Okt 12

Fången i Antabusland

Knepigt att äta Antabus, liksom klaustrofobiskt på något sätt. Tänkte på det nu när jag tog dagens dos. Nu vet jag att jag inte kan dricka på 2 veckor frammåt. Visserligen, jag vet att det finns de som ”dricker igenom” Antabusen men det skulle jag aldrig våga. Så nu vet jag att om jag bara så sniffar på en lättöl så skulle jag få en massa obehagliga upplevelser, allt från kraftig rodnad, hjärtklappning till ångestattacker. Sånt kan jag få alldeles utan att dricka mig full under en Antabusbehandling så det går bort.

Men som sagt. Man känner sig lite som instängd. Jag kan inte dricka. Under några omständigheter kan jag inte dricka. Det är ju just det som är själva grejen med Antabus. Att man inte ska kunna dricka. Inte ens om jag får mitt livs värsta ångestattack och jag vet att tre folköl skulle bota det hela i ett nafs kan jag dricka.

Nu vill jag ju inte dricka. Alls. Det bara ställer till det. Så långt har jag fattat. Men ändå.

Antabusen tar jag för att vara på den säkra sidan eftersom jag inte riktigt, riktigt litar på mig själv. Man vet inte. Just nu vill jag inte dricka. Men om det kryper på, den där ångestattacken som jag nämnde innan. Då ville jag nog dricka.

Så jag tar min Antabus, som en krycka ungeför. Sen tar jag mina Campral som ska hålla lusten att dricka borta. De verkar funka. Fast det är alltid lätt att hålla sig nykter i början. Jag har bara varit nykter i drygt tre månader. Ett andetag i ett liv.

Kan tänka mig att det blir svårt till jul med alla goda julöl. Eller till våren när bäckarna porlar och lärkan stiger i höjden. Då blir det svårt.

Jag vet att jag kommer få återfall. Eller. Jag räknar med att de kommer. Men det gäller att de kommer rätt så att säga. Och det gäller att de inte blir för långa. Kanske blir jag som Uffe Lundell som säger att han klarar av det nu så många år senare. Kanske klarar Uffe det. Inte vet jag. Men det brukar inte funka. Det vet jag. Det hela sitter i hjärnans belöningssystem. Har man väl lärt hjärnan att det är trevligt att vara askalas så tycker hjärnan det även om jag vet at de inte alls är trevligt att vara askalas i 5 dagar på raken. Bara en massa ångest, hjärtskärnade ångest och vrede över den egna obetänksamheten som gjort att man hamnat där. Igen.

Så jag skjuter varje återfall en dag i taget framför mig. Kanske klarar jag någon gång att dricka ”som folk”. Men jag tror inte på det. Så jag låser in mig i Antabusens järngrepp, fast som i en grav. Utan val. Förutom att ta min Antabus måndag, onsdag och fredag och Campralen morgon och kväll varje dag.

Men det är klaustrofobiskt. Det är det.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: