Aug 07

I natten slogs jag.

Kroppen fäktade och slog, jag sparkade hunden ur sängen. Hon gnydde och lade sig på golvet för att sova. Det var först när jag lovat heligt och dyrt att hon skulle få sova ifred som hon vågade sig upp i sängen igen. Jag lade mig utmattad i den andra sängen, utan kudde och utan täcke och utan ro, föll i samma oroliga sömn igen och drömde än en gång om samma sak. Som om det kortvariga uppvaknandet aldrig skett.

I mörket under mina ögonlock var jag, som så många gånger förr, i det hus min mor och far hade, där vid sjön. Vi skulle bo där var tanken, men det blev aldrig mer än en tanke. Garaget stod tomt och oanvänt största delen av vintern. Då när vi bodde inne i stan i en varm lägenhet.

Jag har tänkt hur underbart det skulle varit om den där kåken aldrig sålts. Så många gånger har jag drömt om den, hur gräset doftade, om promenadstigarna i skogen, om den för mig enorma myrstacken som låg en bit längre fram på grusvägen. Om hur oljan i garaget och i min fars lilla verkstad innanför det luktade. Lite mjukt men ändå klart. Bensindoften från gräsklipparen, vattnet som mötte vår lilla strand. Det lugna kluckandet från vatten mot en träbåt.

Allt det är finns i mig, som en grund att vila mot. Ändå visar sig grunden vara rent imaginär när jag sover. Varje gång det sker att jag drömmer om det stället, någon gång i månaden, så har jag köpt det på nytt. Men huset kränger och slänger där det står på en osäker grund, lite närmare stenväggen vid vattnet. Inatt stod det endas på en mittenpåle och svängde osäkert. Allt var fallfärdigt även om det var renoverat. Allt var felkonstruerat och min far som helt plötsligt blev levande igen satt i en stol och sade åt mig, med trygg röst, att jag kunde lita på grunden. Den var trygg för den var byggd på bergsförankrad gummi. Vad fan det nu kan betyda. Min morbror och moster var där, mina kusiner och allt var bra samtidigt som det var något att vara vettskrämd för. Som när den där höken jagade vår hund när jag var liten. Ute på gräsmattan sprang hunden i panik men varje gång min far gick ut blev han anfallen. Vi var tvungna att ringa på jägarmätaren som sköt fågeln så att den föll ner på gräsmattan. Jag tyckte så synd om den.

Mitt i natten slog det mig varifrån min höjdrädsla kommer ifrån. Jag undrar med en gång hur många gånger jag förbjöds att närma mig den där kanten där gräsmattan tog slut och det endast fanns luft under fötterna om man tog ett steg till. Inte undra på att jag blev rädd när en livrädd mor ständigt ropade att jag var för nära kanten. Jag är rädd för att gå ut på is med. En gång gick jag långt ut på sjöns is och fick i panik vända när min mor och far skrek åt mig att gå tillbaka. Isen var så tunn att de inte kunde gå ut själva. Brunnen skulle jag med akta mig för, med glatta livet vara rädd för. En sådan rädd pojke kan aldrig bli trygg som vuxen.

Så mycket av allt det som bor i mig grundlades där ute. Bråken, skriken, min rädsla och min ångest. Allt det där finner sin grund och fasta övertygelse därifrån.

Det var min far jag försökte sparka när hunden flög ur sängen. Han som jag var fiende till i så många år, han som jag inte fann frid inför innan bara några ynka månader före hans död. Vi fann jämvikt många år före det. När jag äntligen skrek tillbaka till honom, tog hans käpp och bröt den itu över mitt lår och sedan gjorde hål på hans dörr med resterna. Det var så att växa upp. Terrorbalans.

När jag vaknade ur min dröm så var jag så mycket mer trött än när jag lade mig. Man kan inte skydda sig mot sina drömmar. Om man inte söver sig näst intill medvetslös med alkohol. Ibland saknar jag de där tomma nätterna. Men de får vara. Jag orkar inte mer. Då är det bättre att vakna helt slut efter att ha sparkat och slagits och vridit sin kropp runt den egna axeln. Någon gång under natten så vaknade jag att jag låg mitt mellan sängarna och inte kunde röra mig.

Att vakna är en välsignelse att be om.

Det är längesedan nu.

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: