Inuti min lilla värld.

Jag tittar på film, dricker kaffe, snusar eller röker. Städar.

Där mellan bokstäverna finns min värld. Det är inte mer än så. Men det håller demonerna på plats. För en stund. För några timmar glömmer jag mig själv mellan varven. Resten av tiden sover jag eller dryper av ångest.

Isolerar jag mig för mycket? Den Helande Maria och jag lever rätt så litet. Hon är bättre på det sociala än jag är. Visst, jag kan larma och bullra i sällskap med andra. Det är inga problem. Men kom aldrig nära, för jag klarar bara inte av att släppa in någon annan än de få jag redan bjudit in. Den Helande Maria och barnen. Min mor. Musik. Filmer och böcker. Det är mina fasta relationer.

Så märkligt.

Vi ska gifta oss om 100 dagar. Sitter med papper som ska skickas in om våra civilstånd och namnet vi vill bära tillsammans. Frimärken och kuvert skall köpas. Det är nära nu.

När jag tittar mig omkring i lägenheten, vårt bo, Gökboet som ligger på Källebergs finaste, så förundras jag över vilken skillnad det blivit om jag jämför hur det var när jag bodde och levde och andades totalt ensam.

För det var så. Jag skar av alla band till yttervärlden. Mina enda vänner var folkölen och ciggen. Ibland drack jag vin. Enstaka, väldigt enstaka gånger drack jag sprit. Men jag tål inte sprit. Blir bara konstig av att dricka mig full på det. Så jag smuttade bara på vodkan men slukade ölen. Mina vänner kom plats vid spisen där jag satt dygnet runt och läste tidningen, drack och och rökade.

Det var en tid när jag vägrade känna något. Jag hade stängt av alla möjligheter till att bli beroende av någon, eller att någon skulle behöva mig. Spisen och ciggen och ölen. Dem kramade jag om, ömt. Jag hade inga gardiner, inga dukar, knappt sittplats. En dator och ett gammalt glasbord. Gitarren.

Men aldrig människor. Den Helande Maria kunde jag inte stoppa, jag ville inte stoppa. Vi lever i vårt hem nu. Gökboet. Två knäppnötter i samma säng. Ölen har jag hällt ut. Ciggen börjar ta slut. Vi är alltid fattiga som kyrkråttor. Men trygga i hemmet. Det kan ingen ta ifrån oss, det är det sista vi släpper.

Så. Kanske isolerar jag mig för mycket fortfarande. Men Den Helande Maria öppnar alla grindar och låter mig skölja mig ren varje morgon och till kvällen.

Bara 100 dagar kvar.

sten

3 tankar på “Inuti min lilla värld.”

    • Smiter in i min lilla skrivarkammare med en gång. Det går sakta framåt. Det handlar väl om disciplin och det vet vi ju alla hur mycket sådan jag har. :-)

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.