öl också, vad vet jag. Det gäller bara att lyckas att faktiskt ta det steget också, att förstöra det där äckliga men ack så underbara och ACK SÅ DYRA. Trots att man är ledsen eller uttråkad eller arg eller förtvivlad eller fattig. Eller vet att man bara köper mer i morgon ändå. För om man förstör det där dyra underbara äckliga varje gång så borde man nog inse snart att det inte ens är någon mening att köpa. Inbillar jag mig. Om det funkar vet jag inte, så långt har jag inte kommit i mitt experiment och jag tvivlar på att jag någonsin kommer klara av att komma så långt. Oftast köper jag inte mer än jag kan få i mig på en gång liksom, och att stoppa sig själv mitt uppi alltihopa för att hälla diskmedel på skiten är nog gaaaanska svårt.

        Men du har rätt, klart vi fixar det! Både du och jag har ju ändå kommit varsin lång bit på våra vägar framåt! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

fem × fem =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.