Jag skriver för att jag vill skrika högt på hjälp, men strupen snörper ihop sig.

Det här skulle kunna vara ett brev från vem som helt till vem som helst. Du väljer att tro på vilka personerna är.

När man trampat vatten väldigt länge, så tar kraften slut. Det spelar då ingen som helst roll hur mycket man fruktar döden eller hur mycket man älskar livet. Orkar man inte trampa sjunker man. Ingen människa har oändliga resurser av kraft.

Gamla Borås 10

Just nu är det november. Min hatmånad. Jag har sedan så länge jag kan minnas levt på vatten under ytan i november. Allt mörker, allt det kall, våta. Jag blir mer och mer dyster för varje minut och tillslut tar min kraft slut och jag blir totalt passiv. Vill bara sova bort mitt liv, så att det kan bli december och det ljusa i form av alla lampor och glitter och hopp som julen omges av gör att jag kan andas igen.

Det är så mycket som sker nu och jag har ingen kraft att medverka i livet. SÅ, jag skrev ett litet brev. Av ren frustration och rädsla.


livet 023

 


tisdag den 3 november 2015

 

Älskade, älskade kvinna. Jag är rädd. Livrädd, varje sekund. ”Vart är hon, har hon inte varit inne på toan ovanligt länge nu?” ”Nu har hon varit ute länge med Dipp, har inte med sig mobilen heller så jag kan inte kontakta henne eller se vart hon är genom familjeappen. Varför tog hon inte med mobilen?” ”Vågar jag gå ut själv? Åka in till stan? Sova på natten? Sova på dagen?” ”Nu skriver hon gång på gång i bloggen och på FB om att hon tagit ett beslut, att hon kommer göra det (Vad är osäkert, självmord, lämna mig, vet inte och är så osäker och rädd). ”Varför drar hon sig hela tiden undan?”. ”

Jag har en stark känsla av att något snart kommer hända och jag vill inte vara med om det. Jag vill inte förlora dig när jag äntligen har hittat en människa som förstår mig, som är på min nivå, som inte dömer mig. En människa jag kan kalla bästa vän, roligaste sällskap, bästa älskarinna och klokaste människa jag vet, den vackra, vackra kvinnan som är så oändligt mycket starkare än hon ens vågar känna efter i sig själv om att vara.

Varje sekund kan jag förlora allt det där. Bli ensam igen. Full av sorg. Full av bitterhet och livsleda.

 

Jag vågar inte längre ha mitt hjärta på vid gavel. Det går inte, om jag lämnar det totalt vidöppet inför dig skulle jag lätt kunna hamna i helvetet om du bestämmer dig för att lämna mig på ett eller annat sätt.

 

Det tar slut på all min energi. Jag tänker inte på annat. Men jag vill inte att du ska känna dig övervakad och styrd över. Speciellt inte med tanke på de erfarenheter du har med dig sen förr. Så, jag försöker ställa mig bredvid, inte ens berätta för dig hur det här påverkar mig, för då känns det som att jag sviker dig och tynger ner dig med mina egna problem och du behöver inte mer än dina egna.

 

Allt vi har nu är tid. Allt är i kaos, allt tumlar runt som i en storm. Inget fast att hålla sig tag i.

 

Jag märker att jag inte kan göra ett skit för dig. Jag räcker inte till. Den du borde få mest stöd av ger dig minst. Det är inte så det ska vara och jag har dåligt samvete för det, men jag vet varken på vilket sätt jag ska kunna hjälpa eller på vilken nivå.

 

Just nu känns det som att vi lever två parallella liv. Du gör ditt, jag gör mitt, ibland möts vi i mitten men allt mer sällan. Vårt kärleksförhållande, den starka kärlek jag känner för dig och som jag hoppas du känner för mig, är på paus. VI är två vänner som delar en lägenhet och två djur. Inte mycket mer.

 

Går i ringar runt varandra. De få gånger vi möts så släpper vi kontakten båda två med en gång, som om vi bränner oss på varandras händer.

 

Jag vill inte förlora dig, men ju mer det här går framåt så känns det som att det är bäst att jag håller ett avstånd, för jag vågar inte närma mig, för att kunna hålla sig stående när du lämnar mig, hur du nu än gång gör det.

 

Just nu. Precis nu. Är vi inte ett par som delar kärlek och passion. VI delar sinnessjukor och rädslor och lever som två skilda sfärer i vårt hem. Du pratar allt mer om andra platser, andra människor. Jag känner så väl igen processen. Den brukar börja så här och helt plötsligt är förhållandet över. Sakta har man glidit ifrån varandra och det känns som att du är på väg bort, härifrån, till någonstans där du inte har ångest, till andra människor, andra städer och andra kuster.

 

Min egen erfarenhet efter 45 år är att människor som börjar prata mer och mer om en längtan bort slutligen faktiskt gör det, lämnar en kvar och ensam. Och att de som ofta, som i ditt fall varje dag, om att ta livet av sig nästan i varje fall gör det en dag. Jag har sett det i jobbet, bland bekanta och min egen bästa vän. Ingen rök utan eld.

Jag vill inte förlora dig.

 

Så. Kan du nu förstå varför jag väljer att redan nu börja smaka på känslan av att vara ensam och sakta stänger av mig själv, inte bara inför dig utan för hela livet.

 

Jag gör det för att överleva.

 

Din, ALLTID din, make och mannen som vill leva ett långt liv tillsammans med dig. Jag älskar dig totalt och oförbehållningsvist.

Bror

Ett svar på “Jag skriver för att jag vill skrika högt på hjälp, men strupen snörper ihop sig.”

  1. Virvlar, mitt liv är som i ett strömmande vatten. Jag försöker simma åt rätt håll, men strömmen är så stark, så jag flyter med trots att jag försöker kämpa emot.
    Jag är så rädd, så rädd för att jag ska göra något farligt, jag vill inte, men hur länge orkar man simma?
    Jag vill leva, leva med dig. Men jag orkar inte med mig själv, jag ringer psyk och de påpekar att jag är gift med en sjuksköterska.
    Lägger allt på dig.
    Just nu hatar jag livet, jag hatar att min ångest ska göra så att du är rädd för allt jag gör.
    Men jag förstår dig, inte hur du känner för jag har inte varit i din situation.
    Men jag tänker ofta på, hur skulle det vara om det var tvärtom?

    Jag vet inte vad jag ska säga mer. Mer än att jag är rädd.

    …och att jag älskar dig

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.