Penger på Dagen | Paras näppäimistö 2018 | Kredittkort på Reise | Strøm | Billigste Tyverialarm | Billigste Forsikring | Billigste Mobilselskaper | Liftgardiner
alkoholfunderingarglädje

Ingen människas egendom.

Jag vet inte alls om jag är redo. En uppmärkshamhetshora som mig har svårt med att ta ansvar. Jag tror, inte fan vet jag, att det gäller oss alla som varje dag är upptagna med att tänka på oss själva. Mig gäller det i alla fall. Men ansvar är nyckeln till min framtid, jag inser det. Kanske kan jag till och med känna det. Än så länge vet jag inte. Men jag hoppas.

För det är mycket sådant nu. Under den timma jag är på terapi så är det ämnet som färgar allt. Att jag måste ta ansvar. För mig själv, för de omkring mig. För kärleken och framtiden. Hur ska jag ens våga försöka? Varje steg skrämmer mig. Ändå är det något som fyller mig med glädje när jag lyckats. Jag har redan kommit en bit.

Första steget var att erkänna mina brister, mitt missbruk. Att lyfta upp det, visa alla att mina lögner var planerade och medvetna. Allt för att dölja mina fyllor och de tomma burkarna som fyllde mina skåp. Jag har gjort det nu. Ingen kan peka på mig kalla mig lögnare längre. Mina mardrömmar om att avslöjas är borta. Som om de blev rädda för att de inte längre spelade någon roll.

Nu drömmer jag om annat. Om relationer och barndom. Mina föräldrar spelar huvudrollerna under mina svarta nätter. Jag kan vakna i vargtimman och gråta. Så pinsamt. Avslöjad som ett barn av mörkret. Men det är väl något jag måste gå igenom kan jag tro. Kanske hittar jag även nyckeln till de drömmarna.

Den lilla pojken är värd mer än att supa ihjäl sig. Jag förstår det nu.

Nu är jag omåttligt stolt över att jag insåg att den ännu en gång höll på att gå åt helvete. Att jag själv, på egen hand, av egen vilja, bad om att få den krycka som antabus innebär. Tre dagar i veckan, måndag, onsdag och fredag ¨åker jag till stan för att få min dos. Mellan klockan 09.00 – 11.00 måste jag infinna mig, ta min kölapp, knacka på dörren. Sätta mig på en stol medan sjuksköterskan, min kollega, tar fram tabletterna och lägger dem i en mugg, fyller på med vatten. Vi småpratar medan jag blandar ut tabletterna i vattnet med en träsked. Dricker smörjan, den smakar vedervärdigt kan jag berätta. Men med antabus kan man inte fuska.Det är svårt i alla fall kan jag tro. Det är så det måste vara.

Sedan är jag fri att gå. Det fyller mig med glädje. Stolthet. Jag försöker. På allvar. Jag känner mig värd att överleva depressioner och ångest. Leversvält och för tidig död. Jag är värd mer än så.

Author

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

4 thoughts on “Ingen människas egendom.

  1. Jag är både glad och stolt att du tagit steget med antabus, du ska också vara det för du är så fantastiskt bra! Det med vardagsrutiner är svårare, det är ju inte meninge för att veckorna att du ska må dåligt på helgen för att veckorna varit intensiva.
    Hur som, du kanske vänjer dig vid de rutinerna. Och du – jag älskar dig

    1. Tack älskling. Jo det där med rutiner kommer nog sätta sig med tiden. Inte ska jag bli helt tossigt trött av att ha lite att göra under veckan :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

10 + 8 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.