Första klassens hypokondri.

Jag har hosta. Det måhända liknar tjat från min sida om detta. Men faktum kvarstår. Det hela skulle väl relativt lätt kunna lösas genom att jag tar en slurk hostmedicin. Vi har flera sorter här hemma. Men det är i det läget som jag briljerar med min kroniska och mycket svåra hypokondri.

När Hulda Hustrun föreslog en skvätt hotmedicin (hon är också trött på mitt tjat) så sade jag raskt att ”inte vågar jag mig på dylika ting”. Eller ungefär så. För jag har ju en massa mediciner för mitt krassliga huvud och tänk om jag blir sjuk av blandningen. Jag är alltså rädd för att bli sjuk av medicinen.

Eftersom jag är utbildad inom hälso-sjukvård då vet jag ju att mediciner kan ställa till det mer än de  hjälper. Men det sker inte så vansinnigt ofta. Men jag är övertygad om att så vore det i mitt fall. Jag är överhuvudtaget övertygad om att allt som är farligt kommer hända mig. Allt från snabb skäggväxt till att jag kommer bli av med mina lemmar av en folkilsk krokodil.

Jag har inte sett så många krokodiler, men jag vet att de är farliga. Det räcker. Jag pratade nyss med en av mina allra äldsta vänner (alltså, vi har varit vänner länge. Han själv är inte så gammal. Bara en pojkspoling på 36 år. Precis som mig) på MSN och vi kom överens om att vi båda är helt förstörda i våra stackars nerver. Konstigt egentligen. Det måste har varit något i vattnet när vi växte upp. Eller nått vi rökte. I vilket fall som helst så är jag övertygad om att även han aktar sig noga för krokodiler.

Så, jag får väl gå här och hosta. Det är nog bäst så.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.