Hvem tilbyr Forbrukslån i Norge | Bluetooth Kaiutin | Best i Test Kredittkort | Strømpriser | Billig Husalarm | Forsikring Sammenligning | Mobilselskaper 2018 | Billigste Bredbånd 2018
ADHDalkoholBipolär

En pillertrillares vädjan om en smula förståelse.


Ett glömt piller är ett piller utan liv.

Jag gör det gång på gång, glömmer ta mina mediciner tills jag börjar märka varför jag en gång började med dem. Världen blir lite otydlig i konturerna, tankarna börjar grumlas, ställa sig på rad för att sedan börjar bråka med varandra, de blir allt fler och jag tänker dem samtidigt tills jag inte kan höra mig själv för allt kackel.

Irritationen mot världen ökar, jag blir sur och tvär, svettas som om jag satt i en bastu. På hela kroppen svider det som om jag solat för länge och blivit röd som en kräfta över hela huden. Det börjar brusa i mig, jag blir otålig och vill göra allt på en enda gång eller inte alls. Gömma mig från världen eller ställa mig på det högsta berg som finns för att ropa ut min egen storhet, det där är lite olika beroende på vart mitt inre befinner sig, mot bråddjupet eller toppen, för tillfället.

Jag gör det varje dag och jag fattar inte varför jag inte bara knatar ut i köket, tar mina tabletter och sedan tar dagens första kaffe. Det är ju ändå bara 50 cm mellan kaffebryggaren och medicinskåpet. Men det funkar en dag eller två, sen sitter jag likt förbannat och undrar efter någon timma vad det är som händer i mig.

Dessutom är jag ju, återigen bevisat, dum som inte förstör vad det är som händer i mig, jag vet ju egentligen om det, men det är väl någon önskning om att en dag kunna sluta med läkemedlen, det måste ju ändå vara en tanke man har, för vem vill egentligen äta så mycket medicin som jag gör, jag kan villigt erkänna att jag är osäker på vad som händer i framtiden, vilka effekter kommer allt det där ge på min kropp?

Men faktum är tyvärr rätt tydligt, jag får dras med de där tills mina dödaga. Om jag vill ha ett vettigt liv. Jag har levt utan dem i 30-40 år och de åren var ju ingen hit kan jag säga. Så jag fortsätter ta dem, hoppas på bättre läkemedel i framtiden som kan göra jobbet utan alla biverkningar. Den Helande Maria, min fru, brukar muttra något om sex, men för helvete, vissa mediciner stänger ju av all kontakt med min hjärna, mitt hjärta och min kuk. Helt hopplöst. Viagra är heller ingen lösning, vi har helt enkelt inte råd att hämta ut så dyr medicin som inte faller under högkostnadsskyddet. Så, no knull in Viskafors.

Men det är den enda biverkan som jag tycker är riktigt jobbig. De andra kan jag leva med även om de ibland ställer till det, som mitt dåliga minne och klumpigheten. Men det är lättare att leva med det än det kaos som jag levt med innan jag började med Lamotrogin. För den gav mig livet tillbaka. Ett liv där jag inte längre behöver supa för att våga gå ur sängen. Jag är fortfarande alkoholist, men kanske inte alkoholmissbrukare. Jag tar gärna några cider då och då, kan tänka mig dela en flaska vin med min fru, men där räcker det. Jag brukar varje gång tänka på hur jävla illa jag kommer mår om jag dricker för mycket. Dessutom brukar jag tänka, efter en cider att ”njut av det här nu då, drick inte mer bara för att bli riktigt full, du behöver inte det. Njut, drick tills det räcker för en god salongsberusning.

Hej, jag säger inte att jag är den magiska enda som kan fortsätta dricka trots att jag är alkoholist. Men det är bara ett experiment och än så har det gått bra. Så jag kanske dricker en dag i månaden, mer får det inte bli för då nosar jag snart i diket igen. Men jag har några i släkten som lyckats med det där. Det kräver total disciplin, smarta köpvanor och dessutom en fru som står som en mur mellan mig och mer alkohol är vad som är bra för mig och henne i långa loppet.

Fan, nu är jag beredd på en anstormning av folk som kommer skälla ut mig och jag är här, skäll, ge siffror, skriv till mig om detta, så vi kan ha en diskussion kring detta. Jag är ytterst osäker på om mina resonemang är vettiga eller om jag leker med elden mer än någonsin.

Men mediciner, de är ryggraden som håller upp mitt mentala jag. Det är ingen tvekan om att det är så och jag kan bli rätt förbannad på människor som inte varit eller är i min situation som bara ser mina mediciner som av ondo. Om de bara förstått hur mycket de där pillren har gett mig skulle de inte vara lika negativa eller/och hånfulla kring allt det där. Men det där känns mest som att jag ropar i öknen.

Sen är det ju inte så att medicinen är likadan för tid och evigt. Man finjusterar, byter ibland läkemedel till något som fungerar bättre. Läkarna gör helt enkelt allt vad de kan för att jag till minsta möjliga biverkan ska få största möjliga verkan och effekt.

Om jag nu då bara kunde komma ihåg att ta dem.

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

4 thoughts on “En pillertrillares vädjan om en smula förståelse.

      1. Klart jag hoppas, jag väljer bara att säga något för jag vet hur svårt det är för dig. Men hoppas gör jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

tjugo − 14 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.