Jag slösar mina dagar med att vara paranoid. F30, F31

Det märks att jag är hypoman nu sägs det. Jag är ju alltid den som märker det där sist. Men den sista tiden har jag själv förstått att det är så, för jag kan bara sova i några timmar, sen vaknar jag igen, hoppig och studsig. Det är som att alla muskler spelar ett eget spel, jag får bara hänga med. Alla associationer i mina tankebanor löper amok. Jag pladdrar och tjattrar utan att få ens det allra minsta gjort. Jag stammar och kan knappt få rum i munnen av alla ord.

Min terapeut och de andra på psyk ser det som är övertydligt. Jag har fått mer medicin att sova på, men det enda som händer är att jag blir trött i kroppen men lika övertänd i skallen. Städa, tvätta, städa igen. Putsa köksluckor, dra ut ugnen, fixa med sladdarna till dator och högtalare och laddare till mobilen och lampor, dra ut frysen för att städa där, flytta på lådor i förrådet, steka bacon, dela min dosett. Allt det där gör jag samtidigt  på en och samma gång är jag i de olika rummen i lägenheten. Men inget kan släcka törsten att göra något. Det är som att inget räcker, det finns alltid något att flytta på. Kunde jag skulle jag flytta på huset, gatan, staden.

I bussen och på stan och i affärer tjuter paranoian för fullt i mitt bröst, för det är där den bor. Jag tror att alla tittar på mig och dömer mig. Att de ska flyga på mig och slå ner mig, sticka ner mig med knivar eller paraplyn. Jag pratar med mig själv inuti själen, försöker förklara att ingen ser mig, alla har fullt upp med sig själva. Men det hjälper inte. Alla ögon är riktade åt mitt håll och snart kommer attacken.

Min terapeut säger att jag ska begränsa mig själv när jag är såhär. Stänga av alla stimuli som är utanför mig själv. Stänga av musiken som alltid spelar i vårt hem, stänga av datorn tidigt varje kväll. Bara lyssna till tystnaden på något sätt, det är så jag tolkar det. Men hey, kom an. Jag mår ju toppen, på något sätt. För med den där paranoian blandar sig en känsla som är närmast euforisk. Vem vill kväsa den? Det vore ju korkat, tänker jag och rusar vidare i min blindhet. Dessutom, tystnaden är farlig.

Men nog är det skönt att veta vad de där perioderna beror på. Jag har en kronisk sjukdom, WHO uppskattar att bipolär sjukdom är den sjätte vanligaste orsaken till funktionshinder för personer mellan 15 och 44 år. Förr hade jag ju ingen aning, jag trodde att alla funkade på det sättet och blev både rädd och ledsen över att jag inte klarade av samma saker som alla andra gjorde. Nu vet jag bättre, nu kan jag ta tag i problemet, göra det jag kan göra för att lindra allt. Diagnosen blev en befrielse.


Trots allt.


 

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: