En trappa i skogen, månljus och långtradare.

2011-12-07

15:34:30


Kan man leva ett helt liv i soffan?

Bara sitta, låta tankarna vandra medan man bläddrar mellan meningslösa uppdateringar på Facebook. Som om något skulle ändra sig i livet för att någon äter. Jag bryr mig inte, inte på riktigt. Men det är viktigt. Som om mitt egna liv inte längre riktigt är på allvar. Läser, utan att se.

Vi sitter tätt intill. Hunden sover bredvid oss. Tungt, på det där hundsättet. Redo att vakna på tre sekunder och vakta oss. Vi sitter kvar. Ingen sömn, ingen vila. Bara raster som varar i dagar. Går in i varandra som sömmar i en klänningsfåll. Ibland är vi varandra, vi två. Byter plats, tankar. Redo att aldrig mer vakna ur stirrandet på skärmar.

Jag önskar jag vore hund.

Utanför faller skymningen, mitt på dagen. Jag vet inte, men jag tror att månen kommer skina i natt. Att jag kommer stå i gläntan i skogen strax bredvid där vi bor. Stå alldeles stilla, medan hunden rusar runt bland alla berusande dofter. Jag stilla och hon i rörelse. Månljus och snö. Mörka träd och den lilla stigen som bär in i skogen, runt och sedan tillbaka.

Du är så mycket bättre än du tror
Image by Anders Lennver via Flickr

Det finns en trappa, där mitt i skogen. Av ditburna stenar. Någon gång för länge sedan. Jag har fått det berättat för mig att det var arbetare på fabriken där alla som bor i vårt lilla samhälle jobbade en gång i tiden. De gick varje dag den lilla stigen, från sina varma kök för att arbeta i stinkande gummidimmor. Någon bestämde att vägen blev för brant, att stigen blev för mycket. Så de byggde en trappa, mitt i skogen.

Så jag går där, i månljuset medan hunden följer efter. Tanken svindlar lite, att de som gått där före mig, så många gånger, ville göra sitt slit en smula lättare genom att bära ut tunga stenar till skogen. Hur mycket de måste ha burit och jobbat på den där fabriken, för att tycka att det var värt mödan att bygga en trappa till stigen de gick.

Mitt liv är inte sånt. Jag har arbetat på den där fabriken jag med. Lastat lastbilsdäck på långtradare efter långtradare. När den ena åkte kom den andra. 16 år och med en rygg som strax skulle bli en börda att bära på resten av livet.

Men jag kom därifrån. Fick möjlighet, genom tur, list och begåvning, att bygga ett annat liv, ett där allt var så lätt att trapporna redan var byggda för mig att gå.

Men även det ändrade sig och nu sitter jag här. Har det rätt bra, så mycket bättre än alla de andra åren. Botten och toppen. Redo att äntligen bli den jag är. Så vi sitter tätt i soffan. Hon smeker min rygg och jag tänker på alla de där som slet så förbannat hårt för att bygga den där trappan.

Enhanced by Zemanta

2 svar på “En trappa i skogen, månljus och långtradare.”

  1. Efter flera år trillade jag över din blogg igen, läste den ofta förr, men sen hamnade du/den i glömska. Blir glad av att du har hittat kärleken. Det värmer att läsa!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.