Test av Forbrukslån | Langattomat Kuulokkeet | Beste Kredittkort Drivstoff | Solceller | Billig Boligalarm | Forsikringsselskaper | Mobilselskaper i Norge | Takst på Bolig
ADHDalkoholBipolär

Ett tvingande löfte.

2012-01-18

13:15:01


Det räcker att se sig om.

Det är så lätt att glömma. De där dagarna när jag inte fanns är långt borta just nu. Den där tiden i mitt liv när väggarna föll in, när golvet brakade sönder och jag bara tittade på utan att bry mig. Då när hjärnan stängde av alla system förutom andning och hjärtslag. Att jag levt helt utan hopp synes mig märkligt nu. Det är som en ond dröm.

Men det räcker med att titta på kort från den tiden, då för en livstid sedan. Min tomma blick, min tomma lägenhet. Den som inte ens var min egen utan bara ett lån från samhället, ett lån som när som helst kunde glida mig ur händerna. Ingen dörr att stänga bakom sig och veta att man var fri innanför trä och stål. Att leva med vetskapen om att främmande människor hade en nyckel till lägenheten, att de när som helst kunde kliva in i min lilla värld, döma mig och slänga ut mig i kylan bara för att jag inte hade städat ordentligt eller hade besök över natten.

Det var ett liv som inte var ett liv. Bara en tillvaro. Bara en ond dröm.

Jag får aldrig glömma. Aldrig sluta tänka på det. För då kan jag bli som de som dömer andra. De som säger åt människor att ångest inte är något farlig, när vi egentligen alla vet att ångest tar människors liv precis vartenda dag. De som säger att det inte är farlig att vara deprimerade. Även fast vi återigen vet att depression tar liv varje dag, varje natt. De som blandar ihop sina egna tråkiga söndagar med andras upplevelse av att allt är meningslöst och skärande. 

Jag får inte bli sådan. För då är alla år av lidande bortkastade. Då blir de åren än mer onödiga. Då blir 20 år av mitt liv meningslösa. Jag måste, säger måste, ha lärt mig något av hela skiten.

Nu sitter jag och blir nästan tårögd av tacksamhet för att jag mår bättre. Att jag har veckor utan alkohol, att min drift att förstöra mig själv, alla andra runt mig och själva världen, är borta. Över att våga åka buss, att kanske snart våga äta på bland människor, över att Den Helande Maria finns i mitt liv, över att mina barn pratar med mig, att jag vaknar utan att vilja dö. Över att jag inte dött av de där åren.

Då, när döden var ett gott löfte.

Jag är tacksam över att veta att de som har nyckel inte är okända människor. Tacksam över att ha fått kraft, lust, att hänga upp gardiner, över att hunden och katten ligger och sover i köket. Tacksam över att gå över torget i staden jag bor i utan att behöva berusa mig näst intill döden. Att inte berusa mig in till döden.

Jag är så oerhört tacksam över att livet, att mina medmänniskor, gett mig en chans till att leva ett vettigt liv. Över att jag inte bott under en bro en enda dag i mitt liv. Över att få en skärv över till att äta en pizza i månaden. Över att ha kunnat köpa julklappar till mina barn i år. Tacksam över att människor som jag aldrig pratat med ansikte mot ansikte har förbarmat sig över mig.

Men jag får aldrig glömma allt det där. Det är så lätt att sluta blicka bakåt och komma ihåg vart man kommer från i iver att komma framåt. När jag blivit mer hel så måste jag komma ihåg hur vansinnigt lätt det är att falla. Hur livet kan ändra sig på en sekund.

En man som sökte.

När jag tänker på den där dagen i juli 1991, då när hela mitt liv förändrade sig bara genom en ångestattack så blir jag nästan livrädd. Den där vägen, den där skylten om att det fanns en fornlämning några hundra meter fram, den sista skylten jag såg i mitt förra liv, den kommer alltid vara så tydlig för mitt inre öga att jag nästan kan ta på den. Sedan dess har jag varit uppe i himlen och nere i helvetet.

Nu vet jag varför. Att en trasig barndom, en rebellisk ungdom och en bipolär sjukdom är saker som ligger bakom en del av mitt även för mig märkliga beteende. Det är ingen ursäkt till att jag aldrig orkat bry mig om mina egna beslut. Det är ingen ursäkt till våld och vrede och slösande med människor och tillfällen och min litenhet i världen, min dödslängtan och mitt förakt för kärleken. Det är ingen ursäkt, men det är förklaringen jag sökt så länge.

Rätt medicin, åren som gått. Människors givmildhet och godhet har burit mig hit. Andras slit har räddat mitt liv. Kanske andras. Jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig får glömma. Att jag måste göra något gott av det.

Det måste vara ett löfte jag för en gångs skull håller.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

2 thoughts on “Ett tvingande löfte.

  1. Jag vill också tänka så, att jag lär mig något av det här och att jag när det väl är över inte kommer att ångra något eller känna sorg över förspillda dagar och år. Ibland kan jag till och med känna mig tacksam för allt det här, hur konstigt det än må låta. Jag tror på något vis att smärtan gör oss till bättre människor. Inte alls på något religiöst vis, inte typ att det skulle rena oss eller så… jag vet inte hur jag menar egentligen. Eller ja jo, att det gör att man blir mer ödmjuk kanske. Ser livet från nya perspektiv.

    1. Jag tror att om man försöker tänka på allt elände som en skola, kan man sedan ta till sig att man har en unik och viktig kompetens. Man har med viktiga kunskaper som man nog har nytta av hela livet tror jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

18 + 6 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.