Jag har blivit en tyst mus.

Ok. Jag erkänner. Jag är ingen stark människa. Jag höll ihop mig själv så länge att all styrka tog slut. För ärligt talat. Jag som alltid sökt ensamheten för att kunna få ordning på mina tankar har aldrig i hela mitt liv känt mig så här ensam.

Igår satt jag hos läkaren, en läkare som inte ens visste om att jag är utförsäkrad, en sympatisk läkare som tittade i mina journalen och konstaterade att jag mår bättre nu. För att jag sagt så, för att jag verkligen trodde att det var sant.

Så jag orkade inte protestera när han konstaterade att min medicinering fungerar. Inget mer. Inget mer, inget mer. Jag bad inte om hjälp, jag blev paralyserad och ville bara gråta. Av någon anledning så struntade jag i det. Återigen, spela stark. Det som en gång slog undan fötterna på mig.

När jag gick till Arbetsförmedlingen satt jag tyst. Jag som alltid kan prata satt tyst som en mus. Som den tysta mus jag blivit. Som den tysta mus jag är. Rädd, ensam, resignerad och med gråten än en gång i halsen. Men en man gråter inte. En man håller huvudet högt. Säger att det ordnar sig. Får höra gång på gång att jag själv har ansvar för mitt liv. Det jag tog i alla år tills jag bad, bönade, skrek efter hjälp. Nu finns ingen hjälp att få.

Så jag har tystna. Det är bara här på bloggen jag pratar. Men jag pratar ju ut till inget. Att jag pratar här beror på att jag ju vet att den som läser kan klicka bort mig när som helt. Här har människor ett val att lyssna eller inte. Jag vill i verkliga livet inte störa. Inte påminna någon att jag ens finns. Jag har blivit rädd för att om jag säger som det är så ses det som ett tecken på styrka.

Så jag är tyst. Som en mus. Återigen denna man som inte är en man utan en mus. Dom ha lyckats. Dom fick tyst på mig. Jag har inte ens mössan i hand, för jag har ingen mössa och inga hände längre.

Jag har varit arg. Ledsen. Ensam. Men inte så här tom på känslor. Givetvis förstår jag att de finns där. Men jag trycker ner dom så långt jag bara kan. Stänger av. Kroppen skriker åt mig att jag måste få ut dem. Jag darrar, fryser och svettas om vart annat. Kan inte koncentrera mig på något alls förutom här. Där ingen behöver lyssna och jag är trygg med mina tankar.

Vilopulsen, om jag nu kan kallas vara i vila någon gång, ligger återigen på 120. Jag är sjuksköterska. Jag håller koll på sådant. För att hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Jag är bara tankar. Avskyr mina känslor så jag har slutat förstå att jag känner.Bara tankar och tystna. Grubblande kanske är ordet?

Ärligt talat. Jag har ingen som helst aning om hur jag ska göra. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag är så jävla rädd för framtiden att den inte längre finns i mig. Allt hopp om att någonsin bli hel har raserats. Gatan. Där kommer jag väl snart bo. Hemlös och utan det där hoppet som man som människa måste ha för att orka försöka ens. Har man inget hopp finns inget att hoppas på.

Tyst. Jag stirrar ner i bord. Låter dem köra över hela mitt liv. Dem som jag inte ens vet vilka de är. De är bara namn. Jag läser om de som bestämmer och fattar inte vad de är gjorda av. Stål? Men vi har de politiker vi själva väljer och just nu har Sverige valt att sköt dig själv och skit i andra är det som gäller.

Jag vill faktiskt att någon bryr sig. Om mig och alla andra. Inte bara oss som är sönder och sjuka utan om varandra. Men ingen bryr sig om någon förutom sig själva.

Så det spelar ingen roll längre om jag pratar mig blå eller om jag försöker allt jag kan eller om jag försöker hålla hoppet uppe. Eller tystnar och stirrar ner i bord.

Fy fan vad jag mår kass.

I ett land fyllt av stenar iklädda kött.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. puffan78 skriver:

    Ååååh :(

    *kramar om* <3

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: