Ett fall för doktor Watson.

2011-11-20

13:00:23


Man kan aldrig falla längre än till golvet.

Det blir så enkelt precis när man släppt taget. De första metrarna nedåt är underbara. Alla krav och prestationsångestar och fula skeva tankar bleknar bort. Man blir fritt svävande och märker inte ens, fattar inte ens, att golvet finns där under en. Det må vara hur polerat och hårt som helst, just i fallet vet man inte om det. Inte egentligen.

Så jag föll. Landningen blev hård men flygturen ett tag underbar. För några timmar föll allt på plats. Trodde jag. Att gå i en affär utan att ens tänka tanken på att ångesten kan slå till. Att pladdra meningslösheter på en buss där man rent ärligt talat skiter i vart den går, så länge den bara rullar på. Immiga rutor och seg luft, dofter av parfym och avslagen öl. Det klibbar under fötterna där man går i intorkad cola men det skiter man i. Bara fötterna rör sig fram mot dörren ut till kall luft och möjlighet att urinera bakom en busshållplats.

På morgonen vaknade jag ångestsvettig och kall. Bruset i hela kroppen, det där välbekanta bruset, som om kroppen vore fylld med kolsyra. Bankande hjärta och funderingar kring hur i hela fridens namn man hamnade i sängen. Sovit med kläderna på. Jackan ligger slängd på köksgolvet. En sko i hallen, den andra i garderoben där skorna ska vara eftersom hunden annars käkar upp dem.

En klunk sött vin. Allt blir bra igen för några ynka minuter. Mer vin, ut med hunden. Finna frid och skam i en skogsglänta. Försöka bli vän med sig själv igen och misslyckas. Skam.

Alla Nazimova
Image via Wikipedia

Så ”man” är jag. För att jag inte ens kan stå för det som hänt utan skriver om det hela som att det vore vanligt, som om alla funkade på det där märkliga sättet. En gång missbrukare alltid missbrukare. Inte beroende, men missbrukare. Att bruka alkoholen fel. Missa målet. Det är jag själv som lever inuti mitt skinn och ibland vill jag så gärna byta innehåll.

Hon blir tyst. Jag kan se ångesten och rädslan i hennes ögon. Vi sitter i var sitt rum, jag vågar inte se mer av hennes besvikelse, kan inte för den stunden stå för att det är jag som svek henne. Jag skäms och gömmer mig som en hund som ätit upp julskinkan på julafton. Jag har stulit hennes förtröstan. Blivit oren. Smutsig som en grusväg.

Så, nu får alla vatten på sin kvarn. Kan fortsätta fnysa åt mig, se ner på mig. Kanske är det lika bra så. Varje gång jag jobbat upp någon sorts stolthet över mig själv så skär jag sönder den.

Men nu räcker det för den här gången. Jag kan inte, även om jag så gärna vill, lova att det vita kommer leva i mig resten av livet. Men nu räcker det. En ändlös räcka av dagar blev bara två. Jag bryter nu. Blir en värdig människa igen.

Hoppas jag.

httpv://youtu.be/SyTOsMxItqg

Enhanced by Zemanta

1 tanke på “Ett fall för doktor Watson.”

  1. Jag sticker inte under stolen med att sveket och besvikelsen gjorde riktigt, riktigt ont!
    Att äntligen känna ett starkt förtroende för någon för första gången på jag vet inte hur länge – för att raseras och förstöras på ett par timmar.
    Men. Motgångar och fall har alla och det är bara att resa sig, gå vidare och finnas för varandra.
    Det är Så man hanterar äkta kärlek.

    Utan dig är jag halv – ingenting – trasig (are)
    Men, nu har vi varit med om första fallet och vi ska ta oss över denna händelse.

    Jag älskar dig – Jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt. Framtiden är vår och vi får ta en dag i taget.
    Inte mer än så

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.