Sep 15

Jag fann min själ i mitt liv.

Jag är sjuk. I bröstet rasslar det. Som små kulor som far omkring varje gång jag andas. Men det är lugnt. Vi är två nu. Hon skrattar åt mina tankemässiga krumsprång och skrattet är som en svalkande kompress på en feberhet panna. Det höjer min puls till just den takt som behövs för att jag ska känna att jag kan allt, klarar vad som helst och det lugnar rasslet och rosslet i lungorna.

Vi är fattiga som kyrkråttor. Löser maten från dag till dag. Hon ska snart hem igen, till dit tåget går när det lämnat stationen utanför mitt fönster. Hennes liv bor inte här än. Mitt hem är mitt att vårda. Hennes närvaro är än så länge inte konstant. Vi vaktar på tiden, låter den löpa lite utan att vi forcerar den. Under tiden lånar vi för att kunna leva utan gräl och tunga tankar om hunger.

Vi är båda två välsignade med människor runt omkring oss som skänker och lånar oss. Än så länge har vi inte svultit på riktigt en enda dag. Jag hostar och känner tacksamhet. Att vara fattig ensam är som en eld som förtär. Är man två är det lättare att skydda sig genom asbestkänslor.

Men hennes hem är inte ens i närheten än. När hon kommer till mina kvarter är nästan vintern här. Då när hon flyttar in i sitt rum bara en kort promenad härifrån kommer jag jubla och dansa. Då är bröstet tyst och friskt. Kanske.

Hunden vill ut. Hon studsar och hoppar och vill väl. Hennes kropp springer redan, innan hon ens kommit utanför dörren. Hon är så fri i tanken en varelse kan vara. Vi älskar henne och hon dyrkar oss. Så märkligt.

Jag sitter i mina tankar på hur jag ska kunna springa ifrån mig själv, mina dumma beslut. Allt jag druckit och alla cigaretter jag rökt. Röker. Jag vill inte längre dö. Det ligger bakom mig, den där febriga önskan att göra slut på allt som rullar runt inuti min skalle. Jag har hopp och önskningar och drömmar. Allt som varit tyst och släckt flimrar nu inuti, där alla tankar börjar.

Det är nu jag, vi, ska leva.

httpv://youtu.be/av0c0iiX7cc

I fåtöljen framför tv:n, där har jag mitt liv.
Mina blommor dom dör, jag är trött, trött och skör.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.
Såg ett program, om en fågel, som flugit fel inför vintern.
Som väckte minnet av din rygg, den dan då jag själv gick fel.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett. 

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett. 

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: