Forbrukslån Billig | Halpa Läppäri | Rente Kredittkort | Strøm | Billig Hyttealarm | Forsikringer | Mobilselskaper 2018 | Billigste Bredbånd 2018
ChipsDippdjurfunderingarTerapi

Försvarstal från en oskyldig sate.

Image by Getty Images via @daylife

Jag är förkyld och ynklig, ligger på soffan och tycker ofantligt synd om mig själv. Inte för att jag är förkyld, utan för att jag är förkyld så förbannat ofta. Det är så att folk reagerar på det. Undrar vad som står på.

Själv har jag genom åren fått en massa förklaringar. Det har varit mediciner, dålig kost, för mycket eller för lite alkohol, för mycket eller för lite motion, att jag har barn som går på dagis, skola, ut överhuvudtaget, det har pratats om stress, det har pratats om dålig sömn. Vad jag än plockar bort eller lägger till blir jag ändå förkyld ungefär en gång i månaden med små utbrott av lunginflammation lite titt som tätt.

Det är så hopplöst för varje gång jag blir förkyld så får jag en massa annat skit på köpet. Jag har slutat gå till läkare för småsaker som halsfluss eller förstadier till lunginflammation. Det där löser sig faktiskt av sig själv för det mesta. Men det däckar mig, gör mig trött och kraftlös, på dåligt humör och dessutom ensam ibland. Vem vill umgås med en som är snorig och hostig och febrig? Ingen jag känner i alla fall.

Så jag ligger där på soffan och surar. Dessutom är jag lite rädd eftersom grannens hund skäller lite. Inte för att det stör mig det minsta, jag lever efter devisen lev och låt leva och är dessutom uppväxt i lägenhet så jag är inte lika ömhudad som de som bott i hus och som klagar bara man pinkar för högt. Dessutom är grannarna ochgrannarnas jycke hur trevliga som helt.Men det verkar som att jag får skulden för allt som händer i den här kåken. Allt från kvarglömd tvätt i tvättstugan (kjolar och trosor) hundskit i källaren (det var kattskit och min katt är innekatt) och dessutom så får jag skulden för minsta gruskorn i trappan. Som om det bara vore jag som går i den.

Jag bor ju här på lite andra premisser än resten av gänget. På prov och jag har ingen lust att få skulden för saker som händer som inte är på grund av mig, min hund eller min katt eller mina kusiner eller de som stått före mig i korvkön 1979. det skrämmer mig. Jag blir osäker, har slutat tvätta i tvättstugan, tar med mig tvätten till morsan i stället. Har ingen lust, eller råd med, att få skulden för att det är ludd kvar i något hörn eller att jag hängt damtrosor på något streck.

Själv tycker jag att det här huset är lugnt, jag trivs med grannar och med boendet och framför allt min mysiga lägenhet. Här vill jag bo i många år. Men grannarna verkar inte trivas med mig. Skyll allt på fyllot längst upp liksom.

Så jag är trött, har ont i halsen, lite lagom feber, en dunkande huvudvärk och går ut med hunden för att de klagande ska förstå att det inte är min jycke som skäller. Så jävla onödigt. Fail.

Men. Förutom det mår jag förbannat bra. Igår var jag på det första av 10 tillfällen med återfallsprevention. Det är lite knepigt eftersom en av de två som håller i det är en kollega som jag arbetat med. Men å andra sidan så kanske det bara är bra. Mycket intressant är det i alla fall. Förutom att jag får den gamla bekanta paniken i en stängd konferenslokal. Men det är inte som förr när jag kände mig tvungen att fly med alla till buds medel. Jag brukade till slut helt enkelt bara dra. En av många anledningar till att jag var en usel chef.

Så egentligen mår jag väldigt bra, förutom små saker som kan drabba vem som helst. Det finns liksom inget sjukt i det hela. En ny erfarenhet som växer för varje dag.

Det enda problemet är jag fan inte kan sova mer än 3 timmar per dygn. Men så har jag inte heller någon Lyrica eller Theralene hemma. Jag har ringt och beställt recept men inte hört något på en vecka så jag får väl ringa igen kan jag tro. Men det är ingen ko på isen. Det där med sömnen har följt mig i många år och jag vet ju att jag kommer att ta igen det där med råge om ett tag.

Så jag läser väl några bloggar till, kollar in på Twitter, min nya drog, fejan och tidningarna på nätet. Sen ska jag nog bara dricka kaffe och gå ut med jycken och njuta av mitt liv, som jag kan göra nu för tiden.

Tjongeling.

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

2 thoughts on “Försvarstal från en oskyldig sate.

  1. Man måste få tycka lite synd om sig själv ibland tror jag. Jag tycker synd om dig, när du liksom mår så bra för övrigt så ska en satans förkylning komma och däcka dig? ORÄTTVIST! ;)

    Men varför blir du så oskyldigt anklagad för? Det är också verkligen verkligen orättvist! Fy fan för sådana fasoner. Försök att inte ta åt dig!

    Kram!

    1. Att få tycka synd om sig själv är väl en mänsklig rättighet tror jag :-) Jo men visst är det oerhört retande att man aldrig kan få vara nöjd, alltdå något som krånglar :-)

      När det gäller det där med grannarna tror jag det ofta handlar om att de ser en karl som bor ensam med hund och katt. De tror väl att man måste leva livets glada dagar med vin, kvinnor, sång och kvarglömd tvätt eller nått. Ta åt mig för jag inte, men lite skrajsen blir man eftersom jag bor här på provkontrakt i ett halvår till. Räcker med små saker för att bli vräkt. Men men, det löser sig. Jag kan ju alltid bo i buske nr IIIb i skogen. Är ju trivsamt så här nu när sommaren kommer :-)

      Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

16 − fyra =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.