En röst från förr. Del V

2012-06-02

02:50:37


Hon var alls inte vacker.

Ansiktet var avlångt, lite kantigt och ögonen satt allt för tätt. Men hon hade en vacker mun och välskötta händer. Jag minns inte längre hur vi träffades. Troligen är det inte viktigt eftersom jag inte kommer ihåg det. Men hon bodde i dörren bredvid min och vi brukade hälsa på varandra när vi stötte på varandra i trapphuset. Artiga fraser från artiga människor, helt utan vetskap eller känsla för hur den andra lät när natten är som djupast. En gång ringde hon på min dörr och bad mig sänka musiken eftersom hon skulle jobba på kvällen. Hon stod i butik och sålde smycken. Så passande. Visst skulle jag sänka musiken, lovade jag. När jag stängde dörren så var jag irriterad. På henne och hennes jobb. Men jag sänkte lydigt Johnny Cash tills den sjungande mannen blev till ett svagt mummel i rummet.

 

En dag, när det snöade, träffades vi vid busshållplatsen. Nickade igenkännande. Inget mer, inget mindre. Efter att vi stått där, bredvid varandra men ändå så långt ifrån varandra, i vad som säkert var en evighet, frågade hon tvekande ”du, jag undrar om jag får låna en cigarett av dig”. Visst mumlade jag, letade efter det knyckliga paketet långt under rock och lager av tröjor. Jag räckte över cigaretterna med iskalla händer. Hon tog en cigarett, tog fram sin tändare och drog ett djupt bloss. ”Jag visste att du rökar för jag har sett dig på balkongen” förklarade hon. ”Mmm”. Mitt svar kom som en svag viskning. Helt plötsligt blev jag märkligt medveten om den raka näsan, de gröna ögonen. Sättet hon strök undan luggen och hur hon vred vänster fot lite inåt när hon stod. Som om något viktigt helt plötsligt hade hänt. Som om jag borde vara medveten om mig själv, vad jag sa, vad jag gjorde. Vad jag tänkte. Jag tog ny fart och upprepade mitt ”mmm”, fast lite högre denna gång. När bussen väl kom så satte hon sig i en av de främsta raderna medan jag gick längst bak och ställde mig tillsammans med en urindoftande man och hans hund. För jag kände ju inte min rökande granne. Inte egentligen. Inte på riktigt.

 

Jag vet inte riktigt var som hände där på busshållplatsen men helt plötsligt kom jag på mig med att hoppas att jag skulle möta henne i trappan. Jag sprang ut med soporna mer gånger än påsarna blev fulla. Jag fann mig själv titta efter hennes lägenhetsnummer bland tvättkolvarna när jag bokade min tvättid. Jag lyssnade ständigt efter en dörr som slog upp, där utanför mitt liv, min borg. Istället för den där öppna dörren möttes jag en dag av en flyttbil utanför huset. Starka män som bar ut möbler från hennes lägenhet. Som drabbad av sorg smet jag in i min lägenhet, satte mig vid köksbordet och tog ett beslut. Jag lovade mig själv att glömma hennes vackra händer, de där gröna ögonen. Det var alls inget svårt beslut. För egentligen fanns det ju inget att glömma. När jag tänkte efter var jag inte längre säker på att hennes ögon var gröna. De kunde lika väl vara blå eller bruna. För de där gröna ögonen fanns ju mest i min fantasi.

 

Jag var full nästa gång jag såg henne. Full och fylld av självömkan gick jag förbi henne gång på gång på dansgolvet. Gång på gång gick jag förbi, allt fullare ju mer kvällen fortskred. När jag druckit mig lagom full för att våga bestämma mig att jag vågade prata med henne var hon försvunnen. Tur var nog det för jag var i ett tillstånd av fylla, panik och jag sprang mot toaletten för att tömma magen. Givetvis hann jag inte fram utan jag kräktes rakt ut, på golvet, på toalettdörren och medan magen krampade i våg efter våg sved förudmjukelsen allt ilsknare i mitt inre. Så klart blev jag utslängd, så klart fick jag ingen taxi. Under den vingliga promenaden uppför kullarna mot mitt hem bestämde jag mig för att ta mitt usla liv. Men inte då, inte där. Senare, när jag var nyktrare. När jag visste vad jag gjorde.

 

 

Hur mår du egentligen frågar du? En snabb blick från sidan och en bekymrad uppsyn. Bra säger jag lätt, en lögn bland alla andra lögner jag sprider kring mig likt gödsel på en åker där mitt oförstånd växer. Kan jag hjälpa dig? Du lägger huvudet på sned och de smaragdgröna ögonen kisar på mig, fulla av undran och tvivel. Men ingen kan hjälpa mig, jag är bortom all hjälp, bortom all kontroll.

Jag löper amok i mitt sinne, långt in bland hjärnans vindlingar dör jag sakta men säkert, ett smutsigt, sörjigt döende som inte kan hejdas, inte stoppas. För varje dag faller jag lite längre ner, lite fortare, lite allt mer säkert.

Du rycker på axlarna, vänder den perfekta ryggen mot mig och går din väg, inte alls långt, bara till kökslådan där dina cigaretter ligger. Du tänder en låga med din magiska eldlåda, ett under för tusen år sedan men en helt vanlig tändare i våra dagar. Snabba, nästan nervösa, bloss under köksfläkten. Du funderar på något, säger du. Nä, svarar jag, kort, snabbt, för snabbt.

Hur kom vi hit? Vart tog kärleken vägen, den magiska kontakt vi hade när våra tankar vandrade samma vägar, när våra ord flätades samman till en vacker väv av drömmar och känslor. Jag känner hur du sakta men säkert försvinner från mig, bort till något, någon som jag inte känner, inte kan placera. Själv faller jag lite för varje sekund, ner, ner bort mot något som jag inte vill veta vad det är.

Är det så här när kärleken dör? Måste det vara så tomt, så utan hopp eller känsla?

 

Det var inte så svårt att bli kär. Det gick av sig självt. Jag kunde inte hejda det hela. Ett telefonsamtal. En kallelse. En taxi, ett okänt område, ett garage. En vacker kvinna med en enorm hund med sig. Själv var jag en smula berusad och redan lycklig. Jag hade liksom redan bestämt mig för att bli kär. Jag ville så gärna älska och vara älskad.

 

Lampor skänkte gult ljus i marsnatten och trapporna luktade hemma. Där borde jag vara, hela tiden och alltid. Vi lyssnade på allt som vi höll för dyrt, pratade, kysstes och väntade på den där dagen när vi skulle bli en.

 

Men. Återigen detta men som tycks dyka upp i varje berättelse om äkta kärlek. Men. Vi fann varandra och förlorade oss själva på samma gång. Hennes glittrande ögon mörknade, mitt leende blev fula ord och dumma tankar. Inget att göra. Bara att slå ihop klackarna och säga inget är som hemma. Men hemma fanns inte längre. Det var bara en bild som inte ens orkade blinka till mer än då och då i skallen. Jag gjorde mitt bästa för att komma ihåg vem jag var men hela tiden så försökte jag vara något jag inte ens ville vara.

 

Så. Ängen där gräset från början, då de där vackra dagarna, var grått och stelt och stilla reste sig sakta, som en smula fundersamt. Skiftade färg, blev allt mer grönt och vackert och högre än tankarna som jag vågade tänka där jag gick med den enorma hunden.

 

Ett stilla vattendrag, tystnad. Kvinnan sov, jag drömde. Min katt var ensam hemma allt medan jag gick ut med hunden varje minut jag vågade fråga om jag fick. Det var inte som jag ville men som jag måste. För visst är det så att man måste göra en massa saker. Dammsuga. Duscha, borsta tänderna och pinka. Men sen finns alla de där måstena som man inte vet om men som påverkar varje sekund av livet, det korta sorgliga glädjefyllda man har under alla dessa stjärnor som egentligen bara är heta gasmoln som dödar dig om du kommer ens en smula nära.

 

Så jag vågade ibland fråga om jag fick gå ut med hunden. Ibland fick jag, ibland fick jag inte. Hon sade att hennes hem var mitt men hon bad mig gå titt som tätt. Hur ska man gå ifrån sitt hem och finna något man känner sig nöjd med?

 

Så jag slog ihop mina klackar och önskade mig hem. Där katten fanns. Min säng och mina tavlor och mitt liv. Det lilla jag har/hade/kommer få. Du sätter dig på tvären när jag säger allt detta. Du undrar vad jag vill med mitt liv. Men hur i hela fridens namn ska jag veta det? Varje hjärtslag är ett mindre i mitt liv. Jag vill bli lycklig men jag känner inte något. Förutom den där undertryckta fruktan som jag brottas med varje sekund och som troligen kommer ta död på mig. Att frukta döden så mycket att man dör av det. Så märkligt.

 

Månader gick. Jag lärde känna hennes kropp, hennes lynne, hennes gester och orden som föll ur hennes vackra mun. Jag gjorde vad jag kunde för att skaffa en lika vacker mun men min är skev och elak. Jag låg vaken på natten för att inte somna så att jag störde henne med mina snarkningar. När hon frågade varför jag var trött sade jag inget. Det var bara ord som inte betydde något, som inte spelade roll. Men jag lät. Ljud ramlade, tumlade ur mig. Men inget som var värt att lägga till någon sorts handling.

 

Så du lämnar mig

 

Ensam igen.

 

Hopplöst igen.

 

Kallt igen

 

Allt som det brukar, fast annorlunda

 

Letar, fumlar, efter sorgen

 

Som en klump i magen

 

En hård knölig vass klump i halsen

 

Skrika

 

Gråta

 

Andas

 

Andas

 

Andas

 

Vill berätta

 

Förstå

 

Vill men kan inte

 

Som en motorsåg i bröstet

 

Skär

 

Slipar

 

Blöder

 

Blöder

 

Blöder

 

Som en skugga i mitt sinne

 

Mörk

 

Sval

 

Feber, feber, feber

 

Leta efter mening

 

Roll

 

Känsla

 

Finna intet

 

Kärlek som blev smutsig

 

Ful

 

Kantig

 

Mitt jag som försvann

 

I en dimma

 

I ett dis

 

Inuti isen

 

Dagar i en säng, nätter i en himmel som inte var min men som jag lånade. Hennes fot pekade fortfarande inåt när hon stod stilla och vägde de perfekta benen fram och tillbaka. En kort kjol, ett svalt linne. Håret i en knut i nacken och de där spelande ögonen som nu var full av avsky. Hunden gömde sig, katten ville vara med i grälet och jag ville bara bort, eller kanske tillbaka. Någonstans där inget var som det var.

 

Den vackra munnen spottade ur sig obceniteter eftersom jag själv gjort det samma tidigare. Vi sjönk, tillsammans, ner i avskynd djup.

 

Så. Nu är det bara jag och mina tankar kvar. Aldrig mer tänker jag prata med en granne. Om det inte är du förstås.  

Enhanced by Zemanta
Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Junie skriver:

    Aha! Kvinnan med de gröna ögonen, du skulle bara veta hur mycket jag undrat över henne, vem hon var, hur hon var… nu fick jag veta liiiite mer i alla fall.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: