Får man vara stolt?

Det där med att vara stolt, är det så dumt?

Jag vet ju att en del retar sig som fan på mina inlägg idag, där jag skryter om det som jag och Maria gjorde för den mannen vi gjorde något viktigt för. Fan, vi räddade livet på karln.

Lite retas jag med folk. Jag gillar att retas. Men ändå? Vart ligger felet i att vara stolt? Att vara glad och tacksam och gilla beröm? Ska man alltid skrapa med foten i marken och låtsas som att det man gjort inte betyder något?

Förr kanske jag hade gjort så. Jag vet inte, jag har alltid haft svårt för saker som andra försöker bestämma åt mig. Men kanske ändå, det sitter ju så under huden i vår kultur att man ska vara fånigt ödmjuk och stilla och aldrig berömma sig själv, aldrig lyfta fram det som man gjort bra.

Men jag är tacksam för det beröm jag fått i det här. Förbannat tacksam, stolt och mallig.

Lemmy
Snacka om att gå sin egen väg. Måhända är det en smula märklig och krånglig väg. Men den är hans.

Nä, jag vägrar. Jag är fortfarande stolt över vad vi gjorde, jag är mallig, jag vill dela min glädje och stolthet och mallighet med så många människor som det bara går att nå.

Jag vill bli beundrad. Skit samma om det retar en del, jag viker mig inte i det där. Jag vill skrika från taken ”jag har gjort något bra, något som spelar roll för någon annan, jag har fått beröm.” Vem fan gillar inte beröm liksom?

För mig kommer Folke vara viktig resten av mitt liv. Han gav mig chansen att stråla lite, han var så tacksam och berättade verkligen det. Är det fel?

Att jag är en uppmärksamhetshora har jag aldrig sagt emot. Jag gillar att vara i mitten. Egentligen gillar jag inte att umgås med någon förutom ett väldigt litet socialt nätverk, viktiga personer. Men de har också förstått det där med att jag kan behöva gå undan, gömma mig lite, andas. I övrigt är jag misantrop.

Men om jag nu måste umgås med människor, vare sig om det är på en fest, eller på jobbet eller i någon förening, så vill jag lysa som en stjärna. Jag vet, ibland kan jag inte ta ett steg tillbaka när jag borde göra det. Men sådan är jag. Det är inget som har med min bipoläritet eller min adhd eller min alkoholism att göra. Det är min personlighet.

Jag är uppväxt som enda barnet i en familj där jag alltid stod i mitten, men ändå alltid var tillåten att göra dumheter lite efter eget huvud. Det fanns inte många regler för mig att följa. Jag växte upp redan som 7 åring på något sätt.

Så, jag är sådan. Om det är medfött, inlärt eller något jag dragit på mig under åren, skit samma, lägg undan frågan, jag är sådan och jag trivs med det. Jo, jag måste lära mig det där med att ta ett eller tolv steg tillbaka ibland.

Men va fan.

Så. Jag är stolt, jag vill dela med mig av min glädje och fuck jante liksom.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.