Jul 10

Jag hoppas jag har fel. Snälla, låt mig ha fel.

Är det årets svartaste måndag som väntar?

Jag är nog sjuk. För mycket har krånglat de senaste två åren. Nya saker som rasar. Det är som att jag som alltid trott mig vara gjord av hårdaste stål, som överlevt så mycket konstigt, allt från att bli påkörd av en taxibuss och där läkaren förklarade för mig att jag på inget sätt borde överlevt, men jag bara fick lite blåmärken, till att fylla min kropp med allt som är farligt och giftigt.

Det enda som varit söndrigt är min själ och mina tankar.

Men efter att ha fyllt 40 så började saker krångla. Små saker, stora saker. Inget jag blivit rädd för, men väldigt irriterad. Ryggvärken som plötsligt blivit helt olidlig vissa perioder, till att balansen bara försvunnit och jag knappt kan stå rak när jag väntar på bussen.

Det är små saker som sagt. Men tillsammans har de blivit kors att bära. Jag har rökt runt 33 år, inte haft rökhosta en enda gång. Förrän nu när lungorna piper och väser när jag ligger ner, det känns som att jag inte får luft. Höfterna gör ont efter att jag har promenerat lite längre. Korsryggen skriker av smärta när jag reser mig upp efter att ha suttit i soffan.

frihet

Magen värker, brinner som eld. Det är svårt att pinka. Några gånger har jag haft perioder av två-tre dagar när jag för mitt liv inte kunnat gå rak utan varit helt sned, tänk dig som att jag bugade mig helt och hållet, men åt sidan. Det har dykt upp några gånger som sagt, inte gjort ont, men jag har för mitt liv inte kunnat resa mig upp. Som en förlamning i överkroppens ena sida.

Jag ser suddigt på ena ögat. Ibland somnar mina fingrar på vänster hand. Ibland är det som satt jag går på små kuddar under fötterna, andra gånger får jag glödande smärta under fotsulorna. Det där dyker upp och sen försvinner det efter några dagar.

Jag kan få några dagar när huden kliar så jag blir tokig. Jag vaknar på morgonen och upptäcker att jag har rivit sönder ryggen och magen under natten. En del dagar och nätter får jag myrkrypningar i både ben och armar.

Några gånger har jag ramlat gång på gång när jag varit ute och gått med Dipp. Ungefär som när man varit så full så att man inte kunnat gå rak och snubblar på allt hela tiden.

Ibland får jag svårt att prata. Jag får små kramper runt käkarna och läpparna och kan för mitt liv inte uttala orden jag ska säga. Jag stammar och försöker men det går inte.

Allt det där, plus tusen små andra saker dyker upp, försvinner, håller sig borta i månader, kanske rent av ett år, för att sedan, poff, dyka upp igen.

Nå kära vänner. I morgon ska jag till läkaren och förklara allt det där.

Jag är ju rätt säker på vad det hela handlar om. Ju mer jag läser om det, googlar på det, tittar på människors personliga berättelser om sina liv och upplevelser kring det hela, så…

Vad tror ni kära vänner? Gissa vettja.

2 kommentarer

    • Jenny Ehb on 10 juli, 2016 at 16:47
    • Svara

    Kan ju inte låtsas som om jag inte känner igen rätt många av symptomen, men återigen blir mitt råd Vct, helst igår!

    1. Nä det är väl tämligen mycket som stämmer överrens med de symptom jag läst mig till de senaste dygnen. Men, vi får väl se vad läkaren tycker i morgon. Det är konstigt, jag har alltid sagt att neurologiska sjukdomar är min värsta mardröm. Heller cancer eller vad som helt utom något sådant här. Så, det är väl tämligen ironiskt om det här skulle visa sig vara något sådant. Vilket jag är mer eller mindre säker på att det är.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

%d bloggare gillar detta: