I min lilla ensamma båt.

Det har sina fördelar att vara riktigt nere. Man blir liksom lite mer kreativ, lite lyckligare i sitt elände genom att uttrycka sig. Igår var en dålig dag. Eller, egentligen var den väl inte det, det bara kändes så. Men ändå, det man känner kan ju ingen ta ifrån en och så kändes det. Ensamt och eländigt och ohyllat.

Idag är det bättre. Jag sov på soffan i den drucknes sömn, den första sådan på länge nu. Faen, jag behöver ju inte dricka något allt för att bli kanackas. Även det en anledning att sluta helt. Drickandet får en allt mindre funktion i mitt liv, bara ställer till det för det mesta. Finns inte ett rehab i världen som kan ge den insikten, ingen männsika som kan skälla en till att förstå, inget någon kan göra åt. Det måste växa fram i bröstet på en.

Så idag är jag lite trött. Det är väl enda fördelen med att inte tåla någon alkohol alls. Man blir liksom inte så bakfull, mest lite seg. Dagen går fort tycker jag och jag har inte ens hunnit raka mig än.

När man finner sig vara en vandrande kemikalieblanding och ändå är lycklig så måste ju någon läkare ha läkt en. Jag känner mig idag i takt med mig själv. Det svänger upp och det svänger ner men allt mer börjar jag landa i ett läge som är “normalt”, vad faen det nu betyder. Jag blir nog aldrig normal. Det intresserar mig förresten inte.

På förra återfallspreventionsmötet pratade vi lite om att alla har en längtan efter att bli som alla andra fast att vi som tar droger eller alkohol likosom förtränger den längtan. Det var i alla fall så jag uppfattade det. Jag håller inte med. Jag tror att en av anledningarna till att jag inte kan få till det i ett förhållande är att jag snabbt känner mig instängd. Inte nödvändigtvis i kärleken i sig eller av personen jag är tillsammans med. Men alla jävla krav på vad man ska göra. Att alla ska drömma om samma sak liksom.

Nu tror jag inte att alla gör det. Drömmer om samma saker alltså. Men resultatet blir ofta samma sak. En tegelbyggnad bland andra likadana hus, ett halvtrist jobb och utomlandsemester någom gång om året fast man inte ser vart man är för att man har huvudet fullt av annat.

Alltså, jag dömer ingen. Jag har försökt att sluta göra det efter att själv ha blivit dömd till förbannelse.

Men jag har andra drömmar än så bara. Ska jag utomlands vill jag till NYC och sedan Memphis och Graceland. Las Vegas vore toppen med. Det är min utomlandsdröm.

Ska jag ha hus vill jag ha det som andra kanske skulle kalla sommarstuga. Ett hus i skogen där jag kunde gå ut naken på morgonen och där hunden och katten fick vara ute utan att någon började gorma åt mig och dom.

Jag vill ha ett liv där jag kan skriva så mycket som möjligt. Pengar spelar ingen roll längre. Eller, jag vore ju dum i huvudet om jag inte ville vara ekonomiskt oberoende, men det kommer jag aldrig bli efter den där katastrofala skilsmässan där jag fann mig sittande med kronofogdeskulder, övertagandes alla lån och inte fick ens med mig mina gamla knivar och gafflar. Oförstånd förstås av mig som inte krigade lite mer för mitt. Men nu är det som det är och vem faen orkar begära bodelning 4 år efteråt, även om det tekniskt inte alls är omöjligt?

Så jag vill sitta där i skogen och skriva. Jobba deltid som sjuksköterska eller vaktmästare eller vad faen som helst som drar in lite stålar åt fogden och åt mig själv så jag kan ge jycken mat och mig själv en lite pizza då och då.

Annars stannar jag gärna här. I den perfekta lägenheten som jag känner. Den är precis lagom tycker jag. Jag kan bara vara i ett rum i taget än då. Så vardagsrummet är liksom navet i lägenheten med sovrum, klädkammare och kök som nav. Badrummet är en egen liten ö som får vara för sig.

Skuldfri tycks jag aldrig bli, eftersom skulden hela tiden ökar eftersom de drar av allt som finns på mitt konto så att jag lever på existensminimum. Det är bara om jag skulle vinna lite pengar som jag skulle komma undan. Eller så kommer jag väl ikapp när barnen växt från underhållsbidraget.  Men det dröjer ju.

Alltså, jag drömmer utefter mina egna möjligheter och mina egna val. Konventioner har jag slutat bry mig om. De gjorde mig bara nedstämd och trasig. Det är min tid nu känner jag.

 

När livet bränner till.

 

 

 

Enhanced by Zemanta
Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: