Beste Forbrukslån | Halpaa Sähköä | Kredittkort Bonus | Strømpriser 2018 | Alarmselskaper i Norge | Betalingsforsikring | Mobilselskaper | Snekker
agressionBipolär

Jag har släppt lös allt förakt som bor i mig.

Jag är så förbannad.

På allt, på alla. Avskyr, hatar hela världen. Jag har ingen aning om vad det beror på, kan bara känna känslan brinna och förtära mig själv och allt och alla runt mig.

Även de som inte ens är i närheten, de som inte varit i närheten på evigheter. De som inte någonsin varit i närheten. De frånvarande och de närvarande. Framför allt mig själv.

Jag avskyr den jag blivit, den jag varit och den jag kommer vara. Den jag är. Som brinnande fosfor, som en brinnande stad. Helt utan hjärta, medlidande. All min förlåtelse är slut, botten på den tunnan är nådd och torrlagd. Jag är fan ingen Jesus, jag förlåter inte längre. Ingen förlåter mig, så jag har inte längre någon nåd, för någon. Inte ens för blommorna och träden som vissnar nu när hösten är här. De är inte värda omsorg eller omtanke, de sviker mig.

Det gröna blir grått, så, de kan dra åt helvete. Stenar, träd, gräsmattor och jävla fallande äpplen. Jag hoppas de vissnar och dör fortare än de vågar göra. Färgen grön kan dra åt helvete den med. Fuck grönt.

Så jag röker och hatar. Vänder ryggen till alla de som redan står med sina egna ryggar åt mitt håll. Krossar all gammal kärlek i mig och låter hjärtat ruttna. Det behövs inte längre, för mitt blod har fryst till is. Vem behöver blod när det enda som finns framför en är en enda lång transportsträcka till döden? Jag är för gammal för att slösa bort min tid på kretiner.

Spottar och fräser, skäller och använder vartenda fult ord jag kan. Lämna mig ifred, låt mig vara, låt mig leva det här meningslösa livet i samma ensamhet jag redan vant mig vid. Jag låser min dörr, stänger mina fönster. Rökar och dricker kaffe, tar min medicin i tid och putsar mina möbler. Sitter eller ligger, när jag vill, med vad jag vill. När jag vill.

Jag vet inte längre om min ensamhet är mitt eget val eller något påtvingat. Det är nog en blandning tror jag. Det är samma ensamhet jag växte upp med. Samma ensamhet jag blev unga man i och sedan dess funnits inuti. Vägrar öppna mig, för om jag ens gluttar på det jag har i mig står människor på rad för att döma mig.

Bror som unga blind och tyst.
Tro inte att jag ser dig längre.

Det spelar ingen som helt jävla roll hur jag försöker förklara, folk lyssnar inte ändå. ”Allt handlar inte om dig!, ”världen kretsar inte kring dig”, ”du är självisk”, bla bla bla. Jag är så trött på att höra den skiten. Så in i helvete trött på att höra den skiten.

När ingen annan pratar, när alla tiger, när världen och rummen är tystare än graven, är det så vansinnigt fel att jag tar tag i pratet? Är det så förbannat fel, allt jag gjort? Skit samma. Det är dags att alla domare slipper bry sig om det där. Det är dags att jag slutar vrida och vända på mig för att andra skall vara nöjda. ”Gör så, gör inte så, säg så, säg inte så, sluta skämta, ta saker på allvar”. När jag väl gör det, slutar skämta och tar saker på allvar får jag bara det där föraktet tillbaka. Hat.

Så mitt tålamod är slut. Skäms över mig om ni vill, det är inte mina problem. Håll er på avstånd, för jag exploderar över och på och inuti er. Lovar att dra opassande skämt tills du står med öppen mun av förvåning över att någon har mage att säga sådant, mage att vara så pinsam. Sen kastar jag mig in i din mun, som en handgranat och exploderar i halsen på dig. Hat.

 



 

Någon sade att alla har sina egna kors att bära. Jag men låt mig då bära mitt, låt mig då berätta att jag kånkar omkring på det och skit sedan i att jag har fräckheten att klaga. Det är som att folk bara väntar på att få berätta att de minsann lider de med. Men de väntar på att jag ska öppna käften så att de sedan tryggt kan klandra mig för det medan de gnäller över sina umbäranden. Som om deras lidande skulle vara viktigare än mitt bara för att de lever livet med plågad min och tysta menande suckar.

Jag säger vad fan jag vill, när jag vill det, till vem jag vill. Om någon trott att jag brytt mig om mig själv ska de se hur det är när jag verkligen gör det. Det är var och en för sig själv nu. En för mig och mig för mig själv. Det finns inga band längre, inget jag vill ge någon. Den som vill ha något får skaffa det själv. Den som vill ha min förlåtelse skulle tänkt på att inte göra fel från början.

Behöver jag rättfärdiga min ilska, mitt agg? Absolut inte. Om någon förstår det, så bra, för de som inte gör det, jag är den sista att bry mig.

 

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

5 × tre =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.