Forbrukslån | Pikavippi Vertailu | Kredittkort i Norge | Strømpris Kalkulator 2018 | Billig Husalarm | Billigste Forsikringsselskap 2018 | Billigste Mobilabonnement | Beste Boliglån
alkoholångestfunderingarrökandetobak

En visa om Antabus och alkohol och dess gemensamma dans.


Jag har visst några saker jag måste reda ut med er.

Det framkommer genom kommentarer till min hustru (varför man nu ska gå vägen genom henne, det övergår mitt förstånd) och genom anonyma kommentarer här på bloggen, dessa brukar vara rätt ”salta” i tonen så jag brukar allt som oftast bara skita i att publicera dem, köra ner dem i papperskorgen direkt. Vem orkar med att grannen ringer på natt som dag iklädd en björndräkt och svär och gormar åt en och förolämpar en liksom.

Någon har bland annat reagerat på att jag är helt öppen med att jag inte är totalvit och att jag dessutom äter antabus. Som om jag vore så förbannat korkad att jag dricker alkohol i samband med att jag tar medicinen, dricker igenom som det visst kallas. Men det skulle aldrig förefalla mig. Jag är inte dum, jag är sjuksköterska och dessutom rätt garvad i gamet vid det här laget. 

Jag tar helt enkelt inte antabus en av de tre dagarna jag ska ta den och det gör jag bara då och då, för att kunna koppla av lite med en cider eller två en kväll. Men jag tänker aldrig sluta med Antabus helt, jag planerar att äta den resten av livet. För jag är alkoholist och som sådan kan jag aldrig mer lita på att jag själv har vett att sluta när jag väl börjar. Då är det perfekt att ta antabus dagen efter eller dagen efter den och därigenom genom att ta beslutet att dricka sörjan (den smakar verkligen illa) så slipper jag ta tusen små beslut varje dag. Ett beslut, tre sekunders sväljande och sen har jag omöjliggjort för mig själv att dricka mer på några dagar/en vecka.

IMAG0886

Jag har tagit blodprover en gång i månaden i flera år och de har alltid visat att jag inte dricker mer eller mindre alls. Men, eftersom jag lovat mig själv att aldrig mer hamna i lögnträsket så vill jag vara öppen med den (än så länge fungerade) lösningen jag har.

Jag har dessutom ett antal kriterier som måste uppfyllas för att jag ska tillåta mig själv att nån gång dricka alkohol. ALDRIG för att döva ångest. Det var så skiten började. ALDRIG dricka dagen efter. Det var även så skiten började. ALDRIG dricka mer än en gång i veckan! Väldigt viktig regel! ALDRIG för att jag känner mig nere. Aldrig för att jag är rastlös. ALDRIG för att jag har tråkigt. ALDRIG sprit, men den regeln har ett undantag. Jag kan dricka ett glas Laproigh eller en god cognac. Men ett glas, sen räcker det. Annars är det som att öppa locket till Pandoras ask.

Det skall vara för att njuta en stund. Bara känna det där lugnet som väl är anledningen för att människan dricker alkohol överhuvudtaget.

Jag vet om att jag balanserar på en skör kant (skriver man så, känns knepigt?) och jag vaktar noga på mig själv. Alkoholen får aldrig mer vara anledningen till att jag lever. Den enda familj jag har och den enda vän jag umgås med. Aldrig mer det livet, jag har för mycket att förlora.

Så, genom att jag äntligen blivit rätt medicinerad så försvann den största anledningen till att jag drack som jag gjorde. Ångesten och ledan. Det har varit de största fienden jag haft och de har jag kämpat mot i hela livet.

Dessutom, jag är 44 år nu. Jag har helt enkelt lessnat på att leva på det där sättet. Jag har hittat andra strategier. Jag har redan provat på att släppa taget och vet att det gick åt helvete. Dessutom, jag är alldeles förbannat glad över att min kropp klarat sig så bra som den gjort trots alla år av misshandel av den. Jag vet att om jag inte noga vaktar på mig själv kommer jag dö och göra det rätt fort. Det vill jag helt enkelt inte. Jag vill bli gammal. Nu för tiden alltså.

Sen, som jag nu förklarat, jag tar gladeligen min antabus, för den är min livlina och utan den, DÅ vet jag inte hur det skulle sluta.

Men att tro att jag tar dem i kombination när jag fortfarande har alkohol i blodet eller tvärtom med för den delen är ju bara befängt.

Men röka gör jag fortfarande alldeles åt helvete för mycket!
Men röka gör jag fortfarande alldeles åt helvete för mycket!

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

3 thoughts on “En visa om Antabus och alkohol och dess gemensamma dans.

  1. Jag har en vän som gör precis som du. Det fungerar och får henne att känna sig att hon kan ta del av livet och vara normal som alla andra och inte reduceras till bara en alkoholist. Hon har inte tagit ett återfall på flera år nu. Whatever floats your boat!

    1. Man får hitta sin grej, kanske kan man få det att fungera. Gör det inte det så får man byta metod. jag kommer alltid vara alkoholist, men förhoppningsvis inte alkoholmissbrukare, alltså, det som har varit mitt största problem, att jag använder alkohol på fel sätt av fel anledning, för att döva ångest, döva leda och döva tomhet och frusteration. Att dricka på grund av det där har skadat mig, näst intill dödat mig, skadat alla relationer till vännern och familj och jag tänker ALDRIG mer falla dit igen. Jag har för mycket att förlora.

      Kanske, kanske, kommer jag kunna leva ett vettigt liv i framtiden. Balans och sans och eftertanke. Kanske.

  2. BRA!! Även jag vill kommentera att gå INTE genom mig blogg för saker ni vill fråga om Bror, påpeka saker, slå med pekpinnar osv.
    Vill ni veta något OM honom, ta det direkt via honom. Jag är ingen genväg!
    Så om du Hannal, kommentera här istället för i Min blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

20 − sjutton =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.