Sep 16

Hukande inför hösten.

Det finns en trygghet i kärleken. Inga uppslitande svarta känslor, inga hårda tankar, inga isiga ord. Att vara sjuk med henne är underbart. Hals och bröst svider av hosta och förkylning men jag är lugn. Hon gör mig lugn.

Igår var jag däckad. Sov mest. Även när jag satt uppe och läste tidningen sov jag. Inget nådde mig. I en bubbla fanns jag, där jag var ensam. Men det var helt ok. Hon trängde inte sig på. Lät mig vara ynklig. Nästa gång är det hennes tur att vara ifred.

Vi gick och lade oss tidigt igår. Jag somnade nästan med en gång. Trött och slutkörd av ingenting. Idag är huvudet som en värkande bomullsklump. Tröttheten är förlamande. Jag håller hostan stången med slemlösande och Pulmicort® och värken med Alvedon. Känner väl mest för att gå och lägga mig igen. Men saker måste göras. Jag ska sortera månadens räkningar och blanketter. Klappa hunden, smeka katten, kyssa kvinnan. Vara vaken och närvarande. Kanske städa lite.

Jag måste gå över vinterkläderna, kanske inte i dag, men snart. Nätterna har bitande ståltänder. Snart kommer gräsmattorna vara vita av frost. Idag ska jag ta in allt från balkongen. Bord och stolar och plastmattan. Sommaren är över och inuti människorna faller tårarna.

Låt dagen börja.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: