Aug 27

En rätt korkad man talar.

Jag har lugnat ner mig nu.

Nuförtiden brukar jag brusa upp och svära när saker eller människor går mig emot. Men jag blir inte skogstokig som jag ofta blev tidigare. Jag är mindre svårläst. Det kan jag nog tacka min medicin, den och årens gång, för. Jag har lättare att lugna mig igen.

En sak jag har börjat med att mässa tyst för mig själv:

jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel.

Med ens känns det lite lättare. Det var en munk som blev intervjuad på tv som tipsade om det. Nu har jag inte så svårt för att erkänna att jag inte förstår, eller vet, eller att jag gör saker på fel sätt.

dumdummare2bred

Om jag erkänner mina brister och fel är det lättare att göra något åt dem med. Man kan jämföra med att man åker vilse i en stad men vägrar fråga efter vägen. Istället kör man runt runt tills de andra i bilen blir tossiga. Men nu erkänner jag att jag kört vilse och fråga efter hjälp med en gång. En kass liknelse, men du fattar nog kontentan av det hela.

Det är rätt skönt att medge att man är dum.

 

 

.

3 kommentarer

  1. Jag tror att vanan att nedvärdera sig själv sitter ganska djupt. Allt vi kan göra är att öva och öva 🙂

  2. Tackar och bugar. Du har rätt, det handlar precis om att jag och många med mig mobbar sig själv. Det är väl som de säger på terapin: du är värd mer. Men det är svårt.

  3. Fast dum är du ju inte o jag är väldigt emot att en mobbar sig själv med den typen av tillmälen. I övrigt väldigt tänkvärda reflektioner o bra strategi.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: